Etikett: David Bowie

Publicerat den

Bowie i Kristianstad

David Bowie var som bekant min stora idol och förebild under sjuttiotalet. Kan utan vidare säga att musiken och kulten kring honom då bidrog starkt till att jag fann ut vem jag egentligen var. Jag följde hans musik under hela sjuttiotalet, men även om jag fortsatte köpa hans skivor, avtog det kanske en del efterhand.

Fick dock inte så många tillfällen att uppleva honom live. En enda gång faktiskt – på Mölleplatsen i Malmö den 25 juli 1997! Det är kanske därför man gärna greppar efter halmstrån, och som idag självklart hoppar på när fotoklubben gör en utflykt till utställningen Bowie & Sukita – Heroes på Regionmuséet i Kristianstad där den japanske fotografen Masayoshi Sukitas ikoniska bilder av David Bowie visas. Spännande att få se dessa bilder, samtidigt som jag i min egen minnessfär förflyttas till tiden mellan höst 1973 och sommar 1974, när jag hade en hel vägg med ikoniska bilder av Bowie i mitt livs första lägenhet på Ryttmästaregatan i Malmö. Att få gå omkring och betrakta alla dessa bilder av en av vår tids största, blev absolut en upplevelse full av fascination inför en ikonisk och banbrytande artist, och vördnad och kanske rentav ett visst mått av tacksamhet för vad hans musik och framtoning gjorde för mig på sjuttiotalet.

Publicerat den

Lyssna på Bowiepodden!

Sen januari 2023 har vi kunnat följa Bowiepodden (i mitt fall via Spotify) i 27 mycket intressanta avsnitt. Sebastian Borg har tillsammans med en rad sakkunniga Bowienördar som gäster gett oss lyssnare en ordentlig inblick i David Bowies imponerande skivkatalog. Det är väl klart att det blivit en del personliga åsikter, men det har serverats i en härlig mix med intressanta fakta kring varje enskilt album. Väldigt mycket som åtminstone jag inte ens haft en aning om.

För min egen del var Bowie som allra störst från The man who sold the world till Diamond Dogs. Alltså åren sent sextiotal till mitten av sjuttiotalet. Det lite märkliga är att den allra första låten jag hörde av Bowie, var Starman – men det var inte hans version. Den fanns med på Top of the Pops volym 25 från 1972, en skivserie som gavs ut av Hallmark records med coverversioner av diverse aktuella låtar. Det var den jag hörde först, och jag gillade den. Sen fick jag höra Bowies originalversion – sen var jag fast. The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars blev det första Bowie-albumet jag köpte. Än idag är den min absolut största favorit, även om övriga album från den här perioden också står högt i kurs.

Top of the pops-plattan spelade jag dock aldrig mer.

Hans musik har fortsatt följt med mig under alla åren, men kanske inte i samma omfattning. Bowiepodden har bidragit till att jag rentav har ”upptäckt” album som tidigare har gått mig lite förbi.

Ett stort tack till Sebastian Borg och alla ”gästtyckare” som gett oss övriga Bowie-nördar så mycket inblick i mästarens skivkatalog, och starkt bidragit till att han lever vidare under lång tid framåt.

Än finns möjlighet att lyssna på alla avsnitten – vilket är ett måste om man gillar / gillat David Bowies musik!
Bowiepodden finns kort och gott där poddar finns.

(Intressant att kunna notera att till och med Top of the Pops-plattorna faktiskt finns på Spotify)

Publicerat den

Aldrig hört!

Igår lyssnade jag på ännu ett avsnitt av den förträffliga Bowiepodden. Det här avsnittet underströk med all önskvärd tydlighet hur mycket jag faktiskt försummat David Bowies musik de senare åren. Jag vidhåller fortfarande i och för sig, att mina absoluta favoriter ur Bowies digra skivkataloger sträcker sig från The man who sold the world och fram till runt Diamond dogs. Därefter tappade jag lite av honom, även om jag fortsatte att köpa hans album. Och visst finns det fler guldkorn framöver, men ändå väldigt mycket som bara slunkit förbi. Därför är jag uppriktigt tacksam till Sebastian Borgs intressanta och givande podd. Senast i raden av för mig fram till nu oupptäckta album var ”Heathen” från 2002. Det är nästan så jag skäms att säga, att det här blev som att lyssna på ett just utgivet album. Som dessutom var riktigt bra! Funderar på om jag rentav ska börja kalla denna hörvärda podd för ”Bowie Discovery” istället!

Publicerat den

Hunky Dory – ett av de bästa albumen

Idag avhandlades ett av David Bowies i mitt tycke bästa album – Hunky Dory – i den alltid lika intressanta Bowie-podden, av och med Sebastian Borg.

