Barndom – Andie Lindskog

Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida.
Fredag den 7 oktober 1955.
På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade.
Släppt satsen!
Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med.
När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!

(Skrivlucka 12 – Beskriv en känslomässig relation till en plats. Kanske är den ömsint, passionerad, påfrestande eller något helt annat. Kanske kan själva platsen berätta.)

Hemma fick man aldrig leka något som förde liv. Mor sov alltid till framåt middag och det blev synd om mig om jag väckte henne. När hon var vaken hade hon oftast huvudvärk och det blev synd om mig om jag inte var tyst då. Men det är inte särskilt lätt för ett barn att leka tyst. Så det var oftast synd om mig.

Hos mormor och morfar på Solhäll blev allt friare. Där kunde man verkligen rasa ut fullständigt, utan att riskera irriterade åthutningar från mor. Om hon någon gång ändå klagade på att vi förde väsen, gick alltid mormor emellan.
”Auh, låt pågarna härja.” sa hon med mild röst medan morfar satt vid köksbordet och rökte sin pipa och skrattade gott åt våra upptåg.
På Solhäll kunde fantasin flöda och inte krävdes det några dyra leksaker heller. Som när vi satt uppflugna på vars sin gren i kastanjeträdet nere vid gärdsgården och drog i olika smågrenar för att manövrera vår ubåt i en världsomsegling under havet. Eller när vi med hjälp av gamla trälådor byggde upp en disk på logen och öppnade Hotell Savoy. Bakom disken sålde vi diverse livsmedel, cigaretter, choklad och kanske egentligen mer än vad som var normalt för ett hotell. Vi tiggde jämnt och ständigt diverse tomma förpackningar av mormor. Fast de tomma cigarettpaketen fick vi med viss tveksamhet.
Vi hade även matservering. Specialiteten bestod av räkor och potatismos! Hönsfoder blandat med vatten fick en konsistens och utseende som liknade potatismos. Kornax blev med god fantasi räkor. Det stod till och med en gammal skrotad spis i en hörna i logen som vi kunde använda. Dessvärre hände det att vi glömde maten i ugnen och när vi återvände helgen därpå var det ingen av oss som ville ta ut den. Det luktade förfärligt av surt hönsfoder.
När vi blev några år äldre var en av många roliga aktiviteter på Solhäll att spela fotboll.
Det var min kusin och jag, morbror och far. Vi använde en mattebom som mål. En stod i mål och när någon av övriga lyckats göra två mål bytte man plats.
För morfar var våra matcher högsta underhållning. Han hade ställt ut en trädgårdsstol på lämpligt avstånd från vårt slagfält. Där satt han sen och följde den spännande matchen.
Ofta var även grannen farbror Evert där och han satt gärna med i publiken. Mina kunskaper i fotboll och dess regler var väl ganska begränsade, men morfar och farbror Evert kunde ännu mindre.
Någon lyckades få till en perfekt nick som gick i mål.
”Ooh!” utbrast farbror Evert. ”Där va en som fick bollen rätt i hovedet!”
Alla jular, påsk och andra högtider under min barndom firades på Solhäll, och fortfarande i vuxen ålder var det en speciell känsla att återvända dit.

Så visst var det lite vemodigt när det till slut ändå fick säljas, långt efter att mormor och morfar lämnat oss och våra föräldrar på grund av ålderdom och sjukdom inte heller orkade ha det kvar.