I am what I am – Andie Lindskog

När jag på allvar började skriva mina memoarer någonstans runt 2012, var det kanske mest för att jag kände behov av att försöka räta ut ett antal frågetecken kring fram för allt min barndom och uppväxt. Kanske att på så vis få några svar på varför saker och ting blivit som det blivit. Kanske jag hade vissa aningar om vad jag skulle få fram. Men jag hade nog ändå inte räknat med att det skulle bli så mycket varseblivande som det faktiskt blivit. Och jag kan inte påstå att det är direkt upplyftande. Det har gett en hel del insikter jag önskar jag hade haft medan mina föräldrar levde, så att jag haft möjlighet att konfrontera dem. Men det har också gett en hel del uppvaknande kring min uppväxt, pubertet och allt vad som skedde där. Detaljer jag skulle önskat att jag varit betydligt mer varse redan då, eller åtminstone i början av nittiotalet när jag hade samtal med psykolog.

En uppväxt som präglades av föräldrar som ständigt övertygade mig om att jag inte kunde räkna med att komma någon vart, för det ansågs att jag inte hade förutsättningar för det. En situation som ironiskt nog samtidigt gjorde mig stark på ett märkligt vis, så att jag ganska effektivt stod emot alla motgångar. Ändå ser jag nu ett tydligt mönster, hur jag faktiskt i olika långa perioder inte alls var så stark. Även hur jag faktiskt vid några tillfällen mer eller mindre har brutit samman också. Men jag har ändå lyckats hantera det. Jag har brutit ihop och gått vidare. Tyvärr, kan jag nog tycka idag! För frågan är vad som egentligen hade skett om jag på allvar hade brutit ihop då! Hade frågetecknen kring min person kunnat få hjälp att rätas ut redan då? Hade allt kunnat lösas redan då, istället för att all min verklighet ska komma ikapp mig nu när jag är en bit in i livets andra halvlek?! Tunga frågor, som aldrig får svar. Men på något vis känns det ändå välgörande att successivt komma till insikt om allt som gick fel under min barndom och uppväxt. Om inget annat stärker det mig i mitt fortsatta liv och bekräftar att de val jag gör och gjort nu i den här delen av mitt liv faktiskt är helt rätt.

Efter en vecka med influensa, eller vad det nu var, blev det här ett lite långsamt uppvaknande. Inledde med att lämna ännu en Facebook-grupp, kallad ”Vi pensionärer”. Även här började det allt mer osa rasism och tvivelaktiga och allt för politiska åsikter, i en salig blandning av varierande recept på olika bakverk med mera, vilket ledde mig fram till slutsatsen att inte heller den här gruppen fyllde någon vettig funktion för min del. Är det så här det ska vara att vara pensionär, vill jag nog hålla mig helt utanför.

Den här veckan har jag skapat nya e-böcker av mina tidigare produktioner som ett resultat av förlikningen vi fått igenom, och har med stor tillfredsställelse kunnat infoga vår egen logga i dem. Publiceras under den kommande veckan.

Veckan har burit med sig ett bakslag på den nyligen inslagna efterlängtade vägen, som dock mot slutet av veckan kunde korrigeras med kompletterande uppgifter från behörig instans. Så vi tågar vidare mot det hägrande målet.

Under veckan har jag dessutom blivit pensionär på riktigt – eller nåt. Det har jag väl i och för sig varit i drygt ett år så här långt, men nu har man alltså även fått in åldern! Som ju egentligen mest är en siffra. Det positiva med det här var ju klart att bästa lokala dagstidningen Ystads Allehanda uppmärksammade spektaklet och fick samtidigt med bra fakta om mitt skrivande. Den aktuella högtidsdagen firades i vanlig ordning med min älskade kärlek, med utsökt god mat på vår solvärmda altan.

Veckan har för övrigt handlat om en hel del hemsidesarbete, och som en perfekt kröning på det fick jag dessutom ett nytt uppdrag att hjälpa till att skapa hemsida åt en författarkollega.

Helgen avrundades med besök hos våra kära vänner, som också med all önskvärd tydlighet bekräftade just hur öppensinnade de faktiskt är. Livet kan gå vidare med den färgglada fanan i topp.

Kategorier

Mina kategorier