Så blev det ännu en tur till Malmö under gårdagen. Först för ännu ett viktigt möte på översta våningen i Öresundshuset, med utsikt över parkeringsplatsen på Utställningsgatan som en gång på åttiotalet var min arbetsplats. Sen ett trevligt möte med en av mina äldsta vänner. Om lite drygt en månad har vi faktiskt känt varandra i 45 år. Det blev några timmars trevlig pratstund med mat på O’Learys på Centralstationen. Att sitta på gamla fina Malmö Central och umgås med vänner och äta god mat, väcker onekligen nostalgiska känslor, och jag minns med värme alla de tillfällen under sjuttiotalets andra hälft då jag och mina vänner ofta besökte Centralens Pub & Restaurang. Som dock inte finns längre.
Var åter en tur i Slottstaden i Malmö idag. Den fyrtiofemte i ordningen, i det här ärendet. Innan det även en tur till Hudkliniken på MAS, för lite fotografering, faktiskt. Börjar nog se slutet på den här behandlingen nu, även om det återstår ytterligare turer. Dagens tur innebar en stunds väntetid, så jag kunde klämma in en eftermiddagsfika hos St. Jakob. Hade egentligen tänkt mig att jag skulle hinna skriva lite också, men det blev inte så mycket tid. Dagens behandling var koncentrerad till överläppen – det känns!
Dagens måltid var nostalgisk, och inspirerad av mitt skrivande. I mitten av sjuttiotalet var det här en av våra vanliga måltider när jag och mina båda kompisar Emma och Hans-Olle (det var så jag kallade dem i Idag kan det kvitta) fixade våra lördagsmiddagar tillsammans. Perfekt anpassat till vår begränsade budget, och samtidigt ändå i all sin enkelhet väldigt gott. Tonfiskris! En maträtt som dessutom självklart kommer fram i min delvis självbiografiska roman Kalla mig Anna som jag arbetar för fullt med just nu. Som sagt – väldigt enkel mat! Tonfisk, champinjoner, lök, vitlök, rostad lök, japansk soja, cevapcicikrydda och ris. Ur Kalla mig Anna; Det var lördag när de som vanligt satt vid Jannes blodröda matbord i köket. ”Som vanligt så jävla gott”, sa Robban och torkade sig med servetten runt munnen. ”Tonfiskris”, svarade Janne. ”Världens enklaste maträtt.” ”Enkelt om man kan sånt ja.” ”Det är bara lite ris som du blandar ner med tonfisk, svamp, skivade tomater och kanske lite lök i stekjärnet. Lite soya på det. Ja, just det … en halv flaska lättöl också. Sen är det klart.” ”Är det allt? Det är väldigt gott.”
Skrivandet löper på! Just nu är det Anna som gäller. Alltså min fiktiva roman, som delvis bygger på delar av mitt eget liv. Blir nästan lite nostalgiskt när idéerna leder fram till företeelser som simpla maträtter jag och några kompisar brukade laga till på lördagarna när vi ville göra det lite extra festligt – tonfiskris! En i sig ganska simpel maträtt, bestående självklart av tonfisk, som man fräste en stund på stekjärn tillsammans med svamp, skivade tomater, eventuellt lite lök, soya och några skvättar lättöl. Sen rörde man ner riset och blandade. Klart för servering! Enkelt, men gott! Fattig tonåringsmiddag en lördagkväll på sjuttiotalet. Det dyker hela tiden upp sådana där små detaljer under skrivandet, som blir till lite intressanta tillbakablickar på en svunnen tid.
Sen är det extra spännande att skriva roman som utspelar sig i början av sjuttiotalet i mitt Malmö, med allt vad det innebär. Mycket research, koll av olika delar av stan, gräva i mitt eget minne, och inte minst en hel del nostalgi. Men det gäller ju också att vara historiskt korrekt. Började faktiskt skriva om att min huvudkaraktär fick en bostad på Lugnet. Tills jag insåg att Lugnet på sjuttiotalet mest handlade om så kallade bombhål. Har även en liten livsmedelsaffär belägen i centrala Malmö i min berättelse, vilken är starkt inspirerad av delikatessbutiken Lundbladhs Delikatesser (tror jag den hette), som en gång låg på hörnan Kalendegatan och Baltzarsgatan. En speciell livsmedelsbutik jag ofta var i som ”bud på stan” under mina år på AB Skånska Cementgjuteriet. Det var en sådan där butik jag själv aldrig skulle ha råd att handla hos under de åren, men de olika varukorgar jag fick hämta där, gjorde att man dräglade åtskilliga gånger. Nu gillar jag starkt att kunna väva in dessa upplevelser i mitt skrivande.
