Årtal är oklart, men platsen såg åtminstone ut som mitt föräldrahem. Skulle parkera min bil på infarten. För att kunna göra det var jag tvungen att köra ut två andra bilar som stod parkerade där. Först ut med den ena, som dock är osäkert vad det var för märke. Dock troligen en ganska gammal bil.
Sedan den andra – en gammal risig Volvo 745:a. Körde runt den i en vändzon, vilket i sig är lite märkligt om det nu var vid mitt föräldrahem. Det har aldrig funnits någon vändzon där.
Nåväl, den där stora röda lampan som fanns på äldre Volvobilar som med ett irriterande blinkande påminde om att man glömt spänna fast bilbältet fungerade i varje fall. Men som om det inte var nog med det satte även en om möjligt än mer irriterande signal igång att ljuda. En påfrestande ganska hög signal som tutade upprepat och enerverande! Jag försökte dock ignorera det. Skulle ju bara parkera bilen på gatan.
Stängde motorn och klev ur bilen. Signalen fortsatte! Kunde ju inte handla om bilbältet nu. Hade jag glömt ljuset? Nej, det var släckt! Beep – beep – beep…! Ah, helljuset var till. Konstigt, ljuset var ju släckt. Signalen pep oavbrutet vidare! Backväxeln låg i. Och!? Borde väl inte ha någon betydelse? Fast man vet ju aldrig. Elektroniken på en gammal Volvo kan nog spöka ordentligt. Jordfel måhända. Lade växeln i friläge och slog igen dörren så det skramlade i hela bilen. Signalen fortsatte! Började se mig omkring med en desperat blick. Finns det en slägga till hands? Ska slå sönder biljäv…! En telefon ringer! Va!? Ringer det? Öh… vänta… jag kommer…
Nä, jag hann inte innan de lade på. Skitsamma. Det var förmodligen någon säljare.
Men… det irriterande pipandet hörs fortfarande… och jag står inte längre vid en gammal risig Volvo 745:a redo att slå den i små rostiga plåtbitar. Jag står med telefonen i handen i mitt hem och stirrar med tom blick på min envist pipande väckarklocka!
Andie Lindskog 