David Gilmour i Pompeii

Fil 000I onsdags var jag tillsammans med en av mina bästa kompisar på bio! Bara en sån sak! Det är ju inte precis så att jag springer ner dörrarna på biograferna. Men den här var dessutom lite speciell. En inspelad konsert med forne Pink Floyd-medlemmen David Gilmour vars karaktäristiska gitarrsound präglat gruppens musik! Den här konserten hölls i en amfiteater i det gamla Pompeii i juli 2016. Märkligt, vi hade planer på att åka just till Pompeii i juli detta året, men valde Skottland istället på grund av värmen.
Hur som helst, det här med inspelade konserter är ju inget nytt egentligen. Jag har vid det här laget sett åtskilliga konsertupptagningar med flertalet av mina favoritband på dvd och även på Youtube. Men att uppleva det på bio var nytt för mig.
Man kan naturligtvis invända att den här konserten säkert kommer på dvd och då kan man se och lyssna hemma istället. Ja, så är det säkert. Jag vet i varje fall att albumet med den här konserten släpps i slutet av september.
Men det är ju ändå fortfarande lite känsla över det här med att gå på bio, och att då dessutom uppleva en konsert med en av giganterna, är lite speciellt. Jag har aldrig fått chansen att uppleva Pink Floyd live, så det här blev väl så nära man kunde komma.
Hur var det då!?
Ja, för mig är Pink Floyds musik alltid gångbar, David Gilmours gitarrsound är outstanding! Och man slås hela tiden över hur fantastiskt tidlös musiken är! Låtar från både Dark side of the moon och Wish you were here håller precis lika bra idag, som då för drygt 42 respektive 44 år sedan. I mitt tycke är Dark side of the moon fortfarande ett av de i särklass bästa album som någonsin släppts!

Jag har snöat in på Pendragon

Jag trodde nästan att man blivit för gammal för att snöa in på olika artister eller band.
Har haft en ganska brokig samling favoriter genom årens lopp!
På 60talet var det främst svenska Ola & Janglers. Sedan runt början av 70talet var det the Byrds, och sedan blev det ett tvärt kast till David Bowie. Från Bowie gled jag allt mer över till först Moody Blues, Genesis, Yes och Pink Floyd. Det höll nog i sig under resten av 70-talet och även 80-talet. Under 90-talet var det mer flytande.
Idag är musiksmaken kanske egentligen mer vittomfattande, och man har kanske inte någon klart uttalad favorit.
Men dock har jag sedan en tid tillbaka fastnat för Pendragon, som räknas som ett brittiskt progband, och framförallt deras platta Not of this world från 2001 är en klar favorit som snurrar ofta i min cd-spelare eller i datorn!

notw_500pixhigh