Min kväll med Anna (alltså korrekturarbetet av romanen Kalla mig Anna) handlade bland annat om att förtydliga några egna matexperiment från förr. Det handlar om tonfiskris, som jag förvisso inte själv kan ta äran för direkt, då det var kompisen Pelle som tillagade detta på lördagskvällarna, ibland innan vi tog bussen till stan för att gå på bio, eller nåt. Eller min kinagryta, som växte upp ur en snodd idé från några kompisar som valt att bjuda på en mix av ungefär de ingredienser som normalt ingår i vårrullar, fast utan rullen men med ris. Den rätten har jag sedan valt att utveckla till i mitt eget tycke nästan fulländning. Det är en rätt som kan varieras nästan hur som helst. Men min egen personliga favorit är den som innehåller köttfärs, kyckling och bacon, champinjoner, bambuskott, purjolök, vitlök och absolut även cashewnötter. Kan även med fördel piffas till med ananas. Dessutom krydda med förslagsvis curry, lite citronpeppar och någon annan krydda man tycker kan passa. Lite ketchup, vatten och soya! Allt rörs ihop i en wokpanna. Klart! Serveras självklart med ris!
Var åter en tur i Slottstaden i Malmö idag. Den fyrtiofemte i ordningen, i det här ärendet. Innan det även en tur till Hudkliniken på MAS, för lite fotografering, faktiskt. Börjar nog se slutet på den här behandlingen nu, även om det återstår ytterligare turer. Dagens tur innebar en stunds väntetid, så jag kunde klämma in en eftermiddagsfika hos St. Jakob. Hade egentligen tänkt mig att jag skulle hinna skriva lite också, men det blev inte så mycket tid. Dagens behandling var koncentrerad till överläppen – det känns!
Inspirerad av positivt omdöme från testläsare, arbetar jag glatt vidare med Kalla mig Anna. Först ett kapitel som faktiskt får bli en ny inledning av boken. Det är just detta som är fördelen när någon utomstående får läsa vad man skrivit. Det kan ofta medföra nya fräscha idéer. Infallsvinklar och berättelser man själv kanske inte tänkt på. Handlingar som någonstans finns i mitt medvetande, men som kanske inte riktigt kommer fram i det jag skrivit.
Jag är så tacksam för den input jag hittills fått av testläsare, och jobbar vidare för fullt med mitt skrivande.
Recension av Ingrid Brink, skrivpedagog Skillinge 20 september 2023
Sommaren vid Skärsjön är den andra boken i en trilogi skriven av författarna Andie och Snezana Lindskog. Boken inleds med ett brev mellan de två älskande kvinnorna Elsa och Britta.
Boken handlar om den kärlek som de båda kvinnorna upplevt sedan de träffades som flickor och växte upp som systrar under den första hälften av 1900-talet. Den berättar om hur syskonkärleken mellan fosterdottern och dottern till en relativt välmående familj förändrades och växte till en kärlek mellan två vuxna kvinnor. Vi läsare får följa med och kryssa mellan problemen som en sån relation betydde på den tiden i en liten ort. Vi blir delaktiga i smusslandet, hemlighetsmakerierna och den förtvivlan det innebar för de båda innan de äntligen vågade erkänna för sig själva och lite senare för den andra att det var kärlek de kände. Det är inte lätt ens för en medveten ung människa att reda ut begreppen när det gäller en sån komplicerad relation som två nästan-syskon och en förälskelse. Är man syster eller någon man ”får lov” att älska? Flickorna blev goda vänner med ett par trevliga pojkar som gått igenom samma problematik och de fyra började planera för en framtid tillsammans. En framtid där samhället kunde acceptera dem och samtidigt ge dem möjlighet att leva med sin kärlek. Eller fanns det ingen framtid?
Boken går långsamt fram i handlingen, händelserna kan vid ett första ögonkast förefalla lite för vardagliga och för enkla för att stötas och blötas. Man tänker lätt att här frodas ingen dramatik. Men då har man bedragit sig! Jag upptäckte att det är just den här grå vanligheten, den lugna lunken, som gör boken så fascinerande. Den är en uppfriskande bit av debatten idag som alltid handlar om det extrema, de dramatiska ”fallen”, ”offren”. För mig som heterosexuell är de homosexuellas problem långt borta. En djupare kontakt med problem som de här fyra unga har tampats med låg och ligger långt borta från min egen verklighet. Jag är utlämnad till den offentliga debatten och det som går att läsa i tidningar och media. Men det vi behöver är att bli påminda om den vanlighet och värme som rätt och slätt helt vanlig kärlek innebär. Och att den homosexuella kärleken på det viset inte är speciell när man jämför den enligt normen. Boken är en skildring av kärlek rätt och slätt. En vanlig kärlek med klänningsfållar och matsäckskorgar, med förlovningsbestyr och ”vad ska grannen tänka”. Precis så som livet, är även den här kärlekshistorien långsam och stadig, en berättelse om hur man kommer över stora trösklar i livet, hur man löser oöverstigliga problem genom att bara vara och se tiden an.
Snezana och Andie har lyckats, med sin lite långsamma berättarstil, fånga just detta. De har på ett fint och äkta sätt fångat tidens långsamhet, den tidens språkbruk och tankesätt både hos de två paren och deras närmaste omgivning. De ger en mycket trovärdig bild av hur den kunde upplevas i ett samhälle där det inte fanns någon plats alls för homosexuell kärlek. Jag tycker också att just deras sätt att berätta, här och i den tidigare utgivna boken i trilogin, är ett tungt vägande argument i den stora debatten som förs på nutidens mediabarrikader. Kärlek är kärlek oavsett läggning och preferenser. Med alla problem och hinder, men MED glädje och värme. Jag väntar ivrigt på den tredje boken!
