Lyckades komma en bit på vägen med Anna under kvällen. Alltså min roman Kalla mig Anna.
Med ens halkar jag tillbaka till tidigt 70-tal, och situationer som delvis är självupplevda, delvis uppdiktade, och det är riktigt fascinerande. Medan den fiktiva delen långsamt växer fram följer personliga upplevelser med i bakgrunden som en stöttande och inspirerande stark tråd. Känslan blir både intressant, spännande och emellanåt rentav nästan lite skrämmande. Trots den fiktiva delen, blir jag samtidigt påmind om hur ytterst nära jag själv faktiskt varit vid flera tillfällen framför allt i min ungdom att köra fast i ett förtärande destruktivt träsk av misslyckanden i livet.
Den här veckan har egentligen handlat en hel del om detaljer som på olika vis knyter an till mina memoarer. Nu är kanske inte det i sig något konstigt, eftersom memoarerna ju handlar om mitt liv. Men ändå! Först och främst handlar det om arbetet med min novell, som ursprungligen fick titeln Förlorade år, under vilken den blev publicerad i boken Transvoices förra året. Har bearbetat den och nu idag har jag publicerat den som e-bok-novell under titeln Vad ska jag kalla dig? Kommer att finnas i internethandeln senast på måndag. Men det stannar inte där. Denna novell kommer så småningom att vidareutvecklas till en roman, som blir en blandning av fiction och självbiografi. Mer om detta följer! Lite indirekt anknytning till mina memoarer, eller kanske snarare vad det handlar om, har även min tur till Malmö den här veckan. Har varit på min tjugosjunde epilering, och dessutom första besöket hos logoped. Fler kommer och det här kan bli spännande. Och under veckan har vi också glädjande kunnat konstatera att vår lille Mogwai återhämtat sig helt från sitt allvarliga sjuktillstånd för så där två veckor sedan. Nu är det åter återkommande konfrontationer med grannskapets katter som gäller. Mogwai jagar dem gärna hela vägen in i skogen! Fortfarande väntar jag med spänning på fortsättningen av det som satts i rullning av tidigare inlägg – ifall jag kunde berätta, eller inte … Efter dagens goda currygryta, ägnas resten av kvällen åt att vidareutveckla romanversionen av Förlorade år, och jag smider medan järnet är varmt.
På nåt vis har helgerna viss extra betydelse fortfarande, trots att varje dag i princip är en fri dag då man kan göra vad man vill. Under vinterhalvåret har vi lite av en tradition med SPA-bad, som förutom med sin avslappnande njutningseffekt också ofta för det positiva med sig att goda och konstruktiva idéer kommer till. Just idag betyder det att jag har flera bra idéer att bygga vidare på i det som ska bli en romanversion av den novell, som i dagarna ska publiceras, som i sin tur bygger på en novell som tidigare publicerats i antologin ”Transvoices.” En novell som i sin tur bygger på, delvis, valda delar av det som så småningom blev mina memoarer. Som det kan bli! Nu kommer det att bli en typ feelgood fiction med titeln ”Kalla mig Anna”.
Kvällens måltid blev, som så ofta annars, rena rama restaurangmaten. Det är så det är att leva tillsammans med en kärlek, som är exceptionellt duktig och kreativ när det handlar om matlagning. Bland annat! Innan jag nu kunnat publicera det här inlägget, behövde jag komma åt lite bilder från mobilen. Tvingades därmed än en gång notera att jag enligt Apples bristande geografiska kunskaper just nu befinner mig ”nära Stockholm”! Om man nu verkligen kan betrakta 60 mil som nära!
I denna bok delger författaren Andie Lindskog sina memoarer. Andie berättar om sin uppväxt i ett hem där hen inte kände sig önskad eller älskad. Det är en uppväxt under 70-talets Sverige och Andie beskriver sitt sökande efter att växa upp, finna sig själv och även mycket om sitt sökande efter en meningsfull kärleksrelation.
Vändningen kommer senare i livet i mötet med sin nuvarande kärlek Snezana som också blir det som får Andie att öppna den väl stängda garderobsdörren. Inte många har vetat om att Andie är transperson utan det har mest varit något som dolts bakom en väl vaktad fasad.
Snezana får dock hen att berätta om stunder där Andies rätta jag kommit fram. En vän hjälpte Andie att våga uttrycka sig med smink och kläder. Hen beskriver också sökandet efter en gemenskap med andra transpersoner. Och det berör särskilt mycket hur bemötandet både i hbtqi-sammanhang och hos vårdmottagningar var för transpersoner under tiden 80- och 90-tal.
