Femtio års medvetenhet

Det var en ganska stillsam lördagskväll, som snart skulle glida över till söndag. Vi hade ägnat eftermiddan och en del av kvällen åt att röja i källaren, med syftet att bereda plats i vår lilla enrummares garderob. På kvällen sorterade vi och hängde in kläder. Sambon hade en hel del egendesignade kläder, och allt skulle sorteras noga i färgordning. Vi sysslade med det här hela lördagskvällen, och när tiden runnit över i natt mot söndag, höll hon fram en svart knälång kjol i sammetsliknande tyg.

      ”Vill du prova?”

      Det kändes märkligt, men samtidigt på något vis ganska naturligt, då vi fram till nyligen i kompisgänget i stor utsträckning anammat glamrockens glittriga attribut i klädstil, bijouterier och sminkning i bästa Bowie-stil. Och visst var jag frestad.

Efter det avstannade vårt sorteringsarbete, och kvällen blev istället en fest i provande av kvinnliga kläder, medan sambon fotograferade. Hon insisterade på att det skulle vara fullständigt. Kjol, blus, nylonstrumpor högklackade skor. Och självklart en välgjord sminkning också.

      Det var en spännande och oskyldig lek, men jag förstod det nog inte då – men inom mig hade någonting väckts upp som inte gick att stoppa. Även om det tagit decennier att till fullo komma underfund med och acceptera och förstå, så var den händelsen det som på riktigt fick mig att inse vem jag egentligen var.

Det är femtio år sen idag!

Vägen har varit krokig och besvärlig, men nu är jag äntligen hemma!

Känsloladdat skrivande

Genom alla år jag ägnat mig åt skrivande, har det förvisso hänt lite då och då att jag fått till texter som varit berörande i olika omfattning. Exempelvis hade jag faktiskt någon scen både i Eilaths hopp och Gudarnas spira som berörde mig. Men jag har nog aldrig upplevt den känslomässigt så starka reaktion utifrån egna skrivna texter som jag gjort idag. Jag har lagt till ett kapitel i Kalla mig Anna, efter lite tips från en testläsare, som har fått rubriken Hello, how are you? Det handlar helt och hållet om ett telefonsamtal mellan några av romanens huvudkaraktärer. Faktum är att jag grät medan jag skrev! Jag hade också svårt att läsa upp vad jag skrivit för Snezana, utan att rösten grötades ihop för fullt. Genom många år av skrivande har jag upplevt det fenomenet några gånger – att man skrattat hjärtligt eller som nu blivit tårögd och till och med gråtit, av det man själv skrivit. Tror på fullt allvar att det betyder att man nog har lyckats rätt bra i sitt skrivande då.

Smile, vänners kärlek, SPA … och så Otto

Denna fredag inleddes med ett tandläkarbesök hos vår ”nya” Folktandvårdsmottagning, vilket kändes riktigt positivt! En enkel lagning och ett litet löfte om en mer leende framtid. Framkallar lite musiknostalgiska associationer till Fred Johanssons härliga låt ”Smile”. Kvällen tillbringades som många gånger förut med trivsamma konstruktiva samtal i varmt och avkopplande SPA. På det en god måltid med champinjoner, avorioris, morötter, paprika, gul lök och vitlök, medan Otto bankade och slet utanför huset. En skaplig avrundning av en spännande vecka som också bjudit på stärkande och viktigt stöd och kärlek från flera nära och kära vänner. Och mitt lyckliga smile blir bara bredare. En vecka full av känslor!

# 14 – Rundtur i gamla hemtrakter – Det blev två ärenden idag

Var ännu en tur i gamla hemtrakter. Passade även på att uträtta ett annat ärende också när jag ändå var där. Och nä, det var inte till Pizzeria Pompei, som funnits där sen åren jag bodde i området. Var i god tid som jag faktiskt brukar, och fick dessutom vänta lite extra tid med en kopp kaffe. Så jag fick utrymme att fundera lite kring mitt arbete med bok nummer fyra i Legender från Thiramaar, som jag lite grann har kört fast i! Sen verkar det vara lite problem för satelliterna att nå dit ner, åtminstone att döma av min ”promenadmätare”. Det den visar ser mer ut som att jag varit överförfriskad! Det har förvisso hänt några gånger under åren jag bodde i området. Men absolut inte nu.