Etikett: Hur allt började

Publicerat den

Starka kvinnor (Hur allt började – del 11)

Jag har över åttio namngivna karaktärer i mina hittills tre böcker i serien Legender från Thiramaar. I Eilaths hopp finns förvisso Eilath, åtminstone i bokens inledning. Där är Adric som nog efterhand får ses som en sympatisk och belevad man. Där är Alan Byhl, den smått frånvarande kemiproducenten, och förstås trollkarlen Cornizendo. I Gudarnas spira är Andor, Tobin och Samus några av huvudkaraktärerna, som vi får följa genom hela boken. Även här finns Cornizendo med.
I Regntider är Cornizendo definitivt en av huvudkaraktärerna.
Men genomgående i alla tre böckerna är det ändå kvinnorna som är de mest framträdande karaktärerna.
Hela första boken handlar ju om Elana, en viljestark person som efterhand utvecklas till en stark och företagsam kvinna. I andra boken kommer Kintara, som också är en stark och klok kvinna som dessutom är duktig på att hantera svärd och verkligt skicklig på pilbåge.
I del tre – Regntider – finns Elana med igen, och här visar hon prov på både styrka och djupa oanade kunskaper som imponerar till och med på trollkarlen Cornizendo. I den här boken dyker även magikerkvinnan Belvida Bell upp. Den sköna unga hundraåringen som kommer att spela en viktig roll för att lösa den bokens dilemma. Här finns även den högt uppskattade trollkarlslärlingen kaldiniertjejen Robia, som imponerar stort på sin läromästare Ambarand. Bland kaldinierna finns här även Kiona som är en framåt och gladlynt liten kvinna, som ser till att hennes och vännen Akims uppdrag kan fullbordas till byns överhuvuds stora belåtenhet. Sen har vi ju Ogda, som fortfarande lever. Hon finns med i alla tre böckerna, inte minst då alla talar om henne.
Jag har alltid låtit kvinnor ha framträdande roller i allt jag skrivit, och jag vill gärna framhålla mina berättelser så långt det är möjligt i jämställdhetens tecken. Ändå fanns det en recensent som klagade på att det i Eilaths hopp presenterades ”en värld där ena könet trycks ner och förminskas”!
Men om jag vill berätta om starka kvinnor som kan ta för sig och försvara sig, behöver de finnas i en patriarkalisk miljö där deras styrka kan komma fram. Hur ska jag annars kunna framhålla deras värdighet och position, när de bemöter detta?! En värld där ingenting sådant förekommer är väl dessvärre ett önsketänkande, och där behövs heller inte någon särskild styrka hos någon part för att klara sig.

Publicerat den

Hjälp och ohjälp (Hur allt började, 7)

Att ha hjälp av andra när man skriver är värdefullt. Precis som i livet i övrigt är det värdefullt att ha någon att bollplanka synpunkter med. För min del har jag den absolut bästa tänkbara hjälpen, av min kärlek. Hon kan mina berättelser ungefär lika väl som jag själv. Hon är full av lysande fantasifulla idéer och tillför ofta väldigt användbara inslag till mitt skrivande. Kort och gott hjälper vi varandra med vårt respektive skrivande. Det händer ofta att vi sitter kvar länge vid frukostbordet och diskuterar idéer. Då och då tar vi ett avkopplande spa-bad med lite vin eller Martini och djupgående diskussioner om vårt skrivande.
Några gånger har jag fått hjälp utifrån, men alla har inte varit bra.
Just som ”Gudarnas spira” var klar att gå till tryck, fick jag en förhandsrecension som i ganska förolämpande ord sågade hela berättelsen. Med recensionen följde ett ”erbjudande” om att hen, som briljerar med en titel inom bildvetenskap, kunde hjälpa till och göra boken roligare. Jag accepterade, men när jag fick tillbaka manuset, bestod ”förbättringen” i att en av huvudkaraktärerna drogs med allergi som gjorde att han nös varje gång bokens antagonist Khatzus namn nämndes. Nysningarna beskrev som så kraftfulla att han ramlade av stolar och liknande. Dessa extremt överdrivna nysningar blev för mig mest som scener klippta ur en tecknad film typ Asterix där alla ”effekter” är gravt överdrivna. Min berättelse blev förlöjligad.
Denna karaktär som dör i boken, lät hen dessutom magiskt återuppstå i slutet av boken. Tillsammans med hens så kallade manusutveckling fick jag en ny recension. Fortfarande samma nervärderande som den förra, men med den skillnaden att de delar hen själv tillfört rosades, tillsammans med ett slutbetyg på fyra! Hens hantering kändes som en ren förolämpning, och jag strök samtliga hens ändringar. När jag nu ett år efter bokens utgivning ser läsarnas reaktioner, känner jag stor lättnad av att vi faktiskt inte tog med hens ändringar. Tyvärr betalade vi alldeles mycket pengar för detta, men man lär sig förhoppningsvis något av det misstaget.

