Nu är ljudfilerna äntligen färdigmixade, och Kalla mig Anna är klar! Uppladdad och redo för läsare.
Berättelsen om Anna, en transtjej i sjuttiotalets Malmö – berättelsen som till vissa delar kan ses som något av en fri fantasi om hur mitt liv kunde ha blivit.
Jag kan inte säga att jag är förvånad – det tycks liksom finnas i alla högerpopulisters DNA att hata allt som inte är höger. Allt som inte följer deras egna trångsynta världsbild. Ändå – den nya lagen klubbades igenom under förra året, och ska träda i kraft den 1 juli det här året. Och gång på gång hör vi SD-folk som kräver att lagen ska rivas upp. Argument?! Man menar att det behövs utredas mer, och att det har blivit en allt för stor ökning av unga som kommer ut som trans. Det i sin tur menar man beror på sociala medier där det uppmuntras väldigt mycket!
Först och främst – frågan som till slut ledde fram till att lagen äntligen kunde klubbas igenom, har stötts och blötts i närmare tjugo år! Frågan måste vara utredd vid det här laget. Den långa utredningstiden handlar i första hand om förhalning inom vissa politiska läger!
Den ”ökning” man menar har skett under inverkan av sociala medier, handlar helt säkert inte om någon påverkan eller uppmuntran. Det handlar helt och hållet om kunskap!
För oss som levt med transsexualitet (eller könsdysfori) långt före sociala mediers tillkomst är det ganska tydligt. Hade vi haft samma tillgång till kunskap och erfarenheter i ämnet då, hade vi säkert varit fler som verkligen ”kom ut” då också. Istället fick många av oss kämpa i åratal med frågeställningen inom oss själva om vad det hela egentligen handlade om. Så det sociala medier och internet i allmänhet gjort i sammanhanget, är att fler blivit medvetna och kunnat förstå sin egen dysfori. Det handlar inte om någon påverkan! Vem skulle ha nytta av en sådan påverkan?!
Till sist – vad är det som är så problematiskt egentligen med att många upptäcker sin dysfori i unga år?! Det är ju ändå inte så att man läser något på nätet, och bums rusar iväg för att få gjort sin transition! Det är mycket lång väntetid innan man ens får komma till utredning. Själva utredningen tar minst tre till fyra år. Den syftar ju till att på ett så säkert vis som möjligt utreda huruvida patienten verkligen har könsdysfori, eller om det rentav handlar om något helt annat! Först när allt detta är klart, kan det möjligen bli tal om operation.
Sen att själva processen med att byta juridiskt kön ska bli lite enklare, betyder ju ändå inte att man med en enkel registrering på Skatteverkets hemsida, plötsligt har en ny identitet. På det följer flera långa och tidsödande processer med att skaffa nytt körkort / ID / pass, och bank-ID och så vidare. Alla de ställen där ens personnummer finns registrerat, måste registreras om.
Så – till alla er som vill riva upp könslagen – allt handlar om kunskap! Skaffa er den innan ni uttalar er!
Tillbaka på översta våningen i Öresundshuset, med utsikt över det som en gång mot slutet av åttiotalet var min arbetsplats. Nu för ett spännande och givande, och förmodligen sista möte. Det tog typ trettiofyra år att nå fram till det här.
I midsommarhelgen började jag förbereda arbetet med att skapa ny inlaga för min självbiografi, då det snart skulle bli aktuellt att trycka nya, och vi hade bestämt att formatet nu skulle ändras till samma format som Kalla mig Anna. Vi tog hem merparten av de böcker som fanns hos Förlagssystem, för att ha tillräckligt med böcker till Malmö Pride. Men medan vi var på plats där visade det sig att böckerna hade tagit slut i internethandeln! Det gick betydligt snabbare än vi hade tänkt. Jag var mitt uppe i genomgången av manuset för att se om det behövdes några justeringar, och plötsligt blev det arbetet väldigt överhängande. Det är sådant jag kallar positiv stress! De senaste dagarna har jag prioriterat det arbetet, och förhoppningen är att den ska kunna gå iväg till tryck senast i slutet av den här veckan.
Inför Malmö Pride har vi fyllt upp vårt eget lager, och med det har vi dragit ner rejält på lagerhållningen gentemot bokhandeln när det gäller min självbiografiska bok Idag kan det kvitta. Planen är att vi ska trycka nya böcker, och det blir en andra upplaga, då formatet kommer att ändras. Den kommer att tryckas i samma format som Kalla mig Anna, som är140 x 220, vilket samtidigt är logiskt. Den här boken bygger ju på en del av ett tidigare utkast till mina memoarer, då jag ett tag hade tanken att skriva den som en mix av verklighet och fiction. Det här innebär att jag nu behöver skapa ny inlaga till Idag kan det kvitta, och när jag nu ändå gör detta arbetet, håller jag även på och se över innehållet i boken. Finns en del berättelser som växt fram sen den här boken gavs ut i september 2022, som kanske kan vara av intresse att lägga till. Vi får se.
