Var tillbaka i Slottstaden och favoritfikastället St Jakobs på Regementsgatan och ännu en trevlig fika tillsammans med kusin Bo.
Passade även på att kika in på det ”nya” köpcentret i Kronprinsen.
Trevligt fikamöte med bästa kusinen
Slutord, återseende och sprakande höstfärger
Har arbetat för fullt med slutförandet av manuset Kalla mig Anna. Romanen är klar, men jag ett ganska långt avsnitt med lite verklighetsbakgrund och slutord som jag också vill ha med. Sidantalet ser ut att hamna på runt 250 sidor i bokform.
Under eftermiddagen blev det ett länge emotsett återseende. Tiden går fort, men med åren rör vi oss kanske inte fullt lika fort själva. Så då får man försöka hålla in tiden lite och bara sitta ner och fika och samtala en stund. För övrigt konstaterar vi att vi numera tycks vara ”självförsörjande” även på bananplantor. En banan jag planterade om i slutet av augusti, hade redan blivit för stor och behövde ny kruka. Och just nu är vår trädgård en ovanligt färgstark palett, och Mogwai trivs i fokus.
Fredagsfika
Denna fredag har jag varit på min trettiosjunde epilering, med koncentration på överläppen. Ajaj … men man får stå ut. Å andra sidan innebar den efterföljande fikaträffen med min gamla kompis / kusin ett utmärkt skäl att stå ut med behandlingen. Så befriande och positivt att bara få sitta ner och över en god fika på favoritstället St Jakobs stenugnsbageri, prata obehindrat och öppet med någon som faktiskt är genuint intresserad.
Fika med minnen
Ännu en dag i Malmö. Den här gången alldeles extra givande dessutom. Inledningsvis min trettiosjätte behandling hos Elisabetkliniken – Pust! Med något ömmande delar av ansiktet, vilket hör till behandlingen, satt det som vanligt bra med en god fika hos St Jakobs stenugnsbageri efteråt. Att den fikan dessutom kunde kombineras med ett möte med en kusin jag inte träffat på flera år, och än mindre haft några större möjligheter att bara sitta ner och prata i lugn och ro med, gav dessutom en extra guldkant åt fikastunden. Fascinerande att kunna konstatera att trots att våra vägar skildes redan i övre tonåren på grund av livets gång, har vi fortfarande ungefär samma syn på saker och ting och samma värderingar.
Dessutom – Hur det känns att få känna släkt och vänners oförställda acceptans i min situation, är svårt att beskriva i ord.
Dagens Malmövisit avrundades i Västra Hamnen, för lite fortsatta röstövningar.
Och kvällen avrundades på altanen med skrivande i sällskap med kärleken som vanligt.
Smile, vänners kärlek, SPA … och så Otto
Denna fredag inleddes med ett tandläkarbesök hos vår ”nya” Folktandvårdsmottagning, vilket kändes riktigt positivt! En enkel lagning och ett litet löfte om en mer leende framtid. Framkallar lite musiknostalgiska associationer till Fred Johanssons härliga låt ”Smile”. Kvällen tillbringades som många gånger förut med trivsamma konstruktiva samtal i varmt och avkopplande SPA. På det en god måltid med champinjoner, avorioris, morötter, paprika, gul lök och vitlök, medan Otto bankade och slet utanför huset. En skaplig avrundning av en spännande vecka som också bjudit på stärkande och viktigt stöd och kärlek från flera nära och kära vänner. Och mitt lyckliga smile blir bara bredare. En vecka full av känslor!
En nästan vanlig jul …
Den här julen blev trots Coronan ändå lite mer ”normal” jämfört med förra julen då firandet med ”familjen” fick delas upp i omgångar, vilket för vår del innebar att vi tillbringade julafton hemma, och därpå två dygn i Fristad. I år var firandet tillbaka i mer normalt läge, tack vare att alla inblandade är vaccinerade och några har dessutom redan haft Corona! Inledde traditionsenligt med uppesittarkväll med Bingo-Lotto (vi också alltså). Självklart inga vinster, även om jag var ett nummer ifrån både resor och en ny Volkswagen!
Julafton samlades släkten kring julbord med god mat och trevligt sällskap med efterföljande julklappsspel och även vanlig julklappsutdelning. Det sistnämnda mest för barnen. Sedan en kväll med sällskapsspel.
Utanför fönsterna var det vitt och kallt och faktiskt riktigt juligt.
Hemfärden gick i förvånansvärt sparsam trafik i ett lugnt och ovanligt hänsynsfullt tempo i vinterväglag med moddsträngar längs vägkanterna och bitvis saltfuktiga vägbanor och ner till elva minusgrader.
Efter en färd som med matpaus i Ljungby tog cirka fem timmar kunde jag slå mig ner med en kall beer i sällskap med min kärlek för lite skrivande resten av denna annandag. Med Moody Blues album ”December” som därmed får bli den sista julmusiken för den här gången. God fortsättning och tack till alla inblandade!
