Idag kom Tillbaka till Skärsjön – tredje och avslutande delen i sviten Det hände vid Skärsjön, från tryckeriet. I tid inför den kommande helgens Litteraturrunda. Alltid lika spännande och inspirerande att få packa upp och få se sina egna böcker i tryck.
För övrigt har jag varit vid Regementsgatan i Malmö igen.
Popcornsgräset är redo för altanen! Så nu väntar vi bara på värmen! Det gör nog våra återkommande gäster också, nu när de håller på att lägga av sig vinterpälsen. Det är onekligen en lite speciell känsla att sitta sådär knappt två meter ifrån dem och fotografera med mobilen. Livet i skogen!
Och så är det väntans tider igen – del tre i Skärsjö-sviten är skickad till tryck!
Har haft ännu en intensiv arbetsdag, som främst kretsat kring E-boksproduktion. Först och främst handlade det om att publicera E-bokutgåvan av Sommaren vid Skärsjön, del två i sviten Det hände vid Skärsjön. Detta samtidigt som jag är mitt uppe i korrekturläsningen av del 3 – Tillbaka till Skärsjön – som förhoppningsvis snart ska vara klar att lämna till tryckeri. Sen har det även handlat om produktion av några noveller i E-bokformat, som ska publiceras under den närmaste veckan. Har uppdaterat uppgifter om mina fantasyserier och skickat till Fantastik-Rådet. Har uppdaterat information på Belvida Bells hemsida om vår nya novelltävling Löftet. Sen har jag även hunnit med att beställa ny ”fotbeklädnader” på rekommendation från Zalando. Har sökt lite mer bilder i AI, och kan konstatera att Microsoft Bing AI-generator och jag har ganska skilda uppfattningar om hur en gråhårig medelålders magikerkvinna ser ut. Känns som att det bara var hårfärgen de fick rätt på.
Nu ska jag koppla av resten av kvällen tillsammans med Asha och de andra figurerna i Thiramaar. Ja, och självklart också i sällskap med min vackra kärlek, som alltid.
Recension av Ingrid Brink, skrivpedagog
Skillinge 20 september 2023
Sommaren vid Skärsjön är den andra boken i en trilogi skriven av författarna Andie och Snezana Lindskog. Boken inleds med ett brev mellan de två älskande kvinnorna Elsa och Britta.
Boken handlar om den kärlek som de båda kvinnorna upplevt sedan de träffades som flickor och växte upp som systrar under den första hälften av 1900-talet. Den berättar om hur syskonkärleken mellan fosterdottern och dottern till en relativt välmående familj förändrades och växte till en kärlek mellan två vuxna kvinnor. Vi läsare får följa med och kryssa mellan problemen som en sån relation betydde på den tiden i en liten ort. Vi blir delaktiga i smusslandet, hemlighetsmakerierna och den förtvivlan det innebar för de båda innan de äntligen vågade erkänna för sig själva och lite senare för den andra att det var kärlek de kände. Det är inte lätt ens för en medveten ung människa att reda ut begreppen när det gäller en sån komplicerad relation som två nästan-syskon och en förälskelse. Är man syster eller någon man ”får lov” att älska?
Flickorna blev goda vänner med ett par trevliga pojkar som gått igenom samma problematik och de fyra började planera för en framtid tillsammans. En framtid där samhället kunde acceptera dem och samtidigt ge dem möjlighet att leva med sin kärlek. Eller fanns det ingen framtid?
Boken går långsamt fram i handlingen, händelserna kan vid ett första ögonkast förefalla lite för vardagliga och för enkla för att stötas och blötas. Man tänker lätt att här frodas ingen dramatik. Men då har man bedragit sig!
Jag upptäckte att det är just den här grå vanligheten, den lugna lunken, som gör boken så fascinerande. Den är en uppfriskande bit av debatten idag som alltid handlar om det extrema, de dramatiska ”fallen”, ”offren”. För mig som heterosexuell är de homosexuellas problem långt borta. En djupare kontakt med problem som de här fyra unga har tampats med låg och ligger långt borta från min egen verklighet. Jag är utlämnad till den offentliga debatten och det som går att läsa i tidningar och media. Men det vi behöver är att bli påminda om den vanlighet och värme som rätt och slätt helt vanlig kärlek innebär. Och att den homosexuella kärleken på det viset inte är speciell när man jämför den enligt normen.
