En värld växer fram! (Hur allt började, del 8)

När det allra första kapitlet påbörjades fanns världen Thiramaar mest i tankarna. Det var dessutom inte ens en ”värld”. Det handlade inledningsvis enbart om ett land – Thiarien. Men redan innan första kapitlet var skrivet, hade jag insett att en karta var nödvändig. Helt enkelt eftersom Gudarnas spira, som egentligen var den bok jag började med, kretsar kring Andor, Kintara, Tobin & Samus resa runt i hela landet. Så jag ritade upp en godtyckligt formad landyta med enkla pennstreck, och markerade sedan inledningsvis byn Forsthal, där den berättelsen tar sin början. Därefter har orter, skogar, sjöar, berg och så vidare växt fram allt eftersom berättelsen krävt det. Grannlandet Matrurien nämns vid några tillfällen i Gudarnas spira, men det blev först när jag började skriva Eilaths hopp som behovet kom att faktiskt även rita in Matrurien på kartan eftersom en stor del av den bokens handling utspelar sig där. På samma vis har Maguaön kommit till på kartan när Regntider växte fram. Likaså när jag nu skriver på den fjärde boken som ännu så länge kort och gott har Robia som arbetsnamn, finns det eventuellt behov av att även få med grannlandet Irrydien.
Den karta som finns med i böckerna, som ju är betydligt mer genomarbetad och designad, började ta form år 2011 när jag fick hjälp av Snezana att skapa i Photoshop. Så här långt omfattar Photoshop-filen 189 lager och är på 283 MB. Den är skapad av en mängd gratis PNG-bilder från Internet och ett antal teckningar av Snezana, som vi skannat och gjort PNG-bilder av.
Har ända sedan första boken kom ut fått flera kommentarer från läsare som påtalar just hur god hjälp det är att det finns en karta över hela Thiramaar med i boken. Och den fortsätter att växa.

Hemsidor, tävling och bilder

Lite kort vecka. Även om sånt inte längre är lika kännbart när man inte jobbar. Annars brukade ju påskhelgen innebär lite extra lediga dagar, då vi som tidningsbud inte arbetade på röda dagar. Men om man inte lyckats ta semester, och det gjorde man sällan, blev det ändå lite splittrad ledighet. Man var ledig natt till fredagen, jobbade lördag, och var sen ledig söndag och måndag. Bättre att vara ledig alltid! Har under veckan ägnat en del tid åt fotoklubbens hemsida. Egentligen en följd av det faktum att WordPress byter ut sina verktyg och att jag av misstag ”sjabblade bort” det tema vi hade för den hemsidan tidigare, så fick jag installera ett annat tema och därefter genomföra en hel del ombyggnad. Men det blev faktiskt riktigt bra, och så vitt jag kan se en hemsida som är ännu bättre anpassad till mobil och surfplatta. Gläder mig lite extra att det genom mitt arbete faktiskt är så att vi i vår lilla fotoklubb har en modern hemsida. Att jag sen tycker det är roligt att jobba med hemsidor, är ju heller ingen nackdel.
I vanlig ordning har det även blivit en del arbete med manuset till fjärde boken. Och till helgen konstruerade vi en tävling för Instagram, som förhoppningsvis kan ge nya kreativa uppslag till just fjärde boken. Publicerat på Instagram i samarbete med @kafferatur, som tidigare även varit en mycket god hjälp som testläsare av mitt manus till Regntider. För övrigt har veckan handlat mer än vanligt om bilder, och bland annat lite extra spännande och kreativa konstruktioner, som ger lite intressanta visioner. Och så gick det ju rätt så bra för min del i fotoklubbens månadstävling.

Hjälp och ohjälp (Hur allt började, 7)

Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, i form av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men inte riktigt alla har varit bra.
Gudarnas spira, det som blev del två i min serie Legender från Thiramaar, är det manus som genomarbetats flest gånger. En anledning är att den ursprungligen också är den äldsta. Men när den till slut var klar och lämnad till förlaget fick jag plötsligt en recension till påseende om boken, från en person som tidigare lovordat Eilaths hopp och gett den toppbetyg. Den här recensionen innebar mer eller mindre en regelrätt sågning av boken, även om betyg från tre och uppåt i allmänhet får räknas som bra. Men texten i recensionen var i stort sett en sågning. Med recensionen följde även ett ”erbjudande” om att recensenten, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till med manusutveckling. Hen sa sig ha flera bra idéer till hur man kunde göra boken lite mer humoristisk. Det hör till saken att den här boken är lite allvarligare än vad Eilaths hopp var, även om denna också innehåller en del humor.
Efter en tid fick jag tillbaka manuset, och kunde ta del av ”förbättringarna”! Dessa bestod i att en av huvudkaraktärerna skulle dras med en allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Inte nog med det. Nysningarna beskrevs som så kraftfulla att han ramlade av stolar, och på ett ställe användes det som ett sätt att få honom igenom en trång passage. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film, typ Asterix eller liknande, där alla ”effekter” är gravt överdrivna för att göra det hela roligare. Känns mer som att berättelsen blir förlöjligad.
En av karaktärerna som dör i berättelsen, lät hen magiskt återuppstå i slutet av boken.
Tillsammans med denna så kallade manusutveckling, fick jag även en ny recension. Fortfarande ungefär lika nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra!
För mig kändes hela denna hantering som en ren förolämpning, och jag strök samtliga dessa ändringar. När jag nu ett drygt halvår efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner på boken, känner jag en stor lättnad att vi faktiskt inte tog med dessa så kallade förbättringar. Det vore att totalförstöra min berättelse. Tyvärr betalade vi alldeles för mycket pengar för detta arbete. Men – man lär sig förhoppningsvis något av det.