Varför utsätter man sig egentligen för det här? I slutet av sjuttiotalet arbetade jag seriöst med en framtidsvision om en annalkande istid. Efter en hel del flitigt researcharbete och även seriöst coach- och korrekturläsande av en etablerad författare vars omdömen var väldigt uppmuntrande, stannade hela projektet ändå upp. När sen han dessutom dog, trist och oförberett, gjorde min framtidsvision samma sak. Gled över i lite enklare berättarbanor som gick ut på att skriva kåseriliknande berättelser om mina katter. Blev en del sådana förvisso, och en del blev också publicerade i en medlemstidning för en skånsk kattförening. Fanns seriösa planer på att faktiskt skriva en bok om min katter, med lite inspiration av Doreen Toveys Katt i huset och Katter i maj. Men även de planerna dog ut. Inte förrän världen Thiramaar uppstod en snöig februarikväll 1994 kom mitt skrivande igång på allvar. Ändå tog det många år innan det verkligen blev något av det. Men idag har den världen gett liv åt tre romaner och hittills fyra noveller. Och mer är på gång. Ändå kunde jag inte nöja mig med det. Med en rörig och stundvis problematisk uppväxt kände jag mig tvungen att försöka bearbeta allt skit som funnits historiskt i mitt liv, vilket resulterade i min självbiografi Idag kan det kvitta. Det ena ger det andra, och med den hade jag också fått smak för det här med feelgood och lite lokalhistoria. Det är väl därför jag står där jag står just nu … eller sitter …klämd mellan flera totalt skilda världar. Malmö genom mina memoarer och den delvis fiktiva romanen Kalla mig Anna, som dessutom lite oväntat lett in mig i betraktelser av sjuttiotalets Marocko, av alla ställen, till min totalt fiktiva världsdel Thiramaar. Fan vet … det kanske hade varit enklare om jag nöjt mig med kattberättelserna. Fast nää … det här är ändå mycket mer spännande!
I går kväll blev jag klar med genomgången av Kalla mig Anna. Nästa steg nu är att den ska ut till testläsare, för att kunna få lite input om berättelsen håller, och om den är intressant. Kort och gott om den är läsvärd. Min förhoppning är givetvis att det här är en hållbar och spännande och gärna gripande berättelse. Återstår att se!
Arbetade vidare med mitt romanprojekt ikväll, och känner mig onekligen ganska nöjd eftersom jag faktiskt kommit en bra bit på vägen mot slutet! Det här handlar ju om genomgång efter att råmanuset blivit klart, och nu ska det helst ”färgläggas” och förbättras så långt möjligt. Behöver arbeta på för jag har två testläsare som väntar på att få ge sig på läsningen under den kommande veckan. Och jag har sagt det förut men det tål att upprepas – det har utvecklats till ett riktigt spännande manus att arbeta med. Inte minst när det handlar om all research. Och så den här inblandningen av både engelska, franska och italienska. Spännande!
Anna har landat i Casablanca! Ja, alltså … det handlar om min karaktär i mitt pågående romanmanus. Hur intressant är då detta för ”gemene man”? Förmodligen inte alls. Men jag vill bara med detta säga att det här manuset har öppnat helt andra vägar i mitt skrivande, än jag någonsin tidigare ens kunnat föreställa mig att jag skulle hitta in på. Nej, jag har inte gett upp fantasy! Absolut inte! Men det här är en berättelse som också ligger mig varmt om hjärtat, och den medför långt mer research än jag kunnat förvänta mig. Spännande och intressanta detaljer att söka fakta om, som till exempel sjuttiotalets Malmö, där jag förvisso av naturliga skäl besitter en hel del kunskap. Men även Casablanca under samma tid, vilket bland annat också medför att jag behövt kolla upp så skilda saker som vilka flygmodeller man använde då, typ av resväskor eller aktuella böcker! Kort och gott – att vara romanförfattare är både spännande och lärorikt.
Den här veckan har så här långt varit ovanligt intensiv. Efter en helg då jag kunde fira såväl två år sen mitt namn blev officiellt, som ett år sen min självbiografi kom ut, och mina mörkläggningsgardiner för gott var upprullade, har det enbart varit fortsatt intensivt.
Fram för allt tisdagen var proppfull med bra händelser. Bok nummer två i vår gemensamma HBTQ/Feelgood-svit Det hände vid Skärsjön levererades.
Under dagen fick vi bekräftelse från kommunen om vår plats på Mikaeli marknad den 7-8 oktober, och senare samma dag blev det klart med ett nytt hemsidesuppdrag. Likaså klart med en kommande installation av luftvärmepump i arbetsrummet, så att vi därmed kan montera ner de kostbara el-elementen.
Fick även ut ett frustrerat upprop till fotoklubbens medlemmar, med en tydlig önskan från oss i styrelse som kämpat i motvind de senaste åren, om ett större engagemang från medlemmarna. Detta om vi alls ska tycka att det är värt att fortsätta spendera tid på föreningen.
Dessutom har vi äntligen investerat i förbättringar i vår datorutrustning, eller om man så vill, våra arbetsredskap. Och arbetet med Kalla mig Annagår vidare, och jag har ambitionen att försöka bli klar med genomgången senast nästa vecka, då manuset ska skickas till testläsare.
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Andie Lindskog 