Nonchalans – Andie Lindskog

Självklart är det så att varje handlare, oavsett branch, själv väljer och bestämmer vilka produkter de vill ta in i sin försäljning. Och självklart gäller det även för idéella verksamheter. Men om man som vi har minst fyra böcker som sorterar in under en särskild genre, vore det minsta man kunde begära av en idéell bokhandel som är helt inriktad på att sälja böcker inom just den genren, att de åtminstone lyssnar på vad vi kan erbjuda.

Jag har svårt att svälja när man tar emot böckerna från oss, stoppar dem i en kasse och gömmer undan på någon hylla. Med hänvisning att ansvarig inköpare kommer att höra av sig till oss! Vilket inte sker. Tiden går, vi påminner flera gånger, och till slut efter mer än ett halvt år får vi hämta hem böckerna.

Ingen har över huvud taget ansträngt sig att ens fråga oss vilken form av deal vi tänkt oss. Hur leveranser ska ske. Ingenting har man gjort. Men den kanske mest patetiska ursäkten var nog ändå när man säger att det inte finns plats på hyllorna i butiken! Vad?! På plats i butiken kunde jag se flera luckor i hyllorna där våra böcker skulle kunna få plats!

Tyvärr känns det nog mer som att denna specialinriktade verksamhet, främst är inriktad på vissa av de aktiva deltagarnas egna böcker! Det känns i allra högsta grad mest som en sluten organisation för inbördes beundran!
(”Vi vill inte ha dig med i vårt lag” – citat från min roman ”Kalla mig Anna”, sid 28)

Nu är det läge att försöka gå vidare med handbesvären!
Själva operationen av mina respektive tummar har förvisso gått bra. Men all hantering före och efter av läkaren är inte acceptabelt längre! Jag har hela tiden haft känslan att det hela nonchaleras, och inte minst när han skriver i journalen att jag är ”brevbärare” så får han det att låta som att man delar ut lite små brev som kanske väger några gram.
Vid besöken hos honom testar han greppet med fingrarna, vilket egentligen inte säger särskilt mycket om tummarna. Styrkan finns kvar i fingrarna, men alla former av grepp som belastar tummarna gör ont!
Redan i början av oktober sökte jag först hjälp hos Vårdcentralen för så kallat ”trigger finger” i höger långfinger. De menade dock att det var bättre att ta det med handkirurgen nästa gång jag skulle dit. De är ju ändå experter på händer! Så jag ringde handkirurgen och fick satt upp tid vid samma tillfälle som jag ändå skulle träffa läkaren. Men jag fick vänta sex veckor! Lika lång väntetid var det enligt uppgift hos Vårdcentralen, så i det avseendet kunde det ju kvitta.
Men vad hände då? Absolut ingenting! Idag var jag på det besöket hos läkaren. Det fanns uppsatt två tider – kl. 10 för uppföljning av min opererade tumme, och kl. 10.15 för mitt långfinger. Det fanns till och med framplockat kortison för behandlingen. Läkaren tittade på min tumme, konstaterade att såret har läkt bra, ”mindes” inte så mycket av hur komplicerad operationen faktiskt var, trots att han sa dagen efter operationen att det var en av de mest komplicerade tumartrosoperationer han någonsin gjort. En ny tid skulle bokas i december. Därefter var besöket avslutat för hans del. Jag påminde om att jag även ville ha hjälp med mitt onda långfinger, som det ju faktiskt var reserverat tid för.
”Det får vi titta på när du kommer i december. Och dessutom går det inte att göra något idag, för du har ett sår där!” sa han och pekade på min hand. Det han kallade sår var ett litet knappt synligt rivmärke vid höger pekfingers knoge, som inte ens var något öppet sår. När jag blev opererad i höger tumme förra året fanns det ett skrapsår vid höger långfingers knoge. Det var heller inte särskilt stort men ändå betydligt mer synligt än detta. Den gången satte man på ett plåster och sen kunde operationen utföras i alla fall! Den här gången handlar det om en spruta, inte något man ska skära i!
Dagens besök var enbart slöseri med tid och slöseri med pengar!
Det är dags att gå vidare nu!