Inför Malmö Pride har vi fyllt upp vårt eget lager, och med det har vi dragit ner rejält på lagerhållningen gentemot bokhandeln när det gäller min självbiografiska bok Idag kan det kvitta. Planen är att vi ska trycka nya böcker, och det blir en andra upplaga, då formatet kommer att ändras. Den kommer att tryckas i samma format som Kalla mig Anna, som är140 x 220, vilket samtidigt är logiskt. Den här boken bygger ju på en del av ett tidigare utkast till mina memoarer, då jag ett tag hade tanken att skriva den som en mix av verklighet och fiction. Det här innebär att jag nu behöver skapa ny inlaga till Idag kan det kvitta, och när jag nu ändå gör detta arbetet, håller jag även på och se över innehållet i boken. Finns en del berättelser som växt fram sen den här boken gavs ut i september 2022, som kanske kan vara av intresse att lägga till. Vi får se.
Det dryga halvår det tog mig att skriva romanen Kalla mig Anna kom den att få allt mer personlig betydelse. Kanske inget konstigt i sig, eftersom den är en blandning av fiction och verklighet. Min verklighet! Det är så att även om långt ifrån allt är sanningsenligt, så bygger ändå bokens huvudkaraktär till stor del på min egen person. Delar av hennes upplevelser är hämtade ur mitt liv. Andra delar är tankar kring hur mitt liv hade kunnat bli, om jag kunnat eller vågat göra andra val än jag gjorde. Därmed är jag också starkt berörd av berättelsen. Långt mycket mer än jag egentligen själv hade räknat med.
Jag är förvisso stolt över det jag presterat i min humoristiska fantasyserie Legender från Thiramaar, med snart fyra utgivna böcker på vardera mer än 400 sidor. Det är hårfint, men frågan är om inte ändå Kalla mig Anna har blivit min absolut bästa roman. (Kalla mig Anna kommer som E-bok under den kommande veckan)
Idag kom Tillbaka till Skärsjön – tredje och avslutande delen i sviten Det hände vid Skärsjön, från tryckeriet. I tid inför den kommande helgens Litteraturrunda. Alltid lika spännande och inspirerande att få packa upp och få se sina egna böcker i tryck.
För övrigt har jag varit vid Regementsgatan i Malmö igen.
Så blev det ännu en tur till Malmö under gårdagen. Först för ännu ett viktigt möte på översta våningen i Öresundshuset, med utsikt över parkeringsplatsen på Utställningsgatan som en gång på åttiotalet var min arbetsplats. Sen ett trevligt möte med en av mina äldsta vänner. Om lite drygt en månad har vi faktiskt känt varandra i 45 år. Det blev några timmars trevlig pratstund med mat på O’Learys på Centralstationen. Att sitta på gamla fina Malmö Central och umgås med vänner och äta god mat, väcker onekligen nostalgiska känslor, och jag minns med värme alla de tillfällen under sjuttiotalets andra hälft då jag och mina vänner ofta besökte Centralens Pub & Restaurang. Som dock inte finns längre.
Popcornsgräset är redo för altanen! Så nu väntar vi bara på värmen! Det gör nog våra återkommande gäster också, nu när de håller på att lägga av sig vinterpälsen. Det är onekligen en lite speciell känsla att sitta sådär knappt två meter ifrån dem och fotografera med mobilen. Livet i skogen!
Och så är det väntans tider igen – del tre i Skärsjö-sviten är skickad till tryck!
Sanningen! Apropå den osmakliga debatten som pågår just nu, där diverse kulturpersoner, skilda politiker etc. blandar sig och kräker ur sig synpunkter som helt saknar relevans, och som i sorgligt stor utsträckning följer högerpopulisternas inskränkta resonemang, måste jag yttra mig! Försök föreställa dig att leva i stort sett hela ditt liv, utan att ha någon riktig möjlighet att verkligen leva så som du själv känner borde vara det rätta! Försök föreställa dig att tvingas sitta nertryckt i en stol mittemot en utredande läkare, som innehar den fullständiga makten att med sitt personliga tyckande, bestämma vad som är rätt och riktigt för dig och ditt liv. Försök också föreställa dig känslan när hans synpunkter blir avgörande för att du helt enkelt får fortsätta ett liv mer eller mindre gömt bakom nerdragna rullgardiner. Med följden att illvilliga och nyfikna människor i din omgivning obekymrat sprider rykten om dig, som viskar att du är suspekt, konstig, och fan vet om du inte rent av är en sån som gillar barn, eller nåt! Medan allt det i grund och botten handlar om att du haft oturen att födas i en könsroll du aldrig känt dig bekväm i! Försök föreställa dig hur det känns att bli utmålad som något groteskt, något samhällsfarligt, rentav potentiell våldtäktsperson eller pedofil, helt utan någon som helst grund! När det enda man vill är att få lov att vara den man känner inom sig, och alltid har känt, att man är. Ingenting i ens personlighet är på något vis till skada för någon annan. Det enda, men ack så oerhört viktiga resultatet av att få denna frihet, är att man får känna sig hel och att man därmed kan få leva som en lyckligare människa! Vad exakt i det är det som alla ni motståndare till den föreslagna lagförändringen känner er så förbannat hotade av?!
Idag fick jag hela mitt liv sammanfattat på en White Board-tavla. Det är ett av de ”nödvändiga” stegen för att jag ska få lov och leva mitt liv så som jag vill. Men vem har egentligen rätten att bestämma över hur du ska leva ditt liv?! Fundera på den frågan några ögonblick. Skulle du tycka det var ok om du inte tilläts vara den person du känner att du är, för att samhället har bestämt vissa kriterier som säger att du ska vara X eller Y? Det är grovt beskrivet vad det handlar om för oss som landar under diagnosen könsdysfori. Det är därför det blir så förbannat frustrerande att höra alla förståsigpåare som tar till de mest inskränkta argument för att stoppa lagförslaget som handlar om en lättnad i transvården! Fundera ett ögonblick … Om en sådan lag hade funnits lika länge som Sverige tillåtit könskorrigerande operationer, hade jag sluppit leva större delen av mitt vuxna liv bakom fördragna rullgardiner. Jag hade kunnat få ett ID som hade stämt överens med den jag är och upplever mig vara. Jag vet vem jag är – vad jag är – har vetat i stort sett hela mitt liv. Ändå har jag tvingats hålla mitt rätta jag undangömt av rädsla och skamkänslor, för att samhället är som det är, och har varit. Det krävs styrka att våga stå upp för sitt rätta jag. En styrka jag lyckats samla först de senaste tiotalet år. Det är jag oerhört tacksam för. Samtidigt känns det som att alla åren innan dess lite gått förlorade.
Andie Lindskog 