Publicerat den

Karaktärernas namn (Hur allt började, 6)

Redan när vi började skriva de första raderna i Gudarnas spira (Gudaspiran) hade jag en bestämd tanke om att namnen inte skulle vara vanliga svenska namn. Främst på grund av det självklara att jag skapat en helt egen världsdel. Men sen återstod ju frågan hur dessa namn skulle vara. Jag lyssnade väldigt mycket på keltisk musik under första halvan av nittiotalet. Favoritmusik att lyssna till medan jag skrev var bland annat Enya. Efter hand kom även en del filmmusik som Braveheart och Rob Roy med på cd-spelaren. Därav kanske en del av förklaringen till att många av mina namn både på karaktärer och orter fick en lite keltisk eller anglosaxisk klang. En del namn är lånade men flera namn är rena konstruktioner. Namnet till Kintaras bror Samus, är lånat från datorspelet Metroid. De bådas efternamn Catim, är egentligen namnet på min dåvarande dator, fast baklänges – Mitac! Med tiden har det blivit väldigt många karaktärer! Kan tänkas att det finns någon som figurerar i ett kortare avsnitt, som jag missat att skriva upp i min ”rollista”. Men räknat efter den har jag (i skrivande stund, juli 2021) totalt 87 namngivna karaktärer i hittills tre böcker.

Publicerat den

Från småskum och dryg till hjälpsam och sympatisk (Hur allt började, 5)

I den ursprungliga versionen av Eilaths hopp var K.F. eller Adric som han egentligen heter, och Alan Byhl två lite halvskumma tvivelaktiga figurer. Fram för allt K.F. (alltså Kaross-Fabrikörn) framställdes som en rik och ganska dryg figur. Det blev aldrig skrivet, men diskussionerna kompisen och jag hade handlade om att de båda vid något tillfälle framåt i boken skulle ta huvudpersonen Eilath till fånga. Exakt vad som sen skulle ske kom vi aldrig fram till. Det som blev skrivet medan vi fortfarande samarbetade med det manuset, var avsnittet när de närmar sig Matruriens huvudstad Maddoc. De samtalar om sina respektive verksamheter, men mycket mer än så händer inte. I den färdiga boken finns det avsnittet kvar, men har förändrats en del. I övrigt har ingen av de ursprungliga idéerna kring dessa båda karaktärer använts.
Alan är i boken en något disträ figur, mycket på grund av hans illa omtyckta kemikaliefabrik som förpestar luften i Maddoc, där han under många år inandats diverse tvivelaktiga kemiska substanser.
Adric har fått en betydligt trevligare roll som ödmjuk och sympatisk och förvisso rik man, som kommer att spela en väldigt stor roll för bokens huvudkaraktär.
Kort och gott har både Adric och Alan fått betydligt trevligare roller, än vad som var tänkt från början.