Vi var på Dalby bibliotek idag på en filmvisning arrangerad av HBTQ+-seniorer i Lund. Filmen var Regnbågens sång av Nasrin Pakkho – en intim film där HBTQ-seniorer berättar om sina liv och upplevelser av att åldras som HBTQ-person i Sverige.
Filmen följdes av intressanta samtal kring frågan om att åldras som HBTQ+-person i Sverige.
Skrivandet för närvarande går sådär. Har gjort några försök med Morden i Thiramaar (femte romanen i serien), men det har bara blivit några kortare stycken. Det saknas konstruktiva idéer! Vi har skrivit och bearbetat årets julsaga inför den årliga träffen som ska vara nu på torsdag. Dessutom har vi dammat av och fräschat upp några tidigare julsagor, och publicerat som E-böcker lagom inför julen.
Har avverkat både medlemsmöte och styrelsemöte med fotoklubben den här veckan, och den viktigaste frågan att diskutera har varit den om lokalen. Alltså var vi framöver ska hålla till med våra möten. Tror vi har hittat en bra lösning.
För övrigt har det varit en relativt stillsam vecka, då vi också unnat oss att kolla in några filmer; A man called Otto, Finding Forrester och Gifted hands.
Och så har jag fått den årliga sammanställningen från Spotify över hur mycket musik jag har konsumerat, och vad jag lyssnat mest på. Har lyssnat i 95 694 minuter, på sammanlagt 9 736 olika låtar. Den låt jag spelat mest är Liberation av James Newton Howard. Det är musik ur den fantastiska miniserien All the light we cannot see som vi såg i vårt nyårsmaraton senaste nyårsafton. En serie som berörde, och som faktiskt levt kvar hela året som den bästa ”filmen” vi sett. Ja, trots att det alltså egentligen var en serie (cirka fyra timmar lång)
Vi har sett den femte Indiana Jones-filmen Indiana Jones and the Dial of Destiny!
För nästan exakt 42 år sedan, den 31 juli 1981, såg jag Jakten på den försvunna skatten. Det var en filmupplevelse långt över vad man fram till dess varit van vid. Spänning, action, en lagom portion humor och god fantastik. Uppföljaren Indiana Jones och de fördömdas tempel kom 1984. Personligen tyckte jag att den också var riktigt bra, men den levde inte riktigt upp till första filmens höga klass. Tredje filmen Indiana Jones och det sista korståget som kom 1989 med dessutom min manliga favoritskådespelare Sean Connery i rollen som Indys far, höll helt klart uppe klassen på filmserien. Efter den dröjde det nitton år innan fjärde filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike kom 2008. Och så nu alltså femte filmen, Indiana Jones and the Dial of Destiny, som vi såg på Flora-biografen igår!
Precis lika bra, lika spännande och actionfylld och med utsökt fantastik, knyter Spielberg och Lucas ihop säcken på ett alldeles ypperligt vis! Fem suveräna filmberättelser, där man dessutom har lyckats behålla samma skådespelare i huvudkaraktärernas roller genom alla filmerna.
Fortfarande ringer tidningen Veckorevyns recensents ord från augusti 1981 om första filmen i öronen – Den jävel som har tråkigt under den här filmen måste vara en dönick!
Har de senaste dagarna arbetat med ett filmklipp!
Inledningsvis arbetade jag med att samla material och planera upplägget. Jag letade bilder, lämplig musik och planerade allmänt hur det skulle se ut. I förrgår var jag klar att börja skapa själva bildspelet. Då förstan blir jag varse att Windows MovieMaker inte längre fungerar! Att man helt enkelt tagit bort den! Alltså ställdes jag inför den verkligheten att allt förarbete skulle vara helt i onödan, jag kunde inte göra något bildspel! Nä min själ! Ursäkta uttrycket…
Följden blev istället att jag köpte programmet Magix Movie Maker, där jag dessutom kan få tips och lärdom av min kärlek som arbetat en hel del med just det programmet. Det kostade mig drygt 600 Skr men det kunde det väl vara värt. Ska ju bland annat även göra ett bildspel till RIFO 2018.
Sen spenderade jag det mesta av kvällen igår till att försöka få ihop ett bra bildspel. Hade kommit ungefär halvvägs, efter en rad svordomar och allmän frustration över att enkla funktioner faktiskt inte var så värst enkla, när plötsligt något händer och mer än hälften av mitt arbete bara går förlorat! Poff! Just like that! Då var jag beredd att avsluta alltsammans och helt enkelt lägga ner hela projektet.
Men… i morse när jag startade datorn körde Movie Makern igång med något slags automatik. Ungefär som om den ville säga; ”Hej! Ge inte upp! Det här klarar du!”
Och jo då… nu är bildspelet klart och redo för ”prov audition” på tisdag…!… cause I’m happy…
Vi såg en film i kväll som berörde mycket djupt – och upprörde!
”The stoning of Soraya M” bygger på en sann historia som utspelar sig 1986. En krigskorrespondent får motorstopp i en avlägsen by i Iran. Medan han är strandad tar en lokal kvinna chansen att dela med sig av en hemlighet som byborna gör allt för att tysta ned. Det handlar om en kvinna som blir oskyldigt dömd för äktenskapsbrott, och som kvinna måste hon enligt islams lagar bevisa sin oskuld! Om en man står anklagad för något brott måste det enligt samma lagar bevisas att han är skyldig.
Denna film är den sanna berättelsen om vad som hände med Soraya M som blev oskyldigt anklagad för äktenskapsbrott och grymt straffad av alla i det lilla samhället när hon stenades till döds.
Filmen som är från 2008 är en mycket stark historia som måste berättas. En historia som hela världen måste få höra talas om.
Vi såg den svenska filmen ”Kyss mig”, som handlar om Mia och Frida, båda i 30-års åldern, som möts för första gången på deras respektive föräldrars förlovningsfest. Mias pappa Lasse och Fridas mamma Elisabeth ska gifta sig. Nu ska döttrarna från deras tidigare äktenskap äntligen träffa varandra. Lasses dotter, Mia, är nyss hemkommen med pojkvännen Tim och de planerar för fullt sitt bröllop. Trots den komplicerade familjekonstellationen uppstår starka känslor mellan Mia och Frida som inte går att stoppa.
Vi diskuterade efteråt denna intressanta historia, som väcker den lite nyfikna funderingen på hur en sådan här film skulle mottas av biopubliken om man vände på historien så att det istället var två män som blev förälskade i varandra. Det är ju faktiskt så att kärlek mellan två kvinnor på något vis är lite mer accepterat än kärlek mellan två män. Kanske det håller på att så sakteliga vända, men vi tror faktiskt inte att en sådan film fått särskilt många besökare idag. Kanske om tio år?
Andie Lindskog 