Boken är en skildring av kärlek rätt och slätt. En vanlig kärlek med klänningsfållar och matsäckskorgar, med förlovningsbestyr och ”vad ska grannen tänka”.
Precis så som livet, är även den här kärlekshistorien långsam och stadig, en berättelse om hur man kommer över stora trösklar i livet, hur man löser oöverstigliga problem genom att bara vara och se tiden an.
Snezana och Andie har lyckats, med sin lite långsamma berättarstil, fånga just detta. De har på ett fint och äkta sätt fångat tidens långsamhet, den tidens språkbruk och tankesätt både hos de två paren och deras närmaste omgivning. De ger en mycket trovärdig bild av hur den kunde upplevas i ett samhälle där det inte fanns någon plats alls för homosexuell kärlek.
Jag tycker också att just deras sätt att berätta, här och i den tidigare utgivna boken i trilogin, är ett tungt vägande argument i den stora debatten som förs på nutidens mediabarrikader. Kärlek är kärlek oavsett läggning och preferenser. Med alla problem och hinder, men MED glädje och värme.
Jag väntar ivrigt på den tredje boken!
Den här veckan har så här långt varit ovanligt intensiv. Efter en helg då jag kunde fira såväl två år sen mitt namn blev officiellt, som ett år sen min självbiografi kom ut, och mina mörkläggningsgardiner för gott var upprullade, har det enbart varit fortsatt intensivt.
Fram för allt tisdagen var proppfull med bra händelser. Bok nummer två i vår gemensamma HBTQ/Feelgood-svit Det hände vid Skärsjön levererades.
Under dagen fick vi bekräftelse från kommunen om vår plats på Mikaeli marknad den 7-8 oktober, och senare samma dag blev det klart med ett nytt hemsidesuppdrag. Likaså klart med en kommande installation av luftvärmepump i arbetsrummet, så att vi därmed kan montera ner de kostbara el-elementen.
Fick även ut ett frustrerat upprop till fotoklubbens medlemmar, med en tydlig önskan från oss i styrelse som kämpat i motvind de senaste åren, om ett större engagemang från medlemmarna. Detta om vi alls ska tycka att det är värt att fortsätta spendera tid på föreningen.
Dessutom har vi äntligen investerat i förbättringar i vår datorutrustning, eller om man så vill, våra arbetsredskap.
Och arbetet med Kalla mig Anna går vidare, och jag har ambitionen att försöka bli klar med genomgången senast nästa vecka, då manuset ska skickas till testläsare.
För övrigt går livet vidare i en behaglig takt!
Den här somriga septemberveckan inleddes med ett besök hos tandhygienist hos Folktandvården i Lund. Och så fick vi gjort beställning för vårt eget lager av Sommaren vid Skärsjön. Förväntad leverans i början av nästa vecka. På bokfronten är det nytt också att vi faktiskt publicerat två nya julnoveller. Tar det dock lite lugnt med att göra reklam för dem. Det är ju trots allt ett tag kvar innan det är jul, men det är bra att få det publicerat i tid. Har i veckan även publicerat en HBTQ/Feelgood-novell i ebok-format kallad I blåvitt töcken på rosa moln.
Under veckan har känslorna rörts upp på grund av SVT:s tre avsnitt långa serie Transkriget, där man mer eller mindre ensidigt lyfter fram ”alla ångerfall” inom transvården, och formar därmed bilden av att alla som genomgår könsbekräftande vård är ångerfall! Min önskan och absoluta krav är att man gör motsvarande reportage om alla oss som är fullkomligt nöjda och tillfreds med vår transition! Så här långt har media enbart lyckats förmedla en skev bild som påstår att i stort sett alla är ångerfall! Verkligheten pekar på typ 2-6% som ångrar sig. Övriga 94-98% som är nöjda glöms bort!
