Regntung lördag i bokens tecken

En lördag med regnet hängande som ett tungt hot över våra huvuden. Redan tidigt på morgonen föll det ett stilla regn. Men det blev faktiskt inte mer, trots att prognosen talat för motsatsen. Om det var hotet om regnväder eller något annat vet jag inte säkert, men dagen kändes som gjord för skrivbordssysslor. Det handlade genomgående om bokvärlden. Sammanställde förteckning över Facebook-grupper jag är med i som har anknytning på ett eller annat vis till böcker och författarskap. I den fick även Snezana lägga in motsvarande grupper hon är med i. Kunde med det konstatera att jag ligger i lä i det avseendet. Listan är användbar i förlaget, när vi framgent ska göra reklam för kommande böcker.
Stor del av dagen i övrigt handlade om att arbeta med det här med bokrecensioner. Sen knappt en vecka tillbaka har jag skapat en sida på min hemsida för det ändamålet, och tanken har varit att längre fram skapa en särskilt bokrecensionsblogg! Men nu bestämde jag mig för att göra det redan nu. Varför vänta!? Med min lästakt hinner det snabbt bli ganska många böcker lästa, och ju fler desto tyngre att lägga upp. Så idag tog min bokrecensionsblogg form och blev publicerad! Så här långt innehåller den nio recensioner! Mer blir det.
Fördelen med en sådan sida framför att ha en sida gömd i en meny på den vanliga hemsidan, är att jag kan tagga varje recension, och därmed öka chanserna att folk hittar dit.
Lustigt samtidigt hur det här med skrivande och bokläsande och inte minst förlagsarbetet alltmer kommit att dominera, och faktiskt lite grann lämnat fotograferandet i skymundan. Mina kameror har i ganska stor utsträckning hamnat ”på hyllan”. Inte ens bildskapandet får särskilt mycket utrymme. Förutom idag när jag skulle ha en bild till min nya bokblogg. Men vaddå!? Just nu är det författarskapet som är det stora intresset. Inte konstigt heller, när vi nyss gått in i ett spännande samarbete i ett förlag och jag samtidigt för tillfället går och väntar på att min roman Eilaths hopp ska bli färdig hos korrekturläsare! Vi lever onekligen i spännande tider.

Att recensera böcker

Att recensera böcker är roligt och intressant. Speciellt om boken är bra. Då känns det extra positivt att kunna slå sig ner en stund vid tangentbordet och skriva ner sina synpunkter och dela med sig till andra presumtiva bokköpare. Oavsett om jag har köpt boken, har läst via någon streamingtjänst, lånat den på bibliotek eller rent av snott den (illa i så fall) så har jag ju haft X antal timmars underhållning. Då kan det vara värt att ge författarinnan/författaren en liten extra reklamskjuts som tack genom att lyfta betyget en aning. Det finns idag flera sidor på nätet där man kan skriva en kort recension (Goodreads, Boktipset, Bokus m fl) och markera med upp till fem stjärnor vad man tyckte om boken. Det finns även ett antal privata hemsidor med bokrecensioner, såväl från professionella som amatörer. Givetvis får man tycka precis vad man vill. Man kan älska en bok, eller tycka den är mindre bra, eller kanske till och med helt värdelös!
Men oavsett vilken nivå man befinner sig i som recensent, bör man ha med i sitt medvetande att det betyg och det omdöme man ger påverkar helheten. Ett absolut krav för att kunna ge ett godtagbart omdöme är att man har läst hela boken! Tycker man att den är så dålig att man inte orkar läsa klart, ska man heller inte recensera! Ingen kan påstå att man vet hur bra eller dålig boken är om man bara läser sådär 30-40 sidor av kanske drygt 400 sidor!
Jag har själv recenserat en fantasybok, där jag tyckte de första sex eller sju kapitlena (som förvisso var ganska korta) var tämligen händelslösa och lite sega. Men jag fortsatte ändå, och upptäckte att helheten var riktigt bra. Därför valde jag att skriva ner hela min upplevelse, eftersom jag tänker att sådana synpunkter kan vara användbara för författarinnan/författaren i kommande projekt. Likaså kan jag tycka att om man anser att boken är så värdelös att man totalt sågar den i recensionen, vore det bättre att verkligen sluta efter de där 30-40 sidorna, och struntat i att recensera. Man bör tänka så att skriva en roman är ett hantverk, som oftast tar månader eller år att få klart. En recension som tar kanske högst en halvtimme att skriva kan fullständigt rasera hela det gedigna arbetet! Måste man verkligen framhäva sig själv som kunnig recensent genom att ringakta andras verk!?

 

En vanlig dag, när teflonminnet ger upphov till idéer!

En söndag har förflutit ganska stillsamt förbi. Har ägnat lite tid åt att försöka bringa lite ordning bland våra kläder, vilket jag blev färdig med idag. Fick med det också plats att förvara vårt lilla boklager med produktioner vi själva är en del av. Har planterat en liten stickling som jag tagit från en stickling! Faktiskt den stickling vi ”importerade” från Madeira. Ett blad lossnade från den för lite drygt en vecka sedan, så vi satte den i vatten och redan nu hade den fått rötter. I vanlig ordning har det även blivit en del skrivbordssysslor med bland annat lite hemsidesuppdateringar, och en stunds bokläsning på altanen i den nedgående solens sista värmande strålar.
Dagen avrundar jag med att konstatera att jag måste bli betydligt bättre på att notera alla tänkbara idéer och uppslag som någonsin seglar upp i mitt huvud. Att tro att en bra idé ska stanna kvar i mitt teflonminne är synnerligen naivt! Den 15 juni gjorde jag en notering apropå det här med att det är bra att läsa andras böcker, när man själv skriver. Jag satt bekvämt i trädgården den dagen och läste en av Terry Pratchetts romaner om Discworld, då jag fick en idé till innehåll till min egen fantasyroman Cornizendo! Men jag skrev aldrig vad den idén gick ut på! Eller!? Ha! Just som jag skrivit klart ovanstående text slog det mig! Jag har kollat i alla Word-filer som finns i mappen för det manuset, och även diverse andra dokument i min dator! Men ingenting! Jag hade faktiskt antecknat! Men för en gångs skull hade jag anammat Snezanas kloka ord att använda Anteckningar i mobilen! Men att jag var så klok den gången hade jag ju glömt.

Erik Ståhl – Jag njuter så länge jag varar!

 Har på rekordtid för mig personligen just läst Erik Ståhls bok ”Jag njuter så länge jag varar”. Erik Ståhl, idag 25 år gammal lider av den sällsynta och obotliga sjukdomen Wiskott-Aldrichs syndrom som ungefär en pojke vart sjunde år föds med i Sverige. Det är en ärftlig immunbristsjukdom som leder till blödningsproblem, skelettsmärtor och svåra infektioner. Sjukdomen har gjort att han genom i stort sett hela sitt liv har tillbringat drygt 100 dagar om året på sjukhus på barncanceravdelningen i Lund. Det är en stark, sorglig och fängslande och mycket inspirerande berättad historia som också understryker vikten av att det finns blodgivare. Erik är helt beroende av det!
Med boken hoppas han kunna få läsarna att njuta av livet. Vi är bra på att förstora små, dåliga saker medan vi är dåliga på att ta alla små guldklimpar i vardagen och göra något större av det säger han.
Det är en mycket klok livsfilosofi han förmedlar genom sin bok – njut så länge du varar!

 

http://erikstahl.se/bok/