Slöseri med tid och slöseri med pengar!

Nu är det läge att försöka gå vidare med handbesvären!
Själva operationen av mina respektive tummar har förvisso gått bra. Men all hantering före och efter av läkaren är inte acceptabelt längre! Jag har hela tiden haft känslan att det hela nonchaleras, och inte minst när han skriver i journalen att jag är ”brevbärare” så får han det att låta som att man delar ut lite små brev som kanske väger några gram.
Vid besöken hos honom testar han greppet med fingrarna, vilket egentligen inte säger särskilt mycket om tummarna. Styrkan finns kvar i fingrarna, men alla former av grepp som belastar tummarna gör ont!
Redan i början av oktober sökte jag först hjälp hos Vårdcentralen för så kallat ”trigger finger” i höger långfinger. De menade dock att det var bättre att ta det med handkirurgen nästa gång jag skulle dit. De är ju ändå experter på händer! Så jag ringde handkirurgen och fick satt upp tid vid samma tillfälle som jag ändå skulle träffa läkaren. Men jag fick vänta sex veckor! Lika lång väntetid var det enligt uppgift hos Vårdcentralen, så i det avseendet kunde det ju kvitta.
Men vad hände då? Absolut ingenting! Idag var jag på det besöket hos läkaren. Det fanns uppsatt två tider – kl. 10 för uppföljning av min opererade tumme, och kl. 10.15 för mitt långfinger. Det fanns till och med framplockat kortison för behandlingen. Läkaren tittade på min tumme, konstaterade att såret har läkt bra, ”mindes” inte så mycket av hur komplicerad operationen faktiskt var, trots att han sa dagen efter operationen att det var en av de mest komplicerade tumartrosoperationer han någonsin gjort. En ny tid skulle bokas i december. Därefter var besöket avslutat för hans del. Jag påminde om att jag även ville ha hjälp med mitt onda långfinger, som det ju faktiskt var reserverat tid för.
”Det får vi titta på när du kommer i december. Och dessutom går det inte att göra något idag, för du har ett sår där!” sa han och pekade på min hand. Det han kallade sår var ett litet knappt synligt rivmärke vid höger pekfingers knoge, som inte ens var något öppet sår. När jag blev opererad i höger tumme förra året fanns det ett skrapsår vid höger långfingers knoge. Det var heller inte särskilt stort men ändå betydligt mer synligt än detta. Den gången satte man på ett plåster och sen kunde operationen utföras i alla fall! Den här gången handlar det om en spruta, inte något man ska skära i!
Dagens besök var enbart slöseri med tid och slöseri med pengar!
Det är dags att gå vidare nu!

Opererad!

Så var det äntligen dags! På tisdagskvällen ”checkade” jag in på Handkirurgen i Malmö. Blev tilldelad ett eget rum, nästan. Hamnade i barnsalen (!) där det fanns två sängplatser avdelade med ett draperi i mitten. Men den andra halvan var tom den här kvällen. Fick fika med goda mackor, och sen låg jag i sängen och kollade film på surfplattan.
Somnade runt midnatt och sov gott hela natten och vaknade vid 6.00-tiden bara några minuter innan sköterskan kom för att väcka mig. Dags för dusch, och sen var det bara att parkera i sängen igen och vänta! Vid operationen av högertummen för ett år sen åkte jag upp till narkosen redan på morgonen. Men den här gången dröjde det ända till strax före middag.
Och själva operationen tog drygt två timmar, vilket var dubbelt så långt tid som förra året. Men enligt läkaren var detta en av de mer komplicerade tumartrosoperationer han genomfört.
Sen var det bara att vila och inte minst få något att äta. Hade ju fastat sen kvällen innan.
Efter ytterligare en god natts sömn fick jag sen äntligen åka hem till min kärlek framåt middag idag.
Och nu är jag sjukskriven inledningsvis fram till mitten av januari.
Att operationen var komplicerad märktes. Det är en märklig känsla det här med bedövning. Jag kände tydligt hur det slets och knipsades och skars i skelettet, och jag kunde till och med känna när man skar upp operationssåret. Men ingen smärta! Och trots att operationen utfördes vid tumleden, kändes det nästan som att allt skedde i armhålan.
När bedövningen släppte kändes smärtan. Och den här gången har jag fått betydligt starkare medicin än jag fick förra året.

Tillbaka till ruta ett!

Var på återbesök hos Handkirurgen idag. Det blev ingen förlängning av sjukskrivningen, varken halvt eller helt! Inga konkreta planer om operation av vänster tumled, trots att jag har precis lika ont i den nu, som jag hade den 6 juli 2016 då jag stannade hemma från jobbet! Att jag på grund av återgången till jobbet dessutom åter fått ont även i den opererade högra tumleden igen, var tydligen mest något jag fått räkna med. Mest istället beskedet att man börjar bli gammal – det hör till med krämpor! Å andra sidan är det här mer än ”bara ålderskrämpor”. Det är en förslitning på grund av 28 år i samma yrke, som jag inte själv kan veta vart det ska leda. Kommer jag att sitta som pensionär med tummar som värker så mycket att jag inte längre förmår eller orkar använda mina händer alls!?

Ska man acceptera det!?

Dessvärre säger pengarna att jag inte har något val!
Men hela den här processen med operationen av höger tumled och drygt åtta månaders  sjukskrivning känns mest som bortkastad tid nu!

Framåt

I måndags var jag på återbesök hos läkaren på Handkirurgen i Malmö.
Operationsärret har läkt väldigt bra, och nu behöver jag inte använda tumortosen mycket mer än när jag sover. Skönt eftersom det blir varmt att ha den på.
Rörligheten i tumleden är bättre även om det är begränsat, och fortfarande gör ganska ont. Än så länge har jag svårt att avgöra om tumgreppet verkligen har blivit svagare, som sägs bli en följd av denna operation. Det är svagare nu på grund av att det gör ont, men det onda ska ju förhoppningsvis gå över. Återstår att se helt enkelt.
Kan i varje fall skriva och skapa bilder ganska obehindrat. Direkt efter operationen fick jag vänja mig vid att hantera datormusen med vänster hand, och hittills har jag faktiskt fortsatt med det.
Än dröjer det ett tag i varje fall innan det blir aktuellt med jobb.v5lkxenuabr