Ingen uppmuntran (Min skrivarhistoria, 1)

Ingen i min familj har någonsin trott på eller uppmuntrat mitt skrivande.
      ”Din syster är duktig på att skriva”, sa far och gjorde därmed min begåvning betydelselös.
Att jag långt upp i vuxen ålder är den av oss syskon som gett ut fantasyromaner, deltagit i flera novellantologier och därutöver skrivit en mängd kortare anekdoter till olika föreningstidningar, är fakta han aldrig fick klart för sig.
Svenska, engelska och teckning var mina bästa ämnen i skolan. Egentligen de enda ämnen jag var bra i. Redan innan jag gått ut grundskolan hade jag ett handskrivet manus till en form av äventyrsroman. Den var nog inte överdrivet bra, men det var ändå en något sånär hållbar historia. Min kusin och jag skrev var för sig på våra berättelser, vilka vi sen läste upp för varandra när vi träffades hos mormor och morfar på landet.
När jag gick i åttonde klass skrev jag en deckarnovell, eller kanske det rentav skulle kunna bli en roman. Min dåvarande svensklärare fick kännedom om detta, och ville gärna läsa. Vilket han fick, och han använde den som underlag när han satte mitt betyg. Dessvärre minns jag ingenting av handlingen i den, och jag fick heller aldrig tillbaka den. Kanske en av anledningarna till att jag aldrig varit intresserad att skriva fler deckare.
När vi i åttonde klass ställdes inför syokonsulent och skulle välja inriktning efter grundskolan, blev min önskan om skriv- eller språkinriktning ifrågasatt och nekad. Det ansågs med bestämdhet att det absolut inte var något för mig. Jag skulle satsa på teknik! Säkert med föresatsen att jag därmed kunde gå i min fars fotspår inom elbranschen. Att jag själv helt saknade intresse för det var betydelselöst.

Legender från Thiramaar – Gudarnas Spira kom först (Hur allt började, 2)

Min debutroman är Eilaths Hopp. Men egentligen kom idén till den långt senare än Gudarnas Spira. Den där lördagskvällen i februari då kompisen och jag skissade de första planerna för vår fantasyroman var året 1994. Förutom skrivandet av de första kapitlen, ritade jag på ett tidigt stadium även upp en karta över landet där allting utspelade sig – Thiarien. Jag insåg tidigt att det var en nödvändighet, inte minst för att jag själv skulle ha koll på var personerna i berättelsen befann sig. Likaså var det viktigt att ha en förteckning med namnen på alla karaktärerna och gärna en beskrivning av hur de såg ut.
Har lite då och då fått frågan vilka influenser jag har. Var jag hämtar inspiration.
När vi påbörjade vårt skrivande var jag starkt inspirerad av filmen Willow, som jag sett först då, trots att den egentligen kom under sena åttiotalet. Men jag hade även en del inspiration från datorspelsvärlden och spel som bland annat Sword of Vermillion och Zelda – A link to the past. Fram för allt det förstnämnda hade en väldigt bra story med ett ganska gott mått av humor. Spelet är från 1990, och när man ser det idag känns det som om det var ljusår tillbaka i tiden.
Men grunden i Gudarnas spira blev att huvudpersonerna hade i uppdrag att söka delarna till det kraftfulla vapnet Gudarnas spira, så upplägget var lite samma tanke som i de nämnda datorspelen.