Från pekfingervals till trehundra nerslag

Så länge jag kunnat hålla i en penna har jag skrivit, långt innan jag ens kunde stava och forma egna ord. Tidigt i mitt liv upptäckte jag passionen med skrivmaskiner, och glädjen var stor när min far skaffade en gammal Underwood skrivmaskin som även jag fick skriva på ibland.

Mitt första mer ordnade skrivande var nog när jag som tolvåring började skriva dagbok. Men intresset för att skriva berättelser av olika slag resulterade bland annat i en deckarnovell som försvann i min svensklärares händer (Se ”Ingen uppmuntran”). En typ av äventyrsroman försökte jag mig på när jag var i femtonårsåldern. Men skrivandet kom nog igång på allvar när jag fick överta fars skrivmaskin. Det första jag gjorde då var att renskriva min dagbok. Det arbetet innebar samtidigt ett bra sätt att lära mig hantera skrivmaskinen mer än bara med pekfingervalsen. Det var där det började, men ganska snart utökades det till dubbel pekfingervals. Alltså båda pekfingrarna. Men det var egentligen först när jag fick tillgång till elektrisk skrivmaskin som skrivhastigheten började öka på allvar.

Genom ett föreningsuppdrag som sekreterare på åttiotalet fick jag tillgång till en IBM elektrisk skrivmaskin med kula. Jag blev successivt allt bättre på att släppa blicken från tangenterna och istället rikta den mot pappret där bokstäverna hamrades in via den ”magiska kulan”. Så småningom köpte jag en egen elektrisk maskin, men det var nog när jag fick min första PC (februari 1991) som jag kunde släppa tangenterna helt med blicken.

Förutom att jag älskar att skapa berättelser, både korta och långa, noveller och romaner, så njuter jag av att se hur min berättelse med ganska skaplig hastighet växer fram på skärmen.

Det är ju också en stor fördel att kunna låta berättelsen flöda från idé genom fingrarna rakt upp på datorns skärm. Ibland funderar jag på hur mitt skrivande hade sett ut idag om jag haft min fars skrivhastighet som handlade om sådär ett trettiotal nedslag i minuten, jämfört med mina cirka trehundra!

Ja, jag kan skryta med ganska god skrivhastighet, och även att den är helt och hållet självlärd.

Ingen uppmuntran (Min skrivarhistoria, 1)

Ingen i min familj har någonsin trott på eller uppmuntrat mitt skrivande.
      ”Din syster är duktig på att skriva”, sa far och gjorde därmed min begåvning betydelselös.
Att jag långt upp i vuxen ålder är den av oss syskon som gett ut fantasyromaner, deltagit i flera novellantologier och därutöver skrivit en mängd kortare anekdoter till olika föreningstidningar, är fakta han aldrig fick klart för sig.
Svenska, engelska och teckning var mina bästa ämnen i skolan. Egentligen de enda ämnen jag var bra i. Redan innan jag gått ut grundskolan hade jag ett handskrivet manus till en form av äventyrsroman. Den var nog inte överdrivet bra, men det var ändå en något sånär hållbar historia. Min kusin och jag skrev var för sig på våra berättelser, vilka vi sen läste upp för varandra när vi träffades hos mormor och morfar på landet.
När jag gick i åttonde klass skrev jag en deckarnovell, eller kanske det rentav skulle kunna bli en roman. Min dåvarande svensklärare fick kännedom om detta, och ville gärna läsa. Vilket han fick, och han använde den som underlag när han satte mitt betyg. Dessvärre minns jag ingenting av handlingen i den, och jag fick heller aldrig tillbaka den. Kanske en av anledningarna till att jag aldrig varit intresserad att skriva fler deckare.
När vi i åttonde klass ställdes inför syokonsulent och skulle välja inriktning efter grundskolan, blev min önskan om skriv- eller språkinriktning ifrågasatt och nekad. Det ansågs med bestämdhet att det absolut inte var något för mig. Jag skulle satsa på teknik! Säkert med föresatsen att jag därmed kunde gå i min fars fotspår inom elbranschen. Att jag själv helt saknade intresse för det var betydelselöst.

Legender från Thiramaar – Gudarnas Spira kom först (Hur allt började, 2)

Min debutroman är Eilaths Hopp. Men egentligen kom idén till den långt senare än Gudarnas Spira. Den där lördagskvällen i februari då kompisen och jag skissade de första planerna för vår fantasyroman var året 1994. Förutom skrivandet av de första kapitlen, ritade jag på ett tidigt stadium även upp en karta över landet där allting utspelade sig – Thiarien. Jag insåg tidigt att det var en nödvändighet, inte minst för att jag själv skulle ha koll på var personerna i berättelsen befann sig. Likaså var det viktigt att ha en förteckning med namnen på alla karaktärerna och gärna en beskrivning av hur de såg ut.
Har lite då och då fått frågan vilka influenser jag har. Var jag hämtar inspiration.
När vi påbörjade vårt skrivande var jag starkt inspirerad av filmen Willow, som jag sett först då, trots att den egentligen kom under sena åttiotalet. Men jag hade även en del inspiration från datorspelsvärlden och spel som bland annat Sword of Vermillion och Zelda – A link to the past. Fram för allt det förstnämnda hade en väldigt bra story med ett ganska gott mått av humor. Spelet är från 1990, och när man ser det idag känns det som om det var ljusår tillbaka i tiden.
Men grunden i Gudarnas spira blev att huvudpersonerna hade i uppdrag att söka delarna till det kraftfulla vapnet Gudarnas spira, så upplägget var lite samma tanke som i de nämnda datorspelen.