Det är en härlig tid nu, åtminstone de tillfällen då solen visar sig mellan molnen, och får allt det gröna i vår trädgård att riktigt glittra. Vår lilla granplanta är full av skott. Mogwai sitter gärna under paradisbusken och spanar över omgivningen. Med jämna mellanrum kommer ”våra” rådjur på besök också, och stärker känslan att vi faktiskt bor i skogen.
En något bisarr inledning på den här dagen, då vi blev väckta relativt tidigt av ett prasslande ljud. Förstod i och för sig vad det handlade om, men synen som mötte mig i köket var ändå märklig. Papperskassen vi tog hem sushin i på lördagen, stod fortfarande kvar på köksön. Och den rörde sig! Rytmiskt nästan så att det gav intrycket av … tja, en fisk som fortfarande levde och sökte efter vatten. Men det var Mogwai som tagit plats i kassen, och låg och gjorde sin morgontvätt. En stund senare knackade det på dörren! Vem fan kommer så tidigt? En tanke hann passera om att det kanske var en bokleverans, fast det nog vore några dagar för tidigt. Otillräckligt klädd fick jag på mig morgonrocken igen, och öppnade. Där på trappan stod två äldre damer som bad om ursäkt för att de störde så tidigt, men de ville tala om bibeln! ”Nej tack!” sa jag, vänligt men mycket bestämt.
Idag blev det en tur till Blekinge, och Järnavik närmare bestämt. Med god grillmat och trevligt sällskap medan regnet hängde lite hotfullt över oss. Men vi klarade oss undan att bli blöta.
Dagen började ganska tidigt, med en tur till VC för Snezanas del. Och det såg att ge positivt och väldigt önskat resultat. Passade på att handla, när vi ändå var i byn. Passade även att ta en fika på Möllans café. Räkmacka är aldrig fel! Så kunde vi än en gång konstatera den imponerande växtkraften i naturen, då det uppstått en liten envis planta i en av våra tomater!
Nu kan vi dessutom notera att vi har två små fina rådjurskid som vandrar omkring i området med sin stolta moder.
Och lille Hook dras dessvärre med någon form av ögoninflammation, och vi kan inte göra någonting åt det.
Övriga dagen har ägnats åt, i nämnd ordning, administrativt samtal med Skatteverket och därefter skapande av inlaga till Dödsgudinnans stenar. Under det arbetet har förvisso en del nya tankar kommit fram när det gäller innehållet, utöver själva romanen.
Och så har vi kunnat ta del av programmet för Malmö Pride – där vi med stolthet kan konstatera att vi har en punkt som heter ”Malmös HBTQIA+ personer skildrade i litteraturen” vilket vi – Belvida Bell förlag – står för. Den 3 juli kl. 13.15! Vi har onekligen en spännande sommar framför oss.
Förra sommaren fick Mogwai lite oväntad assistans från Mims. En skygg katt, som dök upp i grannskapet, och som uppenbart sökte kontakt och hjälp. Det var tydligt att han inte var hälsan själv. Han såg aningen skabbigt ut, tunn och krokig svans, och en ryggrad som inte såg helt frisk ut. Min bedömning var att han möjligen blivit överkörd och fått en eller flera skadade ryggkotor. Ändå … det fanns en vilja och uppenbar önskan att få bli omhändertagen. Han dök upp nästan dagligen på vår altan, och vi serverade mat och försökte ”komma till tals” med honom. Han var ganska skygg, men på sikt tror jag faktiskt att vi skulle kunna komma närmare honom. Jag planerade att bygga ett ”vinterbo” åt honom på vår altan, men efter september var han försvunnen, och vi har inte sett honom sen dess. Vi befarar att han helt enkelt inte finns längre. Tråkigt, men tyvärr inte särskilt förvånande. Han var absolut en tillgång, då det uppenbart fanns någon form av överenskommelse mellan Mogwai och honom. Det tycktes som att Mogwai accepterade hans hjälp att hålla borta grannskapets katter, mot att vi serverade honom mat på vår altan.
