Nu är ljudfilerna äntligen färdigmixade, och Kalla mig Anna är klar! Uppladdad och redo för läsare.
Berättelsen om Anna, en transtjej i sjuttiotalets Malmö – berättelsen som till vissa delar kan ses som något av en fri fantasi om hur mitt liv kunde ha blivit.
Avrundar denna genomgående ganska gråmulna vecka med ännu en helg i Gårdshuset vid Köpmansmagasinet i Smygehuk. Den här helgen kändes det dock lite överambitiöst egentligen. Inte många som orkar ge sig ut i blåsten. Möjligen besöker man Köpmansmagasinet och av ren nyfikenhet kikar man även in i Gårdshuset. Men allmänt känns det inte riktigt som vår kundkrets. Men vi lever på hoppet. Förra lördagen sålde vi riktigt bra.
Annars handlar tillvaron mest om att återhämta sig från veckans resa till Linköping, och trots allt belåtet luta sig tillbaka och med stor tillfredsställelse notera att jag äntligen är i mål.
Det var en ganska stillsam lördagskväll, som snart skulle glida över till söndag. Vi hade ägnat eftermiddan och en del av kvällen åt att röja i källaren, med syftet att bereda plats i vår lilla enrummares garderob. På kvällen sorterade vi och hängde in kläder. Sambon hade en hel del egendesignade kläder, och allt skulle sorteras noga i färgordning. Vi sysslade med det här hela lördagskvällen, och när tiden runnit över i natt mot söndag, höll hon fram en svart knälång kjol i sammetsliknande tyg.
”Vill du prova?”
Det kändes märkligt, men samtidigt på något vis ganska naturligt, då vi fram till nyligen i kompisgänget i stor utsträckning anammat glamrockens glittriga attribut i klädstil, bijouterier och sminkning i bästa Bowie-stil. Och visst var jag frestad.
Efter det avstannade vårt sorteringsarbete, och kvällen blev istället en fest i provande av kvinnliga kläder, medan sambon fotograferade. Hon insisterade på att det skulle vara fullständigt. Kjol, blus, nylonstrumpor högklackade skor. Och självklart en välgjord sminkning också.
Det var en spännande och oskyldig lek, men jag förstod det nog inte då – men inom mig hade någonting väckts upp som inte gick att stoppa. Även om det tagit decennier att till fullo komma underfund med och acceptera och förstå, så var den händelsen det som på riktigt fick mig att inse vem jag egentligen var.
Det är femtio år sen idag!
Vägen har varit krokig och besvärlig, men nu är jag äntligen hemma!
Tillbaka på översta våningen i Öresundshuset, med utsikt över det som en gång mot slutet av åttiotalet var min arbetsplats. Nu för ett spännande och givande, och förmodligen sista möte. Det tog typ trettiofyra år att nå fram till det här.
Dags för ännu en tur till Malmö, den här gången körde jag hemifrån redan halv sju på morgonen. Brukar alltid se till att ha goda tidsmarginaler, och idag var jag tacksam för det. Långa nästan stillastående köer mellan Skurup och Sturup, och jag tappade närmare en halvtimme i tid. Skulle vara på Hudkliniken kl. 8.00, och de uppmanar alltid att man gärna ska komma tio minuter före utsatt tid. Det klarade jag precis på minuten! Hann inte ens sätta mig i väntrummet utan fick komma in direkt. Dagens behandling tog sådär fem minuter, och härefter behövs troligen bara ett besök till.
Intog en bonusfrukost på Coffeehouse tvärs över gatan, med en skrivstund.
I midsommarhelgen började jag förbereda arbetet med att skapa ny inlaga för min självbiografi, då det snart skulle bli aktuellt att trycka nya, och vi hade bestämt att formatet nu skulle ändras till samma format som Kalla mig Anna. Vi tog hem merparten av de böcker som fanns hos Förlagssystem, för att ha tillräckligt med böcker till Malmö Pride. Men medan vi var på plats där visade det sig att böckerna hade tagit slut i internethandeln! Det gick betydligt snabbare än vi hade tänkt. Jag var mitt uppe i genomgången av manuset för att se om det behövdes några justeringar, och plötsligt blev det arbetet väldigt överhängande. Det är sådant jag kallar positiv stress! De senaste dagarna har jag prioriterat det arbetet, och förhoppningen är att den ska kunna gå iväg till tryck senast i slutet av den här veckan.