Efter några dagars körning med en vikariebil fick vi tillbaka vår egen bil igen i tisdags, och kan åter konstatera att Mazda är bra bilar.
I samband med veckans besök hos Elisabetkliniken kunde jag även få med ännu en trevlig fikastund med den enda i släkten/familjen (på mors och fars sida) som faktiskt visat sitt stöd för min öppenhet.
Veckan avrundades med ett besök på Gudahagens vikingamarknad utanför Näsum i strålande solsken och högsommarvärme. En tillställning som blir lite extra intressant för vårt skrivande, eftersom bland annat just vikingatidens liv och leverne många gånger utgör inspiration i vårt skrivande.
Som en perfekt punkt på denna ovanligt varma septembervecka kunde vi sitta och skriva på altanen till närmare niotiden på söndagskvällen. Och så kunde vi fira Höga Klackars dag.
Att värmen håller i sig har flera positiva aspekter. Vi får fler dagar på altanen, och vi sparar pengar då vi kan dröja med att slå på värmen i huset.
Halvvägs igenom september, månaden som av många betraktas som första höstmånaden. Själv har jag alltid varit lite nostalgisk och liksom klamrat mig fast vid sommaren, och därför alltid sett september som ytterligare en sommarmånad – typ sommarmånad light – men det här året har det ju faktiskt varit mer än light. Annars har det i vanlig ordning mest handlat om skrivande. I början av månaden var jag klar med råmanuset till min HBTQ-roman med viss verklighetsförankring Kalla mig Anna, och kunde också därmed påbörja första genomläsning och bearbetning av manuset. I nuläget har boken växt till cirka 238 sidor i bokform, och då har jag avverkat ungefär en fjärdedel av manuset.
När det gäller skrivandet, har vi även lämnat vårt gemensamma romanprojekt ur serien Det hände vid Skärsjön till tryck.
Vidare om skrivandet så är det ju så att när jag väl plöjt igenom manuset om Anna den här gången, är det åter dags att ta tag i Ashas sten. Alltså fjärde delen i min humoristiska fantasyserie Legender från Thiramaar. I samband med det är det också spännande att konstatera att jag faktiskt redan nu är inbokad till en föreläsning om drakarna i min värld Thiramaar, i maj nästa år!
Så har vi även råkat ut för en mindre skada på bilen, som gjorde att vi fick köra lånebil några dagar, och sommarkänslan i den här månaden lockade även till en liten stadsutflykt till Ystad. Och så dessutom minibokmässa, också det i Ystad, i arrangemang av Litteraturrundan.
För övrigt har september månad kommit att ha alldeles särskilt stor betydelse för mig när det gäller den delen av mitt liv som fram till den 16 september förra året var mer eller mindre hemlig för omvärlden. Men det var i september 1975 jag första gången blev varse min verklighet. Det var den 16 september för två år sen jag bytte förnamn. Det var som samma datum förra året som min självbiografiska bok Idag kan det kvitta kom ut. Och den här månaden har jag dessutom tagit det tredje och sista avgörande steget i min personliga process. Återstår att se hur det går.
Frukosten kunde vi avnjuta på altanen. Men strax efter att den var avslutad, började det regna, och det lämnade resten av dagen som en mulen, stundvis regnig och tämligen grå dag!
Under dagen besök av en av mina äldsta vänner – ja, alltså inte räknat till åldern även om hon är något år äldre än mig, men alltså en av dem jag känt längst.
Eftermiddagen och en del av kvällen ägnade jag åt att färdigställa inlagan till vårt gemensamma projekt. Alltså del två i serien ”Det hände vid Skärsjön”, boken ”Sommaren vid Skärsjön”, som därmed kan skickas till tryck i morgon! Alltid lika spännande!
Och under dagen skapade Snezana omslaget till min kommande roman ”Kalla mig Anna”. Bara så där! Men den får vi visa upp senare!
Andie Lindskog 