Denna natt har varit en plåga! I går kväll var jag igång med skrivandet av fjärde delen, när jag efter hand började få ont kring nacken. Inget ovanligt med det eftersom jag har fyra uppslitna nackkotor. Men den här gången var det mer intensivt. Smärtan strålade ut mot axlarna, ryggen och fram mot bröstet. Upplevde en liknande grej i april förra året, då man på Vårdcentralen efter EKG och lite annan undersökning kunde avskriva hjärtproblem, och istället konstatera att det hängde ihop med nackproblemen. Trodde därför till en början att besvären nu berodde på samma. Men det blev värre. Jag orkade inte skriva mer, och nu gjorde det ordentligt ont varje gång jag andades in. Vi gick och la oss runt tolv, men jag klarade inte att ligga. Hur jag än låg gjorde det ont att andas. Fick försöka sitta och sova. Det gick sådär. Fram åt fyratiden ringde vi 1177. De tyckte absolut att det behövdes en ambulans. Den kom och i den undersökte man EKG och blodtryck. Kunde konstateras att det nog inte var hjärtproblem. Under förmiddagen var jag på Vårdcentralen för nya prover. Diagnosen blev vad jag själv allt mer börjat misstänka – troligen lunginflammation! Inte Covid!
Så den här söndagen har framsläpats i ett mycket stillsamt och tämligen ineffektivt tillstånd. Väldigt trött och stundvis väldigt ont när jag andas och tabletterna slutat verka. Tacksam för att jag har Citodon!
Nu avvaktar vi att antibiotikan ska hjälpa, och får väl hålla mig i stillhet de närmaste dagarna.
Och – en stor eloge till såväl ambulanspersonalen som vårdpersonalen!
Ja, jag fick faktiskt inte åka ambulans, vilket annars skulle varit första gången i mitt liv. Fick bara vistas i den under en halvtimmes tid!
perabl.com 