Vi är snart igenom halva november, och därmed också halva Na-No-Wri-Mo. Så hur har då skrivandet gått? Tja, sådär! Har ju delvis fastnat när det gäller Ashas sten, och har lite problem att riktigt komma vidare med den. Har förvisso fått till en del nytt, och även en del förbättrande justeringar av befintlig text. Men det är ändå lite svårt att få någon riktig fart. Har även kört igång ett annat skrivprojekt som jag arbetar parallellt med, och som har lite ankytning till mina memoarer. Så här långt har jag i alla fall totalt under den tid som gått av november, skrivit 20 300 ord! Så jag behöver ligga i om jag ska uppnå de 50 000 orden som är målet!
När jag första gången skrev de begynnande kapitlen av ”Eilaths hopp” i datorn, efter en grundidé från min dåvarande skrivarkompis, såg berättelsen ganska annorlunda ut. Första kapitlet handlade om hur Eilath gjorde sig redo för en festlig kväll på stamstället ”Skriande Ugglan”, och var egentligen ganska långt. Därpå följde själva besöket på stället och hur han hamnade i kortspel med den onde Moriander. Det var först efter det besöket som berättelsen om den fasadklättrande mästertjuven Timo dök upp. Fortsättningen efter det ödesdigra mötet med Moriander, såg ganska annorlunda ut. Efter besöket på Madame Mias etablissemang och flykten ut ur Camyrlin, tog vår hjältinna snabbaste vägen till huvudstaden Celandine för att där gå ombord på ett fartyg som skulle segla till grannlandet Matrurien i jakten på Moriander. Under den färden konfronterades hon med en mindre skicklig bard, men även pirater som bordade skeppet. Längre kom inte den berättelsen, men tanken var att Elana skulle reda ut situationen på fartyget på ett inte helt kvinnligt sätt. Precis som hon gör i den publicerade versionen. Men exakt hur var inte uttänkt då. I den då tänkta storylinen var det meningen att hon skulle bli tillfångatagen av halvskurkarna K.F. (karossfabrikörn) och Alan Byhl. Exakt hur hon skulle ta sig ur den situationen var inte klart. Men när berättelsen hade nått ungefär hit, blev den liggande under ganska många år. När jag sen till slut åter tog tag i den, fick den genomgå en hel del radikala förändringar. Inledningsvis får vi möta den unge Eilath när hans mor besöker spåkvinnan Yalena. Därefter följer dramat med Timo, och först därefter alltså Eilaths olyckliga spelkväll. Istället för till huvudstaden beger han sig söderut till hamnstaden Lunareth. Skurkarna K.F. och Alan Byhl fick helt ändrad karaktär i den nya versionen, där framför allt karossfabrikörn Adric har fått en betydligt trevligare och mer sympatisk framtoning, och har fått spela en väldigt viktig roll för Elana. Det fanns ingen klar linje för hur bokens slut skulle se ut, men det skulle bli någon mer eller mindre klassisk kamp mellan huvudpersonen och Moriander. Riktigt så blev det ju inte, som ju de som läst boken väl känner till.
Så länge jag kunnat hålla i en penna har jag skrivit, långt innan jag ens kunde stava och forma egna ord. Tidigt i mitt liv upptäckte jag passionen med skrivmaskiner, och glädjen var stor när min far skaffade en gammal Underwood skrivmaskin som även jag fick skriva på ibland.
Mitt första mer ordnade skrivande var nog när jag som tolvåring började skriva dagbok. Men intresset för att skriva berättelser av olika slag resulterade bland annat i en deckarnovell som försvann i min svensklärares händer (Se ”Ingen uppmuntran”). En typ av äventyrsroman försökte jag mig på när jag var i femtonårsåldern. Men skrivandet kom nog igång på allvar när jag fick överta fars skrivmaskin. Det första jag gjorde då var att renskriva min dagbok. Det arbetet innebar samtidigt ett bra sätt att lära mig hantera skrivmaskinen mer än bara med pekfingervalsen. Det var där det började, men ganska snart utökades det till dubbel pekfingervals. Alltså båda pekfingrarna. Men det var egentligen först när jag fick tillgång till elektrisk skrivmaskin som skrivhastigheten började öka på allvar.
