Nu är ljudfilerna äntligen färdigmixade, och Kalla mig Anna är klar! Uppladdad och redo för läsare.
Berättelsen om Anna, en transtjej i sjuttiotalets Malmö – berättelsen som till vissa delar kan ses som något av en fri fantasi om hur mitt liv kunde ha blivit.
Avrundar denna genomgående ganska gråmulna vecka med ännu en helg i Gårdshuset vid Köpmansmagasinet i Smygehuk. Den här helgen kändes det dock lite överambitiöst egentligen. Inte många som orkar ge sig ut i blåsten. Möjligen besöker man Köpmansmagasinet och av ren nyfikenhet kikar man även in i Gårdshuset. Men allmänt känns det inte riktigt som vår kundkrets. Men vi lever på hoppet. Förra lördagen sålde vi riktigt bra.
Annars handlar tillvaron mest om att återhämta sig från veckans resa till Linköping, och trots allt belåtet luta sig tillbaka och med stor tillfredsställelse notera att jag äntligen är i mål.
Har arbetat i verkstan idag, för att renovera ett av fågelborden, för att, åtminstone tillfälligt, bygga ut Restaurang Kvidevitt.
Meningen är att det hela ska göras mer permanent framöver, men just nu fick det bli en provisorisk lösning. Behöver liksom större lokaler …
Och så lite packning på det …
Idag var vi åter i Smygehuk och Köpmansmagasinet. Dagens försäljning var över förväntan. Nu har vi dessutom bokat upp alla helger fram till och med den 29 – 30 november. Sådana här arrangemang är alltid ett lotteri. Man kan aldrig i förväg veta hur stor försäljningen kommer att bli. I viss mån kan man gissa, men man vet aldrig. Å andra sidan fungerar detta konceptet bra, då vi kan ha våra laptops med oss och sitta och skriva under tiden.
Det var en ganska stillsam lördagskväll, som snart skulle glida över till söndag. Vi hade ägnat eftermiddan och en del av kvällen åt att röja i källaren, med syftet att bereda plats i vår lilla enrummares garderob. På kvällen sorterade vi och hängde in kläder. Sambon hade en hel del egendesignade kläder, och allt skulle sorteras noga i färgordning. Vi sysslade med det här hela lördagskvällen, och när tiden runnit över i natt mot söndag, höll hon fram en svart knälång kjol i sammetsliknande tyg.
”Vill du prova?”
Det kändes märkligt, men samtidigt på något vis ganska naturligt, då vi fram till nyligen i kompisgänget i stor utsträckning anammat glamrockens glittriga attribut i klädstil, bijouterier och sminkning i bästa Bowie-stil. Och visst var jag frestad.
Efter det avstannade vårt sorteringsarbete, och kvällen blev istället en fest i provande av kvinnliga kläder, medan sambon fotograferade. Hon insisterade på att det skulle vara fullständigt. Kjol, blus, nylonstrumpor högklackade skor. Och självklart en välgjord sminkning också.
Det var en spännande och oskyldig lek, men jag förstod det nog inte då – men inom mig hade någonting väckts upp som inte gick att stoppa. Även om det tagit decennier att till fullo komma underfund med och acceptera och förstå, så var den händelsen det som på riktigt fick mig att inse vem jag egentligen var.
Det är femtio år sen idag!
Vägen har varit krokig och besvärlig, men nu är jag äntligen hemma!
I drygt tre år har jag besökt Elisabetkliniken för behandling. Första gången var den 16 juni 2022, och nu efter den sjuttiofjärde gången är det slut.
Förutom behandlingarna, har dessa turer till mina gamla hemtrakter känts väldigt givande. Det har blivit många fikastunder på St Jakobs glass på Regementsgatan, som snabbt blev ett favoritställe. Flera dessutom i trevligt möte med kusin Bo. Det har varit spännade och intressant att ta del av området, som i mitt tycke bara har blivit bättre med åren. På ”min tid” de åtta åren Slottstaden var min fasta bostadsadress, trivdes jag väldigt bra. Men då fanns det bara ett fåtal affärer, pizzerian Pompei öppnade 1976, men då var de ganska ensamma. Idag finns det ett antal varierande restauranger och kaffebarer. Förutom ett ganska rikt utbud av butiker. Och pizzerian finns fortfarande kvar.
Kort och gott är det en fridfull och trivsam stadsdel, precis som det var då.
Denna extremt varma sommardag var det dags för ännu en tur till Malmö, och i första hand Slottstaden. Där för som det ser ut nu, den allra sista behandlingsrundan hos duktiga Elisabetkliniken. Körde hemifrån lite tidigare, för att hinna med frukost på favoritstället St Jakob. Efter behandlingen körde jag direkt till Triangelen och en fikaträff med en av mina äldsta vänner. Kvällen landade jag i halvliggande ställning utanför huset med en bok – men ganska snart gjorde jag som Mogwai – dåsade i värmen!
Det här har i stora drag varit en dag som alla andra. Och ändå inte! Det här är dagen då min vackra kärlek och jag firar vår bröllopsdag – tretton år i juridiskt noterade band! Band som finns mellan oss alldeles oavsett egentligen. Vi hör ihop – på alla sätt och vis! Den här dagen har dock bjudit på en annan särskilt minnesvärd händelse. Jag har fått mitt förnyade körkort. Inget märkvärdigt i det i och för sig, men för mig handlar det ändå om mitt livs viktigaste förnyade körkort! Det är det som definitivt bekräftar att Kaj numer bara har en syster.
Var en snabb tur till Malmö, och Trafikverket på gamla Bulltofta närmare bestämt, för att få ordnat det nya körkortet. Så om så där en veckas tid kan jag boka tid hos banken för nytt bank-ID och diverse kontohantering både för mitt personliga konto och företagskontona.
Och på en och samma dag har vi fått definitivt bekräftat att det är bokat och klart med marknaderna Limhamn, Sjöbo och Gislöv. Förutom då Skurup om en vecka.
Allt medan jag arbetar för fullt med uppdatering av förlagets hemsida – allt för att den ska va fin nu när vi firar fem års jubileum!
Var ett ogjort ärende på banken för att få nytt bank-ID. Krävs några andra detaljer först, som jag inte var medveten om. Passade dock på att handla, när vi ändå var i byn.
Ägnade eftermiddagen åt att färdigställa PowerPoint och textunderlag till den kommande veckans spännande föreläsning. Kvällen ska ägnas åt fortsatt arbete med Kalla mig Chris. (uppföljaren till Kalla mig Anna) Det är mycket nu … och det är skitkul!
Andie Lindskog 