En kompis uppmanade oss på en fest för några år sen att lista de musikalbum vi fortfarande höll som de bästa någonsin. I sällskap med bland annat Genesis Seconds out, Yes Tales from Topographic oceans, Klaatus båda album Klaatu & Hope  med flera andra, valde ja två album som kommer upp i tankarna allra först i det sammanhanget! Ziggy Stardust och Hunky Dory som jag än idag femtio år senare håller som mina toppfavoriter.

Det var det förstnämnda albumet och i första hand låten Starman som fick mig att köpa plattan under hösten 1972. När jag sen i slutet av januari 1973 hittade Hunky Dory i en skivaffär på Baltzarsgatan i Malmö, var det självklart att jag köpte den.
Som vanligt var det här avsnittet intressant. Lite kul också när gästen Magnus Börjesson pratade om den enda äldre låt som Bowie framförde på konserten på Mölleplatsen i Malmö den 25 juli 1997, som var just Quicksand från Hunky Dory, som David Bowie skrattande inför den relativt begränsade publiken inledde konserten med, spelande på sin tolvsträngade gitarr. Resten av konserten handlade uteslutande om drum’n’base från hans då senaste album Earthling. Sett till storleken på publikskaran, var det nog i minsta laget. Men känslan för oss i publiken, var ändå att David Bowie själv hade roligt. Och vi stortrivdes tillsammans med honom i sommarkvällen.

Publicerat den

Bowie-podden – Space Oddity – en av höjdpunkterna!

Jag har skrivit även tidigare om Bowie-podden som leds av Sebastian Borg där han tillsammans med olika Bowie-kunniga (och nördiga kanske) gäster går igenom hela David Bowies discografi, med ett album per avsnitt. En podd som är en självklarhet för mig, eftersom jag fram för allt på sjuttiotalet var en stor fan av Bowies musik.

När jag började lyssna var jag ändå lite tveksam till det hela. Kan det egentligen vara något att lyssna på när några personer sitter och pratar om musik, varvat med diverse korta låtklipp? Svar: JA! Visst, det blir självklart deras personliga åsikter till stor del, men varje avsnitt är fullt av en mängd detaljer och fakta jag personligen många gånger inte haft en aning om. Och jag får höra urval av vissa låtar jag aldrig tidigare hört. Sen kan jag alltid leta upp dem själv efter programmet, och lyssna på dem i sin helhet.

För mig var intresset för Bowies musik som störst under sjuttiotalet, och från Lodger avtog det en hel del, även om jag ändå fortsatt att följa hans musik. Men med Bowie-podden inser jag att det finns hur mycket som helst efter Lodger som jag har missat. Ändå – de absoluta höjdpunkterna för min del är naturligtvis de avsnitt som handlat om Bowies album på sjuttiotalet, och även om Ziggy Stardust var det album som introducerade Bowie för mig, är nog ändå det nästan tre timmar långa avsnittet om Space Oddity (publicerat 3 september 2023) det bästa och intressantaste hittills. Bara titelspåret från plattan upptog en dryg timme av programtiden, och var SÅ intressant.

Och så här långt har Bowie-podden fått mig att tillfoga flera bra låtar ur Bowies katalog till min spellista på Spotify. Och fler kommer det garanterat att bli! Så stort tack till Sebastian Borg och alla kunniga ”gästsnackare”!

Se även;
Bowie-podden – So far!
En av de största har lämnat

Publicerat den

Bowie-podden – So far!

Sen slutet av april i år har jag med stort intresse följt Bowie-podden, ledd av Sebastian Borg. En musikpodd skapad i Malmö där man går igenom varje utgivet album av David Bowie.

För mig som inbiten musiknörd är det nästan en självklarhet att följa detta. Trots att jag egentligen i ärlighetens namn inte följt Bowies musik så där slaviskt som en sann idoldyrkare. Jag hade min Bowie-period på sjuttiotalet, då en hel vägg i mitt livs första lägenhet var tapetserad med bilder av Bowie! Mina närmaste vänner kallade mig Båvi – eller nåt och vi sminkade oss med blixtar och medaljonger i ansiktet varje lördag när det var fest. Men någonstans runt albumet David Live från 1974 började det ebba ut. Jag fortsatte köpa hans album, men när Lodger kom 1979 tappade jag det. Efter den har jag förvisso, till viss del, fortsatt följa hans musik, men långt ifrån allt. Och nu när jag lyssnar på Sebastian Borgs podd inser jag att det faktiskt är väldigt mycket jag missat.

Jag tycker fortfarande att David Bowies absoluta storhet låg under tidigt sjuttiotal. För mig är Ziggy stardust, Hunky Dory, Aladdin Sane, Diamond dogs, Space Oddity och The man who sold the world några av de i särklass bästa album som någonsin getts ut. Och tveklöst åtminstone Bowies bästa. För mig personligen har just de albumen betytt så oerhört mycket, och jag kan texterna till de allra flesta låtarna från dessa albumen utantill. Till och med den nio minuter långa Cygnet Committee från Space Oddity.

