Eftersom det var soligt och tämligen vindstilla, valde jag att ta en cykeltur. Det blev den vanliga turen till Sövde och tillbaka plus ett varv runt vårt eget område. Sammanlagt drygt sex kilometer. Glädjande i sammanhanget är att jag faktiskt kunda kliva på cykel på ”normalt vis” utan problem med höften. Har faktiskt inte alls lika ont längre. Så nu hoppas jag på många fler solskens- och uppehållsdagar, så jag kan utnyttja min nyköpta cykel ännu mer.
Kunde ge mig ut på premiärtur på min ”nya” cykel idag. Betydligt enklare att kliva på och av med tanke på min onda höft, som jag dragits med nu sen september. Dessutom bra träning precis som fysioterapeuten har sagt. Det kändes dessutom betydligt lättare än jag hade förväntat mig. Blev en tur i det grå decembervädret på sex kilometer, runt området och sen även en tur bort till Sövdesjön och tillbaka. Nu måste det här bli rutin, och de dagar vädret inte tillåter finns motionscykeln i sovrummet.
För lite drygt en vecka sedan genomgick jag en operation i överkäken, utförd hos Folktandvården i Lund. Det handlade om det här med ”fickor” som behövde åtgärdas. Största besväret med det var, förutom att halva käften var borta det mesta av dagen på grund av all bedövning, var ändå min nacke. Den där positionen tandläkarna så gärna vill ha en i – liggande och lutande på så vis att fötterna nästan är högre än huvudet, är ingen behaglig ställning för mig med mina uppslitna nackkotor. Men operationen gick bra, och sen dess har jag fått dras med spretande stygntrådar i överkäken. Idag äntligen fick jag plockat bort dem. Så nu är jag trådlös!
För övrigt fortsätter vi med vårt boklyssnande och målande i uterummet, och försöker förtränga att USA och världen ska dras med en ignorant clown till president och en heilande miljonär i världspolitiken, under X antal år framöver!
Veckan inleddes med ett hetsigt förlagsmöte, som vi höll på en restaurang, osäkert vilken. Många författare var samlade, och alla ville komma till tals. Men min telefon ringde ständigt. Det var någon gammal bekant som ville höra hur det var med oss. Egentligen tyckte jag det var märkligt att tala med henne, för så vitt jag visste hade den stackarn drabbats av demens. Men hon verkade fullkomligt normal i telefon. Sen ringde en författare som var fly förbannad, för jag hade missat ett avtalat möte!
Lyckligtvis var det här enbart en märklig dröm, och veckans verklighet kunde beredas utrymme.
Det har handlat om frustration kring usla leveransalternativ som enbart gynnar de tjuvaktiga individer som uppenbarligen uppehåller sig i vårt område.
En hel del tid har ägnats åt utbetalning av royalties, och det är väl egentligen tur att man tycker det är roligt. Ersättningen är inte riktigt i nivå med tiden som krävs för den här uppgiften.
Fotoklubbens första medlemsmöte för året har hållits, där årstävlingen presenterades, och med tanke på att det var i första hand våra nya medlemmar som lyckades bra i den tävlingen, känns det lite som ett hjärtligt tack från oss gamla medlemmar, för att ni kom in och lyfte vår klubb från tristessens dvala.
Sen sträcker jag mig lite grann i stolthet över att min is-bild valdes som nummer ett i månadstävlingen.
För övrigt har halva veckan ägnats åt en ”personlig soppdiet” för att om möjligt komma lite bättre överens med vågen.
Kanske man sen kunde avrundat veckan på ett bättre sätt än att genomgå en tandoperation på Folktandvården i Lund. All heder åt deras arbete, men begränsningen det innebär är ju inte det roligaste man kan tänka sig. Fullt med trådstumpar i munnen och en öm överkäke. Men det går väl över.
Var först en runda på Vårdcentralen för provtagning för kontroll av D-vitamin.
Sen en tur till Capio för vaccinering. Sedvanligt influensavaccin och mitt åttonde Covidvaccin. Så kan man kanske kalla sig nåldyna!
Och när man nu ändå är i byn, är det just lämpligt att passa på och handla också. Det blev rentav lite storhandel, men det är ju å andra sidan bra så slipper man köra in extra.
Åter igen dags för en tur till Malmö, i egentligen två ärenden. Det första till SUS och en hälsokoll.
Efter detta till Triangelen för en extra frukost med scones, Philadelphiaost och björnbärsmarmelad och kaffe. Sen blev det en liten, men rätt kostsam, shoppingtur i köpcentrat. Kostar förvisso att man på senare år fått ett växande intresse för kläder.
För övrigt har den här veckan inneburit flera viktiga händelser. Söndagen ägnades åt att färdigställa inlagan till Dödsgudinnans stenar, så att den därmed kunde skickas till tryck på måndagen. Vi har tagit hem nästan samtliga återstående exemplar av min självbiografi från Förlagssystem, för att bereda plats för en andra upplaga. Och också för att ha tillräckligt många böcker i lager inför Malmö Pride, som vi i dagarna dessutom har undertecknat avtal med beträffande vårt deltagande där 3-5 juli.