Burning bridges
I hela mitt liv har jag anpassat mig och följt minsta motståndets lag, och därmed i allt för stor utsträckning anpassat mitt leverne till familj och vänner, och det jag trott var vad som förväntades av mig. Men sen kanske tio års tid tillbaka är det annat som gäller. Numera är det min och min kärleks väg som gäller. Utan undantag. Nu väljer vi enbart det som är bäst för oss. Att det kan innebära en och annan bränd bro på vägen, får vi antagligen leva med.
Familjebesök, obefogad oro och en granat!
Inledde veckan, eller avslutade föregående, med att äntligen få klart konstruktion av e-böckerna av mina två hittills utgivna fantasyromaner ”Eilaths hopp” och ”Gudarnas spira”! Det innebär att de dels finns inlagda hos Bokinfo, och dels även hos Fantastikbokklubben. Till att börja med.
Mina fyra uppslitna nackkotor stökar till tillvaron ibland, och orsakar faktiskt en del omotiverad oro. Hade en hel natt med orolig nattsömn på grund av något som kändes som tryck mot bröstet, och därmed en viss oro för något hjärtproblem, eller kanske högst oönskad följd av nyligen inledd behandling. Natten präglades av en dröm som i korthet gick ut på att jag försökte publicera ett inlägg på Instagram, helt utan framgång. Jag publicerade, kontrollerade och konstaterade att det inte kommit in. Publicerade på nytt men med samma resultat. Höll på så hela natten. När jag väl steg upp på morgonen, knappast utvilad, och fick tagit min medicin, kunde jag ganska snart konstatera att besvären var förknippade med mina nackproblem! Precis som det förhöll sig några nätter i februari i år. Den gången var jag även på Vårdcentralen för EKG och diverse annan provtagning. Som dock i slutänden gav det lugnande beskedet att det hela var, även då, förknippat med mina nackbesvär.
Under veckans första dagar hade vi besök av familjen. Det blev några gemensamma utflykter. Bland annat till Skrylle mellan Dalby och Södra Sandby, och även en promenad till Sövdesjön där barnen kunde bada.
Fram emot mitten av veckan fick vi gjort ett litet ryck och kastade ut några prylar från garaget, för vidare transport till tippen. Men än återstår mycket utrensning där för att det ska kännas tillfredsställande.
Så har vi även försökt avyttra en form av ammunition till ett raketvapen troligen från andra världskriget, som ursprungligen varit ett fynd på vinden i Snezanas tidigare boende. Men militärmuseum i Ystad ville inte befatta sig med det. Polisen, som rimligen borde vara de som tog hand om diverse vapen, har också varit tämligen ointresserade. Det leder oss ohjälpligt in på tanken vad om skulle hända om vi körde in exempelvis till Sjöbo tätort och bara la ner den exempelvis på torget. Kanske intresset hade blivit betydligt större då.
Badgäster – eller nåt
Idag blev det en promenad på totalt drygt sex kilometer till Sövdes badplats och tillbaka. Trots värmen var det inte direkt nerlusat med strandgäster. Tills jag insåg, igen, att det faktiskt är onsdag. Har av någon anledning fått för mig att idag var en söndag.
En badgäst som märktes lite mer än alla andra var en liten charmig kattfröken som nyfiket och lite stolt vandrade omkring på stranden. Oklart om hon var med någon av strandens besökare, eller om hon faktiskt bodde i något av de närliggande husen. Hon var i alla fall försedd med halsband, så någon bryr sig om henne.
Promenaden behövdes också för att motverka de senaste dagarnas ”frosserier” när familjen varit på besök.
Spännande släktband
Det ska erkännas att jag är rätt dålig på det här med släktforskning, samtidigt som jag tycker att det är oerhört spännande! Min far ägnade väldigt mycket tid åt detta, och har tillsammans med sin äldste bror Yngve kartlagt en väldigt stor del av vår stora släkt. Detta har bland annat utmynnat i att jag, genom far, fått kontakt med en ”kusin” som bor i Galvestone, Texas, USA. David, en man med värderingar och åsikter som går helt i linje med mina, så släktskapet känns extra positivt. Jag har försökt fördjupa mig i det digra underlag som skapats av min far och hans bror, och som på senare år på föredömligt vis hanterats vidare av min jämngamla kusin Lena. Till min oförställda förtjusning kan jag konstatera att kopplingen mellan David och mig går via gården Skotthusa, på gränsen mellan Färs och Frosta härad på 1600-talet. Det betyder i klartext att vi båda har släktingar som var direkt berörda av slaget vid Borstbäcken 1644! Detta eftersom gården Skotthusa låg ganska exakt mitt i slagfältet!
Andie Lindskog 