Men – Bowie-podden har fört med sig flera intressanta detaljer. För det första har vi fått ta del av flera intressanta fakta kring de hittills femton avverkade albumen som åtminstone för mig varit okända. Dels har podden fått mig att uppmärksamma och faktiskt upptäcka även senare spår av mästaren jag inte ens hört tidigare, och som jag verkligen gillar. Och jag kommer absolut att fortsätta följa den här podden till sista avsnittet. Förutom av tydligt intresse, så också av något slags märklig känsla av att jag nästan är skyldig Bowie detta, efter allt vad hans tidiga musik betytt för mig.

Publicerat den

Musiken för mig

Efter tips från min kusin har jag nu lyssnat på de två första avsnitten av Bowie-podden. En podd ledd av Sebastian Borg. Här går man igenom album för album ur Bowies rika katalog, och diskuterar och analyserar varje enskilt spår. Givetvis blir det en hel del personligt tyckande från de medverkande, men samtidigt också en hel del inblick i Bowies musikskatt och liv som jag personligen många gånger inte haft en aning om. Till exempel har jag aldrig hört talas om det faktum att han drabbades av en hjärtinfarkt på scen under en konsert i Tyskland 2004, varefter han drog sig helt tillbaka från rampljuset. Först 2013 dök han upp igen, då med albumet The next day. Ett album som jag nog måste erkänna har gått mig helt obemärkt förbi. Men det är ju också så, att Bowies storhetstid i min värld varade fram till runt 1975 eller 1976.

Även om jag under flera år fortsatte köpa hans album, tog ändå storheten kring honom slut för min del efter att Diamond Dogs hade kommit ut. Jag fortsatte köpa hans album, men efter Young Americans, Station to station, Low och Heroes svalnade mitt intresse.
Visst har jag uppmärksammat fler godbitar efter det, men hans album som helhet tappade jag faktiskt lite intresse för efterhand.

Ändå var det en gigantisk händelse när jag liksom några tusental andra fick uppleva honom live på Mölleplatsen den 25 juli 1997.

Men det är fortfarande fram för allt Ziggy Stardust, Hunky Dory och Aladdin Sane som är de i särklass största albumen han gjort i min värld. Tillsammans även med The man who sold the world, Space Oddity och Diamond Dogs. De tre förstnämnda håller jag fortfarande som några av de musikalbum som betytt allra mest för mig, inte minst rent personligt.

Hur som helst så har den här Bowie-podden gett mig inspiration och en kick framåt att faktiskt genomföra en idé jag burit på en tid. Eftersom jag gillar att skriva inlägg på min hemsida, och eftersom skrivandet rent allmänt är en stor passion för mig, liksom att musiken alltid haft stor betydelse för mig, ska jag faktiskt framöver försöka göra lite musikaliska djupdykningar i min högst personliga musiksamling!

Stay tuned …

Publicerat den

Från trygghet till eget

Utdrag ur mina memoarer, kapitel 15 – Från trygghet till eget;
”När jag under den hösten packade ihop mina tillhörigheter för att kunna flytta hemifrån, hade jag på sätt och vis börjat ett helt nytt liv.
På skivspelaren snurrade senaste plattan från Bowie på hög volym, och medan jag sjöng med i Time, förundrades jag över att min mor faktiskt inte klagade över att jag spelade högt. Förmodligen för att hon inom sig jublade över att det var sista gången, antagligen någonsin, hon behövde vara störd av sitt oönskade barn.
Den gångna sommaren hade jag rest på min första utlandsresa utan föräldrarna, istället tillsammans med bästa kompisen. Det blev två veckors festande på spansk mark, men med ganska begränsat utrymme för andra upplevelser än de som förekom i hotellets bar eller dess omedelbara närhet.
Hotellet delades mellan en Skandinavisk och en brittisk resebyrå, och vi kunde därmed bli kompisar med ett gäng engelska medborgare som också bodde på hotellet.
Det innebar en intressant insikt i mina engelska kunskaper, som så här i verkliga livet visade sig fungera betydligt bättre än vad mitt slutbetyg i skolan hävdade. Två spännande veckor med intressanta samtal på engelska, allt för mycket festande och en och annan mer eller mindre så kallad kärleksaffär. Därtill en sexuell erfarenhet jag fram till dess kanske inte riktigt väntat mig.”