Nu tycks en efterträdare till Mims ha dykt upp. Den röda och kroksvansade hankatten vi valt att kalla Hook, där det också tycks finnas någon form av acceptans mellan Mogwai och honom. Ofta ser vi dom ligga några meter ifrån varandra och bara titta. Och ingen av grannskapets andra katter tycks ens anstränga sig att komma hit. Hooks svans är ett mysterium. Jag har sett många skadade kattsvansar – knick eller kortare efter att ha blivit klämd i en dörr eller liknande. Men det här har jag aldrig sett förut. Hans svans är formad i en båge, ungefär som svansen på spetshundar. Har faktiskt aldrig sett något liknande. Sen ser det också ut som att han har någon form av ögoninflammation. Tyvärr inget vi kan hjälpa honom med, eftersom det är omöjligt att komma nära honom.
Med vyn av vår omgivande skog utanför fönstren, är det trivsamt att sitta i uterummet och göra korrekturarbete. Ja, alltså … jag minns hur omgivningen här ser ut, och det är väl tur, för idag såg man inte mycket av den. Är väldigt tacksam att jag varit förutseende nog att avboka ett besök i Lund idag. Föredrar helt klart att stanna hemma hela den här dagen. Och det går bra! Vi har att göra, och matförrådet räcker ett bra tag. Inte ens Mogwai ville gå ut. Han tog några trevande steg ut på altanen – som jag faktiskt hade skottat åt honom – men han vände snabbt och skuttade in igen.
Så … vi ses till våren, eller nåt!
Julen ska ju vara glädjens tid, men ibland kan man tvivla. Förra julen förlorade vi vår fina Scrollan, och på det var vi dessutom drabbade av covid, så hela julfirandet fick styras om helt och hållet.
I år är det vår älskade Mogwais hälsa som känns osäker.
Försöker ändå lite grann fortsätta som vanligt. Det är ju så att livet ändå går vidare, eller måste ju göra det. Arbetet med Ashas sten är, i alla fall stundvis, ett bra sätt att skingra tankarna. Har ju äntligen lyckats få till ett bra underlag som känns tillräckligt gediget för att kanske rentav kunna leda ända in i mål. I samband med det har jag också lyckats få allt bättre kläm på det där med att skapa AI-bilder, vilket faktiskt är ett utmärkt sätt att få inspiration till fortsatt berättande text. Man får en bild av hur karaktärerna, och även miljöerna kan se ut, utifrån mina egna beskrivningar. Ibland stämmer det, ibland inte alls.
Denna dag har annars gått åt till en del handel, besök för lite efterkontroll hos Folktandvården, och en ny ”testobroms” hos Vårdcentralen.
Hoppas nu julen blir glädjefylld trots allt, och att inte ”Pia” blåser bort den möjligheten.
Just nu är Mogwais mående lite ovisst. Kanske väntat, men det gör ju ändå inte situationen bättre. Helt klart har det ju direkt inverkan på aktiviteterna också. Det funkar inte att skriva humoristisk fantasy då. Eller kanske det gör just det, för att skingra tankarna. Men jag är nu så funtad att jag bara inte kan sitta stilla och rulla tummarna. Oavsett vad som händer omkring mig. Just skrivandet är ett ypperligt sätt att ändå skingra tunga tankar. Kan sen vår älskade katt samtidigt finna ro och ligga i mitt knä under tiden, är allt ändå – nästan – frid och fröjd.
Fick förvisso åstadkommit en hel del med Ashas sten igår. Upprättade en ganska fullständig storyline, och la även in det som kapitelrubriker i manuset, med tydliga beskrivningar av de idéer som finns hittills. Kunde också börja på skrivandet och ta vid där jag tidigare slutat, på kapitel 41. Men så kom Mogwai, och ville absolut upp i min famn. Det går ju helt enkelt inte att neka, och när han sen efter en stund dessutom klättrade upp och la sig tryggt till ro trivsamt spinnande över min axel, kunde jag bara luta mig tillbaka. Och slumra! Så mitt skrivande upphörde mitt i en mening!
Andie Lindskog 