Karaktärernas namn (Hur allt började, 6)

Redan från första början när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, mars 2021) totalt 83 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.

Skrivandet fortlöper

Det talas om Mello! Helt ärligt – har absolut ingen koll över huvudtaget. Och vi bryr oss inte ett ögonblick. Denna lördagskväll handlar det om att få ihop de första kapitlen till Robia. Ja, så är arbetsnamnet på det som är tänkt att bli den fjärde delen av min serie Legender från Thiramaar. Glädjande nog kan jag säga att det börjar lossna nu. Storyn växer sakta framåt, och jag börjar få struktur på det hela. Viktigt är, som vanligt, att mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka personligheter, och det känns som att jag åtminstone så här långt har lyckats ganska väl. Någon som undrar varför mina kvinnliga huvudpersoner ska vara starka? Helt enkelt för att det är så det är!
Under tiden sitter kärleken bredvid och kämpar flitigt med korrekturläsning åt en kund!
För oss långt mycket mer givande än att lyssna på menlösa låtar i mello. Vi ackompanjeras istället av spännande bakgrundsmusik av exempelvis Saint of Sin via Spotify.

Ännu en författarvecka – hur ovanligt är nu det?

Karbonpapper – finns det någon idag som vet vad det är? Något man använde i en avlägsen tid för att enkelt få en kopia av det man skrev på ett papper, eller nåt. Hur som helst så kan det tyckas ha kommit till användning nu när jag summerar den gångna veckan då jag konstaterar att det mest handlat om författande! Ungefär så som det brukar vara i vår tillvaro. Men det har onekligen varit med lite extra krydda då jag förra helgen fick resultatet från mina båda testläsare av min tredje bok ”Regntider” Malin och Victoria, som gett så många givande och inspirerande kommentarer. Alltså mer bearbetning av mitt manus.
Men det har trots allt funnits utrymme för en del annat också. Har till exempel med tillfredsställande resultat lyckats genomföra fotoklubbens årsmöte digitalt, så nu kan klubben lugnt gå vidare ytterligare ett år, trots coronan.
På tisdagen vaknade jag med smärtor i både rygg och bröst, och fylldes med ens av oroande tankar kring om det handlade om hjärtbesvär eller lunginflammation som en första indikation på corona. Fick tid samma dag hos min ”lokala doktor” där det togs alla nödvändiga prover. I slutänden konstaterades att allt fungerade felfritt, och att åkomman troligen hänger ihop med mina uppslitna nackkotor och att jag antagligen ”legat fel” under natten.
I helgen har vi sysslat med enklare filminspelning. Något som dessutom frammanat kreativa förslag från ”Instakompisar” som vi förhoppningsvis ska kunna omvandla till fler filmklipp framöver.
Nu går vi vidare till en ny vecka som jag gissar kommer att handla om författande.
Bilden? Tja, den är tagen 1978, när det faktiskt var gångbart med karbonpapper.

Bild av M. Maggs från Pixabay

Det är egentligen en helt fantastisk upplevelse att gå igenom och bearbeta kommentarer och förslag från testläsare till ens manus.
Det blir alldeles extra underbart när avsnitt som innebär att man själv har roligt när man skriver, uppenbart också uppskattas av testläsaren. Så jag sätter också alldeles extra stort värde på kommentarer som exempelvis; ”Haha! Det här är toppen! Jag älskar Cornizendo” apropå ett avsnitt om min trollkarl Cornizendo.
Genom alla mina böcker har jag haft en liten förtjusning vid en kommentar som de olika karaktärerna gärna säger, varje gång medicinkvinnan Ogdas namn nämns – ”Ogda? Lever hon fortfarande?” – eller likande. Det hela började i ”Eilaths hopp” när huvudkaraktären Elana kommer till trollkarlen Cornizendo första gången, och han surt avvisar henne med orden; ”Gå till den gamla medicinkvinnan Ogda istället. Jag tror nog att hon lever fortfarande.” Sen har det fortsatt genom alla böckerna. Typ ”Ogda, lever hon fortfarande?” och liknande. Det har blivit en liten ”kul grej”, och därför är det extra roligt när det uppenbart uppskattas.
”Älskar att den återkommer genom alla böcker, lite som ett hemtrevligt mantra”.
Kort sagt är det oerhört inspirerande och härligt att ta del av testläsarnas synpunkter, i synnerhet när de kommer från personer som redan är väl bekanta med mina tidigare berättelser.
Som författare är man helt klart beroende av uppskattning! Att påstå något annat vore ren lögn! Varje uppskattande eller berömmande ord är värt guld, och ger en ordentlig injektion av inspiration!
Så jag niger och bockar av tacksamhet för mina testläsares omdömen!