Det fanns ovilja att inkludera transpersoner. Och även bland andra transpersoner fanns krav på att vara på ett visst sätt. När Andie sökte hjälp via könsbekräftande vård under 90-talet avvisades detta då hen inte stämde med deras krav på hur en transkvinna skulle vara.
Det är viktig läsning och jag tycker det är värdefullt för mig som cis-person att läsa. Att lära mig om kampen som varit och fortfarande pågår för transpersoner att kunna vara sig själva, hitta en inkluderande gemenskap och även behandlas med värdighet då de söker vård. Det som ger stor glädje är att läsa om hur mötet med Snezana öppnade upp för Andie att dela med sig. Jag önskar varje hbtqia+person sådana stöttande personer i sin närhet. Att bli bemött på det viset är avgörande och så otroligt viktigt.
Jag tyckte mycket om att läsa boken och är tacksam över att få den som recensionsex. Jag ska också dela den vidare till vänner att låna och läsa. Det jag skulle kunna önskat av boken är att Andies minnen vad gäller sin könsidentitet genomsyrade berättelsen från början. Jag kunde som läsare uppleva att berättelsen hoppade lite väl mycket fram och tillbaka. Boken är dock som sagt en mycket läsvärd berättelse om sökandet efter frihet att va sig själv, efter att bli accepterad och älskad, och det berör verkligen!
Idag är det precis två år sen jag var klar hos kuratorn! Min självbiografiska bok ”Idag kan det kvitta” kan beställas direkt från mig. Givetvis signerat ex. Just nu till rea-pris: 110 kr inkl. porto (gäller t o m 2023-03-31)
Denna fredag inleddes med ett tandläkarbesök hos vår ”nya” Folktandvårdsmottagning, vilket kändes riktigt positivt! En enkel lagning och ett litet löfte om en mer leende framtid. Framkallar lite musiknostalgiska associationer till Fred Johanssons härliga låt ”Smile”. Kvällen tillbringades som många gånger förut med trivsamma konstruktiva samtal i varmt och avkopplande SPA. På det en god måltid med champinjoner, avorioris, morötter, paprika, gul lök och vitlök, medan Otto bankade och slet utanför huset. En skaplig avrundning av en spännande vecka som också bjudit på stärkande och viktigt stöd och kärlek från flera nära och kära vänner. Och mitt lyckliga smile blir bara bredare. En vecka full av känslor!
Den 16 september 2022 kom min självbiografiska bok – Idag kan det kvitta – ut, och med den även jag. Under en tid hade jag successivt valt att bli allt mer öppen i mina inlägg på min hemsida och Facebook, men i och med boken var det definitivt. Detta har blivit mitt sätt att lite försiktigt öppna och berätta. Efter att jag i så där drygt femtio år levt i en hemlig bubbla kände jag att jag inte längre varken ville eller orkade stanna kvar i den bubblan. Säkert finns det då de som funderar och undrar varför jag inte har berättat något tidigare. Med ett bristfälligt självförtroende och en djupt rotad känsla av att ingen, inte ens mina närmaste, skulle förstå eller acceptera, har ett avslöjande alltid känts orimligt! Kanske jag istället kunde vända på frågan, och undra varför ingen uppmuntrat mig att berätta. Det finns onekligen indikationer genom årens lopp på att åtminstone en del i min omgivning har haft aningar. Nu med stöd av min stora kärlek och kanske den där kaxigheten som inträtt lite med åldern, kände jag att nu är det mitt liv som gäller. Är någon nyfiken går det bra att fråga. Inget är längre hemligt.
En på ett sätt vanlig fredag, som ändå känns väldigt ovanlig. Lite pyssel med växter under dagen. Nya julstjärnor på plats som får göra vår stolthet sen två år tillbaka sällskap. SPA-bad som är balsam för själen och bra för inspirerande samtal. Sen kvällsmat bestående av hemmagjord gudomligt god räkmacka. Ett positivt besked – för en gångs skull – från Skatteverket, som enkelt förklarat betyder att vi kan köra på precis som vanligt med Belvida Bell! Och så en liten bokleverans (2 ex) av en lite annorlunda novellantologi som jag haft nöjet att medverka i. Och imorgon ska vi stiga upp tidigt.
Andie Lindskog 