Publicerat den

En av de största har lämnat

Omslag-Bowie

Det har gått en vecka sedan en av musikvärldens giganter lämnade oss.
Åtskilligt har skrivits och sagts om hans storhet och det finns egentligen inte så värst mycket att tillägga.
En vecka har gått – och jag får erkänna att det är länge sen jag spelat Bowies musik så mycket som jag gjort nu. För mig var hans absoluta storhet under första halvan av sjuttiotalet.
Kommer fortfarande väldigt tydligt ihåg när jag första gången fick bekanta mig med hans musik. Var på besök hos min ett år äldre kusin som direkt lite ivrigt ville att jag skulle lyssna på en ny låt han hade! Starman! David Bowie! Så var det klart! Det blev nästan maniskt! Jag köpte varenda skiva jag kom över som bar hans namn.
Ett år senare flyttade jag hemifrån!
Minns när jag packade mina grejer inför flytten, och musiken var på för fullt så jag kunde sjunga med i alla låtarna på Aladdin Sane. Framför allt Lady Grinning Soul och Time älskade jag. Gör fortfarande!
På plats i mitt livs första egna lägenhet som sjuttonåring med väggarna tapetserade med planscher med Bowie, och med vilda fester då jag var den ende i gänget med egen lägenhet. Och Bowies musik var synnerligen närvarande. Och mer därtill. Vi sminkade oss som Bowie, fast en del av kompisarna valde att efterlikna andra artister som också följt med i sminkpopvågen. Men inte jag! För mig var det alltid Bowie, och till slut kallades jag till och med av kompisarna för Båvi! Festerna kulminerade ofta också med en tur på stan med våra sminkade ansikten. Det var en tid som helt klart gjorde starkt intryck på mig.
Glömmer heller aldrig när singeln Sorrow skulle släppas. På Radio Luxemburg meddelade man tidigt en söndag kväll att Bowies nya singel skulle spelas för första gången kl. 02.00! Så där låg jag med min urgamla dovt burrande rörradio under sängen och bara väntade, för att få höra låten för första gången.
Och så kom jag naturligtvis för sent till jobbet den måndagen.
Men efterhand svalnade väl egentligen mitt musikaliska intresse för Bowie. Det ska väl erkännas att jag egentligen inte varit så totalt såld på den musik han presterat fortsatt från sent sjuttiotal och framåt. Men jag fortsatte ändå att troget köpa varje nysläppt platta.
Och visst var det något alldeles särskilt märkvärdigt att äntligen efter 25 år få uppleva honom live på Mölleplatsen i Malmö. Även om konserten nästan enbart handlade om den då aktuella plattan Earthling, och i övrigt enbart innehöll EN låt ur hans äldre katalog, så var det ändå stort! Och konserten var musikaliskt ändå förbannat bra! Hans akustiska introduktion av konserten med Quicksand från Hunky Dory, där han klev ut på scenen med sin tolvsträngade gitarr var superb!
Kort och gott under åren då han var min stora idol, hade hans musik och även hans person stort inflytande på mig.
Än idag håller jag albumen Ziggy Stardust, Hunky Dory och Aladdin Sane som några av de absolut bästa i min ganska stora musiksamling. Även Space Oddity och The man who sold the world tillhör giganterna.
Och under den här veckan har jag sjungit med Bowie varje natt i mitt jobb. Och jag förundras faktiskt lite över hur väl de allra flesta texterna fortfarande sitter efter drygt fyrtio år! Inte minst den komplicerade och drygt nio minuter långa låten Cygnet Committee från Space Oddity som jag fortfarande kan utantill.
Det råder knappast något tvivel alls om Bowies storhet, vilket han också på ett oerhört imponerande vis visat nu när han på sin sextionionde födelsedag släpper albumet Black Star som visar sig vara ett välregiserat avsked till fansen, och två dagar senare somnar han in omgiven av sin närmaste familj. Press och media snuvas därmed på alla spekulationer kring hans sjukdom, och han kan lämna den här världen på topp!
(Illustrationen till det här inlägget är en Fantasy Art-bild som jag skapat med en del av omslaget till Bowies i mitt tycke absolut bästa album Ziggy Stardust, och kan ses som min personliga hyllning till en av de största)

Publicerat den

Jag har snöat in på Pendragon

Jag trodde nästan att man blivit för gammal för att snöa in på olika artister eller band.
Har haft en ganska brokig samling favoriter genom årens lopp!
På 60talet var det främst svenska Ola & Janglers. Sedan runt början av 70talet var det the Byrds, och sedan blev det ett tvärt kast till David Bowie. Från Bowie gled jag allt mer över till först Moody Blues, Genesis, Yes och Pink Floyd. Det höll nog i sig under resten av 70-talet och även 80-talet. Under 90-talet var det mer flytande.
Idag är musiksmaken kanske egentligen mer vittomfattande, och man har kanske inte någon klart uttalad favorit.
Men dock har jag sedan en tid tillbaka fastnat för Pendragon, som räknas som ett brittiskt progband, och framförallt deras platta Not of this world från 2001 är en klar favorit som snurrar ofta i min cd-spelare eller i datorn!

notw_500pixhigh