Det dryga halvår det tog mig att skriva romanen Kalla mig Anna kom den att få allt mer personlig betydelse. Kanske inget konstigt i sig, eftersom den är en blandning av fiction och verklighet. Min verklighet!
Det är så att även om långt ifrån allt är sanningsenligt, så bygger ändå bokens huvudkaraktär till stor del på min egen person. Delar av hennes upplevelser är hämtade ur mitt liv. Andra delar är tankar kring hur mitt liv hade kunnat bli, om jag kunnat eller vågat göra andra val än jag gjorde. Därmed är jag också starkt berörd av berättelsen. Långt mycket mer än jag egentligen själv hade räknat med.
Jag är förvisso stolt över det jag presterat i min humoristiska fantasyserie Legender från Thiramaar, med snart fyra utgivna böcker på vardera mer än 400 sidor. Det är hårfint, men frågan är om inte ändå Kalla mig Anna har blivit min absolut bästa roman.
(Kalla mig Anna kommer som E-bok under den kommande veckan)
Transday of visibility
är en internationell dag som äger rum idag. Syftet är att synliggöra transpersoner och deras existens. Dagen handlar om att främja respekt, rättigheter och synlighet för transgemenskapen. För personer som inte själva är transpersoner kan det vara svårt, kanske till och med omöjligt, att fullt ut förstå och känna hur det är att leva som en transperson.
Att vara tvungen att dölja sin sanna identitet, att smyga bakom fördragna gardiner under hela sitt liv, är en börda som transpersoner ofta bär. Rädslan för att bli stämplad och att alltid bära med sig den osynliga etiketten “trans” kan vara överväldigande. Men när man äntligen vågar öppna gardinerna och visa sitt rätta jag, är det en lättnad som knappast går att beskriva med ord. Det vardagliga livet blir genast enklare när man inte längre behöver smyga, när man inte längre är rädd för att någon ska se vem man egentligen är. Och varje gång någon tilltalar en med ens riktiga namn, är det en bekräftelse på ens identitet och en känsla av att äntligen bli sedd och erkänd. Det är en känsla som är svår att förstå för dem som inte har upplevt det själva.
Genom alla år jag ägnat mig åt skrivande, har det förvisso hänt lite då och då att jag fått till texter som varit berörande i olika omfattning. Exempelvis hade jag faktiskt någon scen både i Eilaths hopp och Gudarnas spira som berörde mig. Men jag har nog aldrig upplevt den känslomässigt så starka reaktion utifrån egna skrivna texter som jag gjort idag. Jag har lagt till ett kapitel i Kalla mig Anna, efter lite tips från en testläsare, som har fått rubriken Hello, how are you? Det handlar helt och hållet om ett telefonsamtal mellan några av romanens huvudkaraktärer. Faktum är att jag grät medan jag skrev! Jag hade också svårt att läsa upp vad jag skrivit för Snezana, utan att rösten grötades ihop för fullt. Genom många år av skrivande har jag upplevt det fenomenet några gånger – att man skrattat hjärtligt eller som nu blivit tårögd och till och med gråtit, av det man själv skrivit. Tror på fullt allvar att det betyder att man nog har lyckats rätt bra i sitt skrivande då.
Gårdagens stiltje i skrivandet, ledde faktiskt fram till att det lossnade idag. Lite nya tankar kring berättelsen Kalla mig Anna, där en blir att vi döper om henne. Från Anna går vi till Anne, där även ’e’ på slutet uttalas. Men i handlingen blir det även en radikal förändring som går ut på att det finns ett arv, och av den anledningen en ytterligare infekterad konflikt mellan huvudkaraktären och hennes far. Det här kan faktiskt bli riktigt spännande. Fler intriger ger boken fler dimensioner.
Malmö Pride i Folkets Park – en inspirerande och trevlig dag när allas lika rättigheter och friheten att älska vem man vill firas!
Vår bokförsäljning lämnar en del övrigt att önska denna dag. Men vad gör det, när man träffar en mängd trevliga och inspirerande människor.
Nya bekantskaper och även möten med människor vi lärt känna via Instagram och Facebook, och som vi nu haft nöjet att träffa ”på riktigt”! Därtill även möten med gamla kära vänner.
Tack till alla berörda för en trevlig dag!
Andie Lindskog 