Idag var det väckarklockan som bestämde när jag skulle gå upp. Det stod 7.04 på displayen när jag gav upp det där med snooze. Det blev nästan en heldag i Malmö. Först en bokad och spännande tid hos logoped, vilket därmed också innebar ännu ett återseende av den del av Malmö som jag tillbringade tolv av mitt yrkesverksamma liv i. Fascineras verkligen av den totala förändring som skett i det området. Inte mycket av kvarteren längs Nordenskiöldsgatan och gamla Kockumsområdet som ser ut som det gjorde på sjuttio- och åttiotalet. Fortsatte efter detta direkt till Slottstaden där jag parkerade bilen på det som var min närmaste bostadsparkering i åtta år en gång i svunnen tid. Sedan hade jag nästan fyra timmar att fördriva innan nästa avtalade tid. Slog mig ner hos St Jakobs Glass för en fika med stenugnsbakat bröd och skagenröra, sallad och groddar, och en skrivstund. Inte alltid helt lätt att koncentrera sig på skrivandet i allt sorl runt omkring. I synnerhet som närmaste bordsgrannarna är två äldre väldigt högljudda damer som pratar och skrattar oavbrutet på något för mig främmande språk. Men det finns samtidigt en inspirerande charm i det, och efter hand flyter skrivandet ändå på. Var efter detta på min tjugosjunde behandling hos Elisabetkliniken. Lite snabb kompletterande livsmedelshandel på ICA Maxi vid Toftanäs, ett ärende hos Hornbach och därefter hem. Skönt att hinna hem innan kvällen, då de hela dagen har varnat högljutt om åtskilliga centimeter snö till kvällen, även om de i nästa andetag mildrade varningen till viss del. Det är ju bara norra Skåne som kommer att drabbas. Eller nåt.
Dags för ännu ett besök i mina gamla hemkvarter. Hade lite mer tid till godo, så jag passade på att ta en lite längre promenad den här gången. Märkligt nog har jag haft hyfsat tur med vädret vid varje tillfälle jag varit här på sistone. Men idag var det ju faktiskt dessutom nästan sommarvärme. Gav mig dock inte tid för någon fika idag, eftersom jag hade ärende även till Triangeln. Men jag ska hit fler gånger, så det kan säkert bli fler tillfällen för fika. Måste ju kanske också kolla in hur det nya köpcentret på Kronprinsen ser ut. Kvällsmaten hemma tillsammans med kärleken bestod av ljuvligt god räkmacka. Resten av kvällen ska jag försöka få till en storyline för ”Ashas sten”, så att jag är förberedd inför Na-No-Wri-Mo som startar i veckan som kommer.
Dags för ännu en tur till Malmö, och närmare bestämt Slottstaden. Den här gången tog jag mig inte tid för någon fika, och heller inget besök på Kronprinsens systembolag. Men väl en promenad i kvarteren där jag en gång bodde. Känns fortfarande lite konstigt att se huset där jag i september för snart femtio år sedan flyttade in till min första egna lägenhet, och samtidigt veta att den lägenheten numera är husets tvättstuga. Jag imponeras av det stora utbudet av fikaställen och restauranger. Då fanns en liten pizzeria, Pompei, som startade 1976 och som faktiskt finns kvar på samma plats fortfarande. Men jag kan inte minnas några andra matställen från den tiden. Det skulle möjligen vara EPAs cafeteria på Kronprinsen som hade riktigt goda, och billiga, leverpastejmackor med rödbetssallad och räkmackor. Men idag finns förutom då Pompei både kaffeställen, traditionella restauranger och även kinamat, sushi och till och med en indisk. Tiderna förändras.
Den här veckan har på nåt märkligt vis känts som att man långsamt men bestämt seglat mot helgens förmodade höjdpunkt, då vi ska sälja böcker i Skeneholmssalen i Billesholm, och förhoppningsvis frampå eftermiddagen köra hem med tomma kartonger. Ja, jag vet … väl optimistiskt! Men utan drömmar stannar livet av och blir trist. Kanske är det just drömmarna som bidragit till senare års förändrande utveckling, kombinerat med det positiva och oerhört betydelsefulla stödet från kärleken. Det är faktiskt en bidragande anledning till att jag, åter igen, varit en tur till min gamla barndoms- och förvisso ungdomsstad Malmö. Trots att jag med stor lättnad lämnade storstan bakom mig när jag i december 1986 flyttade till det lantliga lugnet i Övedskloster, kan jag ändå känna att jag gillar stadens puls, och jag gillar vad det blivit av min gamla barndomsstad. Ja, det finns många negativa sidor i stans utveckling, men jag trivs i den där kontinentala stadskänslan som, åtminstone stundvis, får mig att känna mer att jag är i Europa, än bara i lilla Malmö. Och samtidigt är det ändå skönt att kunna återvända till lugnet på landet igen.
Åter en tur i Slottstaden i Malmö. Kan inte låta bli och förundras över den stora förändring som skett sen jag bodde här. Inget konstigt i och för sig. Det har gått många år, och utveckling är både självklart och oundvikligt. Men under de åtta åren jag bodde i den här delen av världen, var det ett väldigt trivsamt område. Ändå är den utveckling jag kan observera enbart positiv. På den tiden fanns det en handfull butiker, och en pizzeria, kvartersbutiken på hörnan där man kunde köpa ett kvarts kilo nymalet kaffe och en bit Port Salut ost för tio spänn! Och så gamla Saga-biografen som blev systembolag. Idag finns betydligt många fler butiker, och dessutom ett antal serveringar och restauranger. Och Regementsgatan har blivit avsevärt mycket grönare mot hur det såg ut på sjuttiotalet. Och det är trivsamt att promenera i de gamla välbekanta kvarteren.
Andie Lindskog 