Tillbaka på översta våningen i Öresundshuset, med utsikt över det som en gång mot slutet av åttiotalet var min arbetsplats. Nu för ett spännande och givande, och förmodligen sista möte. Det tog typ trettiofyra år att nå fram till det här.
Var en vända i Malmö i regnet, under förmiddagen. Andra besöket i samma ärende, och en promenad på cirka två kilometer. Nästa blir fram emot hösten. Nu väntar vi bara på att det ska bli lite stadigare och helst lite varmare väder.
Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been!
Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall.
Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort.
Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten.
Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv.
Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det.
Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket.
Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!
Aktuellt just nu är ju alltså tillsättandet av en ny regering. Den här gången en helt socialdemokratisk sådan. Under rådande omständigheter är det säkert den bästa lösningen, även om jag personligen gärna hade sett mer inflytande från Vänstern. En del nya ministrar ska tillträda, och genast börjar media söka efter lik i deras garderober. En har minsann rökt marijuana. En annan har provat kokain. En har fått fortkörningsböter. Någon har varit jagad av kronofogden. Och så vidare. Men en enkel fråga uppstår direkt i mina tankar. Jag är helt övertygad om att ingen människa är allt igenom felfri! Vem har inte i sin ungdom gjort dumheter och testat saker man inte borde, mest för spänningens och nyfikenhetens skull? Jag inser ju direkt att jag själv skulle vara helt körd redan från början om jag nu till äventyrs skulle kunna tänkas vilja kandidera till någon ministerpost! Ok, kokain har jag aldrig testat. Jag hade en kompis i grundskolan vars skåp i stort sett var tömt på böcker, och istället fylld med diverse narkotiska preparat. Vilka han frikostigt erbjöd mig att prova. Något jag dock tack och lov avstod. Däremot hände det vid ett tillfälle i lumpen att jag rökte brass! Eller nåt! Det påstods vara brass, men för mig kändes det mest som gammal piptobak, och hur som helst innebar det ingen som helst form av berusning. Lättlurad kanske?! Jag har festat vilt! Under några år under första halvan av sjuttiotalet såg jag livet mest som en fest, och i gänget jag umgicks med dracks det en hel del. Det hela vände dock helt en midsommar då jag vaknade upp på en fuktig gräsmatta och det första jag såg var ett par uniformerade ben och en polis som myndigt undrade om jag kunde gå själv. Under andra halvan av sjuttiotalet levde jag i en konsumtionsbubbla som finansierades med krediter. Med den självklara följden att jag därpå fick kämpa med kronofogden i flera år. Finns säkert fler synder att gräva fram, men jag tror ändå inte att det är meningsfullt. Jag är säkert redan körd, och behöver inte ens fundera på någon politisk karriär. Men förhoppningsvis bevisar det att jag är en människa, som de flesta andra.
Vädret tillät åter altanvistelse, så det blev en grillafton med god grillmat. Därpå skrivkväll till ackompanjemang av fågelsång, en och annan vinande vind och då och då skottsalvor från den av kommunen utsända jägaren som ska reducera mängden råkor i området. Hmm.
Har idag fått mig tillsänt en intressant lunta som ger, delvis plågsamma tillbakablickar, som ändå förhoppningsvis kan bli till mer underlag till mina memoarer. Har för övrigt efterfrågat ytterligare information som kanske kan gräva ännu djupare.
För några dagar sedan skulle min mor ha fyllt 85 år om hon hade levt. Kanske skulle jag åkt upp och satt en blomma vid graven. Men egentligen, nej. Vem har glädje av det förutom möjligen den som får sålt lite blommor!? Det här är tankar som har aktualiserats vid ett antal tillfällen tidigare också, och måhända finns det de som varit där och dekorerat graven med lite inställsamma blommor. Men för egen del ser jag faktiskt ingen anledning alls till att sätta några blommor. Om hon under sin levnad hade tillåtit mig att utvecklas fritt i den riktning jag var bäst lämpad, kunde det kanske varit aktuellt om det nu är meningsfullt att göda marken kring en död gravsten. Idag kan det kvitta!
Andie Lindskog 