September – flyttmånad

Den 29 september 1973 flyttade jag hemifrån som sjuttonåring, till Östra Ryttmästaregatan i Slottstaden i Malmö. Två år senare, den 7 september 1975, blev jag för första gången på riktigt varse mitt rätta jag. Jag visste inte då hur avgörande den insikten skulle bli, men jag bar den med mig när livet fortsatte att förändras.
Tre år efter den första flytten, den 2 september 1976, gick flytten tre våningar upp i samma hus, till en trerummare. När jag lämnade den lägenheten i februari 1982 hade hyran just passerat tusen kronor i månaden. Då var det hyresrätt. Idag kostar bostadsrätterna där omkring 60 000 kr per kvadratmeter. Och min allra första lägenhet är numera … en tvättstuga.
Nästa septemberflytt kom den 3 september 1983, då jag tog mig vidare till en ateljetakvåning på Finlandsgatan. En liten, mysig lägenhet på 37 kvm, och mitt mål var att få ner månadskostnaderna och få ordning på ekonomin. Efter det bodde jag två år i en tvårummare på samma gata, innan jag bestämde mig för att lämna stan och prova livet på landet.
I december 1986 flyttade jag till Övedskloster, och där blev jag kvar i Skomakarehuset tills den 28 september tjugoett år senare, då jag packade ihop och flyttade till ett hus i skogen i Omma, fem kilometer från Sjöbo. Ett misslyckat förhållande gjorde att jag inte kunde bo kvar där, och till slut gick flyttlasset igen.
Den 15 september 2011 kom nästa septemberflytt. Den här gången till Karup, på promenadavstånd från Sövdesjön. Ännu ett boende i skogen, med rådjur som lugnt strosar genom trädgården och en ekorre som troget besöker vårt fågelbord.
Och parallellt med dessa flyttar har september fortsatt att forma mitt liv. Det var i september 2021 jag bytte namn, och ett år senare kom min självbiografi ”Idag kan det kvitta” – och jag – ut!
När jag idag firar att det är 15 år sedan vi flyttade hit till Karup, firar jag egentligen mer än ett boende. Jag firar en månad som gång på gång har hjälpt mig att börja om, hitta hem och bli mig själv.
Här bor jag fortfarande. Här bor vi, jag och min kärlek.

Beskrivning till bilderna (från vänster och uppifrån)

  • Ö Ryttmästaregatan 3 A
  • Ö Ryttmästaregatan 3 B
  • Finlandsgatan 18
  • Öved 11 – Skomakarehuset
  • Öved 11 – Skomakarehuset
  • Omma 3:7
  • Karup

Trettiofem år sen jag lämnade stan!

Denna dag – 12 december – för trettiofem år sedan, lämnade jag stan för gott! Det var 1986 och jag hade fyllt trettio under sommaren. Det var sen fredagkväll, och mina föräldrar hade varit och hälsat på oss i vår lägenhet i Malmö. När de åkte hem, bestämde vi oss hastigt och lustigt för att packa in allt nödvändigt liksom våra katter och dra till Skomakarehuset, huset på landet i Övedskloster. Den helgen tog vi dessutom beslutet att, åtminstone på prov, bosätta oss där. Jag hade en vecka kvar att jobba innan julledigheten, och pendlade mellan Öved och Malmö då. Innan julledigheten sen var över hade vi bestämt oss för att stanna kvar. Därmed betraktar jag den 12 december 1986 som den dagen då jag flyttade från min barndomsstad Malmö.

Första månaden på landet blev en rejäl prövning.
När vi kom dit den fredagskvällen, hade vi inte varit där på någon vecka, och heller inte tänkt på att ha någon värme på. Så huset var ordentligt nerkylt. Men vi hade två vedkaminer som vi eldade i, så det gick ändå ganska fort att få upp värmen.
Under januari 1987 drog en rejäl snöstorm över oss, och på den tiden fungerade inte plogningen av vägarna kring Öved särskilt väl. Först vid tretiden på eftermiddagen kom plogbilen första dagen, så det blev ingen arbetsdag för min del. Under en veckas tid fick jag kämpa mig genom drivor över vägen varje dag på vägen till och från jobb.

En klantig inkoppling tidigare under den gångna hösten av vattenledningarna i huset, gjorde att vi inte hade tillgång till varmvatten under hela den vintern. Vi blev klart varse hur mycket varmvatten man faktiskt använder, då vi fick ha stora kastruller med vatten för kokning på vedspisarna hela tiden.

Slutsatsen blev att om vi klarade den vintern på landet, skulle vi utan vidare klara fortsättningen också.
För egen del bodde jag kvar i Öved i tjugoett år. Därefter fyra år i Omma, och nu har jag bott i Karup i drygt tio år.

Höststämning i Frualid

Vi besökte än en gång Frualid, den fridfulla natursköna plats, som en gång i tiden var en vulkan. Hösten blir lite extra vacker här.

Frualid från andra hållet

Vi besökte Frualid ännu en gång idag. Fast nu gick vi in från ”Övedshållet” istället. Gäller ju att passa på så länge höstfärgerna håller i sig.
Det är en lite svindlande tanke att den här platsen en gång, för miljoner år sen, faktiskt varit en vulkan. Än idag finns det synliga rester av lavasten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frualid i höstskrud – igen!

Gäller att passa på innan träden intar vinteransiktet! En grå dag men än finns det lite färger kvar i naturen i alla fall.

Detta bildspel kräver JavaScript.