Vår fågelrestaurang har inte varit igång på flera år, helt enkelt eftersom vår lille Mogwai tillbringade mycket tid utomhus, och i egenskap av katt var det också naturligt att han fångade fåglar lite då och då. Men det fanns även en grannkatt som ständigt satt och bevakade fågelbordet. Den katten finns heller inte längre.
Som lite tröst när vi nu inte längre har några husdjur, kanske åtminstone fågellivet i området, och förhoppningsvis även ekorrarna, kan på sitt vis fylla det tomrummet.
Så idag rev jag den ”tillbyggnad” vi haft sedan vi åkte på semester till Madeira i november 2018. Fräschade upp och fyllde på mat, och kan därmed konstatera att Restaurang Kvidevitt åter har öppnat!
Vi bor i skogen … ingen tvekan om det! Utsikten från våra fönster när vi äter kvällsmat. Och medan jag plåtade dovhjortarna, stod råbocken bara några meter utanför vårt uterummet och betraktade mig!
Det är en härlig tid nu, åtminstone de tillfällen då solen visar sig mellan molnen, och får allt det gröna i vår trädgård att riktigt glittra. Vår lilla granplanta är full av skott. Mogwai sitter gärna under paradisbusken och spanar över omgivningen. Med jämna mellanrum kommer ”våra” rådjur på besök också, och stärker känslan att vi faktiskt bor i skogen.
Just nu blommar det som bäst i vår vilda trädgård. Vi har inga anlagda och välansade rabatter. Det mesta får växa fritt. Till skillnad från de flesta av våra grannar har vi ökat antalet träd. Är det skogstomt, så är det. När jag trampar omkring i det höga gräset, funderar jag kring idén om att en gång för alla använda den stora mängd marksten vi har här. Vi hämtade hem det för tio år sedan, men det blev aldrig av att vi använde den. Nu har jag lite idéer om hur man skulle kunna använda den. Vi får väl se.
Uppe tidigt denna söndagsmorgon. Kanske i tidigaste laget för dagens aktivitet. Men däremot behövs det inför morgondagens tripp. Ska stiga upp halv fem på måndagen, så jag behöver vara trött tidigt ikväll, så jag kan somna.
Så fick jag ju åter igen se ”våra” båda rådjur, som ofta besöker vår trädgård. Särskilt tidigt på förmiddagarna. Syns att de håller på att byta vinterpälsen.
Det är väl just nu som höstfärgerna är som finast, men när tiden inte riktigt räcker till får man väl nöja sig med en liten runda i trädgården.
Kan också lite glädjefyllt konstatera att de plantor vi satt för några veckor sedan, ser ut att ha klarat sig väl.
En gran och en bok som vi planterade den 21 september, och en annan gran och en cypress som hamnade i vår jord den 5 oktober. Just boken är kanske lite svår att säga något säkert om just nu. Blir kanske först till våren som vi vet om den klarat sig. Men de båda granarna har till och med skjutit nya skott.
Precis som väntat var söndagen den sista riktiga sommardagen, och det utlovade regnet kom mycket riktigt faktiskt redan under natten till måndagen. Vad passar då bättre en dag med ihållande regn, än att passa på och blåsa datorn. Alltså att genomföra återställning av systemet. Något jag inte gjort på 2½ år! Det mesta av dagen gick åt till diverse förberedelser inför blåsningen, som jag sen verkställde lagom till kvällen. Sen följer ju allt arbete med att återinstallera all programvara och anpassa datorns funktioner och innehåll utifrån mina behov och önskningar.
I övrigt arbetar vi just nu för fullt med att få till några fler noveller om Thiramaar! Nya spännande planer ska verkställas.
Eftersom den här dagen faktiskt erbjöd uppehållsväder, passade jag på att klippa gräset och därmed också inviga den nyligen införskaffade grästrimmern. Kunde notera att vi faktiskt har egna vindruvor i vår trädgård. Eller ja, en klase med i stort sett mogna druvor, men jag tror de mest är dekorativa.
Vår kvällsmat idag bestod av en ovanligt smaskig äpplekaka, med (nästan) vildäpplen, havre, kanel och valnötter.
Det är inte alltid tillvaron löper på planenligt. Kort kan jag nog säga att inte mycket av det som planerats för den här dagen blev så som det var tänkt. En del tänkta uppgifter vid skrivbordet fick stå över, liksom en del andra planer i hemmet. Även fotoklubbens Trollskogsträff fick vi stå över! Men i morgon är det nya tag – då ska inlagor färdigställas, E-böcker konstrueras, hyllor monteras och gräset klippas!
Det här med Mims är onekligen en märklig historia. Under stor del av sommaren har han kommit hit praktiskt taget varje dag, ibland mer än en gång, och fått mat på altanen. Mogwai har oftast varit tillåtande. Han har kunnat ligga bekvämt i skuggan, eller på någon utemöbel, och lugnt betraktat Mims som äter maten vi satt ut till honom. Ibland har Mogwai gått bort mot Mims, som i sin tur omedelbart dragit sig undan. Men för det mesta har Mogwai accepterat Mims närvaro. Mims i sin tur har ibland blivit extra modig. Vid några tillfällen har han smugit in i huset, och faktiskt hittat till Mogwais matskål i köket. En gång när jag lagt mig i sovrummet för att vila en stund på eftermiddagen, märkte jag att något rörde sig i rummet, och jag trodde det var Mogwai. Men det visade sig vara Mims, som dock försvann hastigt ut när han blev varse att jag upptäckt honom.
Att han håller reda på grannskapets andra katter, och därmed avlastar Mogwai på den punkten, är tydligt. Vi har knappt sett till några andra katter här under ganska lång tid nu. Dock – de senaste veckorna har han mer eller mindre slutat komma hit. Senast han var här och åt var den 22 september. Vi började tro att något hänt honom. Han ser ju faktiskt inte helt frisk ut, och risken att han skulle kunnat ha blivit överkörd finns ju hela tiden. Men i tisdags såg jag honom längre bort i gatan. Idag hade vi skjutdörren i uterummet öppen en kort stund, och plötsligt var Mims här och var på väg att gå in. Men just som han var framme vid dörren kom Mogwai rusande och jagade bort honom. Man kunde nästan höra Mogwais tankar; Det är ok att du kommer hit och äter då och då. Man du får fan inte gå in i mitt hus.
Men vi har haft planer på att vi skulle bygga ett ”vinterhus” åt honom på altanen, så att han åtminstone har någonstans att krypa in och värma sig lite under vintermånaderna. Men nu känns det som att han trots allt har någon annan plats han uppehåller sig på.
En stillsam njutningsfull kväll på altanen i sällskap med kärleken, katten och laptoppen. Försöker skriva vidare på min roman ”Kalla mig Anna”, som jag hyser en svag förhoppning om att snart kunna bli klar, med åtminstone den här vändan. Behöver förmodligen korras ett par varv till. Några noveller i serien ”Det händer i Thiramaar” ligger också och väntar på slutarbete, för att kunna publiceras. Sen är tanken att snart även kunna komma igång med ljudboksproduktion av ”Idag kan det kvitta”. Ska först bara fixa några ytterligare justeringar i studion. Skönt att kunna chilla på altanen!
Andie Lindskog 