Terry Pratchetts ord klingar ofta i mina öron – må du leva i spännande tider – och det känns onekligen som att det verkligen är vad vi gör. Vi har full aktivitet i vårt lilla förlag, med coverreleaser nästan varje dag. Presentationer av nya författare (nya för vår del alltså) nästan dagligen. Allt medan jag pendlar mellan Skärsjön och Thiramaar. Håller på att korrläsa – förhoppningsvis sista omgången – när det handlar om Skärsjön. Sen är det dags att göra inlaga för boktryck! Och så ska jag ge mig på Dödsgudinnans sten igen efter Snezanas genomgång. Sen finns det en hel del intressanta planer med olika engagemang under våren med bokförsäljning och föreläsningar. Och med lite tur kanske vi rentav kan hinna få tryckt böcker både av Skärsjön och fjärde delen i Thiramaar-serien innan dess.
Väldigt stort för mig den här veckan, är för övrigt att jag har inlett ”Steg Tre” för min personliga del. Och så är vi vidare till Steg Två i en annan oerhört spännande process, som vi kanske får anledning att återkomma till vad det lider.
Idag blev det för övrigt en välbehövlig cykeltur till Sövdesjön och tillbaka. Känns som att det där med att grilla vid Sövdesjön inte är riktigt aktuellt just nu.
Julerbjudande!
Min självbiografiska berättelse – Endast 110 Skr – frakten bjuder jag på.
Signerad, packad och klar för leverans före jul, om du beställer SENAST den 17 december 2023.
Beställ via e-post – BelvidaBell@outlook.com
Efter att ha bott i Slottsstaden i Malmö i åtta år, har jag som de flesta nog sett, av en tillfällighet, eller nåt, kommit tillbaka dit igen sen den 16 juni förra året. Fram till idag har de besöken upprepats femtio gånger! Så många gånger har jag legat på rygg i fyrtiofemminuters pass och uthärdat uppskattningsvis sådär fyrtio till femtio nålstick i jakt på oönskade skäggstrån. Men nu börjar vi närma oss slutet. Vet inte exakt hur många besök till, men det kanske kan röra sig om fyra eller fem.
Därefter får besöken i det området vara av andra skäl.
Jag har skrivit även tidigare om Bowie-podden som leds av Sebastian Borg där han tillsammans med olika Bowie-kunniga (och nördiga kanske) gäster går igenom hela David Bowies discografi, med ett album per avsnitt. En podd som är en självklarhet för mig, eftersom jag fram för allt på sjuttiotalet var en stor fan av Bowies musik.
När jag började lyssna var jag ändå lite tveksam till det hela. Kan det egentligen vara något att lyssna på när några personer sitter och pratar om musik, varvat med diverse korta låtklipp? Svar: JA! Visst, det blir självklart deras personliga åsikter till stor del, men varje avsnitt är fullt av en mängd detaljer och fakta jag personligen många gånger inte haft en aning om. Och jag får höra urval av vissa låtar jag aldrig tidigare hört. Sen kan jag alltid leta upp dem själv efter programmet, och lyssna på dem i sin helhet.
För mig var intresset för Bowies musik som störst under sjuttiotalet, och från Lodger avtog det en hel del, även om jag ändå fortsatt att följa hans musik. Men med Bowie-podden inser jag att det finns hur mycket som helst efter Lodger som jag har missat. Ändå – de absoluta höjdpunkterna för min del är naturligtvis de avsnitt som handlat om Bowies album på sjuttiotalet, och även om Ziggy Stardust var det album som introducerade Bowie för mig, är nog ändå det nästan tre timmar långa avsnittet om Space Oddity (publicerat 3 september 2023) det bästa och intressantaste hittills. Bara titelspåret från plattan upptog en dryg timme av programtiden, och var SÅ intressant.
Och så här långt har Bowie-podden fått mig att tillfoga flera bra låtar ur Bowies katalog till min spellista på Spotify. Och fler kommer det garanterat att bli! Så stort tack till Sebastian Borg och alla kunniga ”gästsnackare”!
Andie Lindskog 