Den 1 januari 1973 skrev jag några korta meningar i ett kollegieblock. Ritade in en grön marginalkant och även en linje som markerade sidhuvud, där jag noterade med röd tuschpenna; Januari – 1973. I tre meningar redogjorde jag sedan vad som skett i mitt liv denna första dag, det år jag skulle fylla sjutton och till hösten dessutom skulle flytta hemifrån. Egentligen hade jag gjort en del sporadiska anteckningar i en plankalender sen 1969, kanske till och med sen 1968. Men de kalendrarna finns tyvärr inte kvar. De gick under i en källaröversvämning sommaren 1980!
Från den 1 januari 1973 blev det till en daglig vana, som består än idag femtio år senare. Från början handlade det mest om kortfattade noteringar om vad som hänt under aktuell dag. Men med åren har det dagliga innehållit vuxit, och förutom aktuella händelser innehåller dagboken idag även en hel del funderingar och reflektioner. Ofta fungerar den effektivt som ett sätt att få skriva av sig, och ofta har den varit bra att ta till när jag behövt ventilera tankar och känslor, jag inte haft någon att delge dem. Dagboken är ett utmärkt minnesdokument, och den var naturligtvis ett ovärderligt underlag när jag arbetade med mina memoarer ”Idag kan det kvitta”.
När jag den 1 januari 2023 började skriva min dagliga dagboksnotering, 18 26o dagar efter den första noteringen, kunde jag samtidigt lite stolt konstatera att när sista ordet för 2022 var skrivet, innehöll min dagbok exakt 3 000 340 ord!
Nu tänker jag mig att på den här sidan samla lite smått och gott som har med dagboksskrivande att göra, för att fira detta lite udda jubileet.
Andie Lindskog 