För övrigt har jag på allvar kommit igång med den femte delen av Legender från Thiramaar, fått mejl från ”kusinen i USA”, haft besök av en nära kompis och haft ett nytt intressant zoom-möte som syftar till att skapa utbildningsmaterial.
Men viktigast av allt denna vecka – har kunnat fira att det är tretton år sedan vi första gången träffades IRL!
Det blev en sån där ”ärendedag”! Handel av grönsaker hos vår utsökta torghandlare, övriga livsmedel på Kvantum, lite annat ”nödtorft” på bolaget och så en sväng till Dollarstore. Ja, och så behövde ju bilen tankas. Men viktigast idag var vårt andra TBE-vaccin, för att skydda så gott det går mot eländet fästingarna sprider. Så var vi även på biblioteket och förhandsröstade till EU-parlamentet. Det var självklart inte något av regeringspartierna som fick våra röster!
Så har vi tydligen fått en ersättare till Mims, katten som oerhört försiktigt närmade sig oss förra sommaren, men nu tycks spårlöst försvunnen. En röd katt, som förvisso ser ut att vara i bättre skick än vad Mims var, och som tycks åtnjuta samma förtroende hos Mogwai. Det lustiga med den här katten är hans svans! Den är konstant i en båge, lite som lapphundens – så vi kallar honom Hook.
Har fullt upp med publicering av noveller av flera olika spännande författare, så den här dagen har liksom mest flugit förbi. Men vi hann ändå klämma in en cirka tre kilometers promenad bort till den vattensjuka båtplatsen, först och främst för att vi helt enkelt behöver komma igång med regelbundna promenader alternativt cykelturer. För egen del har det dessutom blivit extra angeläget med tanke på att jag är kallad till en uppföljande kontroll som går ut på att avgöra om fortsatt önskad behandling fungerar.
Idag har jag dessutom introducerat i samråd med kärleken ett litet personligt synexperiment. Nu flyr jag åter till Thiramaar, för resten av den här kvällen.
Hade en sådan där natt där jag var fullt sysselsatt med ett hopplöst omöjligt och smått bisarrt projekt. Den här gången handlade det om att jag skulle baka amerikanska bisquits, som jag förvisso gärna gör eftersom det är väldigt gott till frukost. Men den här gången behövde det vara en viss specifik vikt på varje enskild bulle. Annars fungerade det inte. Och jag höll på med detta i stort sett hela natten. Vad det handlade om var med andra ord åter igen en sådan där frustrerad dröm som rullar i en febrig hjärna, där man frustrerat sliter med något fullkomligt hopplöst uppdrag, utan att någonsin lyckas. Alltså fanns anledning att fundera när jag vaknade, om jag möjligen höll på att bli sjuk i influensa eller rentav Covid. Kombinerat med att jag kände mig lite frusen och småruggig, vore det inte alls osannolikt. Men jag kunde efter frukost lättad konstatera att det helt säkert handlade om influensasymtom som kan uppstå efter vaccination. Fick ju min sjätte Covidvaccin och dessutom vaccin mot den årliga säsongsinfluensan igår. Puh! Jag har verkligen inte tid att vara sjuk nu!
Har fått sms om att blodbussen är på plats på ICA Kvantums parkering vid månadsskiftet juli-augusti. Jag är fullt medveten om att behovet är stort av blod, och därför känns det också lite frustrerande att tvingas konstatera att det inte längre fungerar för min del. Det har oftast konstaterats att jag haft för lågt järnvärde, och därför fått med mig tabletter (Niferex) efter varje besök i blodbussen. Resultatet har alltid varit givet. Jag tål inte de tabletterna och blir rejält lösmagad. Det i sin tur har helt säkert negativ inverkan på min allmänna hälsa. På detta kommer även det faktum att jag numera, sen november 2021 på grund av den jag är, tar medicin som även i vissa fall används för behandling mot prostata, vilket dock inte är skälet för min del. Men det gör att jag vid varje blodgivningstillfälle måste förklara varför jag får testosteronhämmande medicin. Ingenting jag skäms för, men det är ändå samtidigt en aning förnedrande. Konsekvensen av dessa båda företeelser måste bli att jag numera inte längre är att betrakta som blodgivare. Har gett blod sen den 8 mars 2010, 0ch har därefter troget besökt blodbussen varje gång det varit så att säga tillåtet enligt gällande ordning. Kan förvisso konstatera att jag hade kunnat börja med det här långt tidigare än vad jag faktiskt gjorde, men nu blev det som det blev. Nu är det som det är – jag har gjort mitt som blodgivare! Jag tackar för mig, och manar samtidigt alla som kan att ge blod! Det behövs!
Andie Lindskog 