Genom ett föreningsuppdrag som sekreterare på åttiotalet fick jag tillgång till en IBM elektrisk skrivmaskin med kula. Jag blev successivt allt bättre på att släppa blicken från tangenterna och istället rikta den mot pappret där bokstäverna hamrades in via den ”magiska kulan”. Så småningom köpte jag en egen elektrisk maskin, men det var nog när jag fick min första PC (februari 1991) som jag kunde släppa tangenterna helt med blicken.
Förutom att jag älskar att skapa berättelser, både korta och långa, noveller och romaner, så njuter jag av att se hur min berättelse med ganska skaplig hastighet växer fram på skärmen.
Det är ju också en stor fördel att kunna låta berättelsen flöda från idé genom fingrarna rakt upp på datorns skärm. Ibland funderar jag på hur mitt skrivande hade sett ut idag om jag haft min fars skrivhastighet som handlade om sådär ett trettiotal nedslag i minuten, jämfört med mina cirka trehundra!
Ja, jag kan skryta med ganska god skrivhastighet, och även att den är helt och hållet självlärd.
Jag har över åttio namngivna karaktärer i mina hittills tre böcker i serien Legender från Thiramaar. I Eilaths hopp finns förvisso Eilath, åtminstone i bokens inledning. Där är Adric som nog efterhand får ses som en sympatisk och belevad man. Där är Alan Byhl, den smått frånvarande kemiproducenten, och förstås trollkarlen Cornizendo. I Gudarnas spira är Andor, Tobin och Samus några av huvudkaraktärerna, som vi får följa genom hela boken. Även här finns Cornizendo med. I Regntider är Cornizendo definitivt en av huvudkaraktärerna. Men genomgående i alla tre böckerna är det ändå kvinnorna som är de mest framträdande karaktärerna. Hela första boken handlar ju om Elana, en viljestark person som efterhand utvecklas till en stark och företagsam kvinna. I andra boken kommer Kintara, som också är en stark och klok kvinna som dessutom är duktig på att hantera svärd och verkligt skicklig på pilbåge. I del tre – Regntider – finns Elana med igen, och här visar hon prov på både styrka och djupa oanade kunskaper som imponerar till och med på trollkarlen Cornizendo. I den här boken dyker även magikerkvinnan Belvida Bell upp. Den sköna unga hundraåringen som kommer att spela en viktig roll för att lösa den bokens dilemma. Här finns även den högt uppskattade trollkarlslärlingen kaldiniertjejen Robia, som imponerar stort på sin läromästare Ambarand. Bland kaldinierna finns här även Kiona som är en framåt och gladlynt liten kvinna, som ser till att hennes och vännen Akims uppdrag kan fullbordas till byns överhuvuds stora belåtenhet. Sen har vi ju Ogda, som fortfarande lever. Hon finns med i alla tre böckerna, inte minst då alla talar om henne. Jag har alltid låtit kvinnor ha framträdande roller i allt jag skrivit, och jag vill gärna framhålla mina berättelser så långt det är möjligt i jämställdhetens tecken. Ändå fanns det en recensent som klagade på att det i Eilaths hopp presenterades ”en värld där ena könet trycks ner och förminskas”! Men om jag vill berätta om starka kvinnor som kan ta för sig och försvara sig, behöver de finnas i en patriarkalisk miljö där deras styrka kan komma fram. Hur ska jag annars kunna framhålla deras värdighet och position, när de bemöter detta?! En värld där ingenting sådant förekommer är väl dessvärre ett önsketänkande, och där behövs heller inte någon särskild styrka hos någon part för att klara sig.
Fyrtioåtta år! Eller egentligen är det nog över femtio år! Mer än 2,5 miljoner ord! Räknat på det antal ord mina båda böcker Eilaths hopp och Gudarnas spira innehåller, skulle detta motsvara ungefär mer än 14 000 böcker! Det handlar om min dagbok! Ja, jag vet att det finns de som resonerar ungefär – du är min själ inte klok – eller som en tidigare sambo som ansåg det helt meningslöst att skriva dagbok. Men hon fann det ändå väldigt intressant och spännande att sitta och smygläsa min dagbok.
Varför skriver jag dagbok? Det hela började, tror jag, kanske så tidigt som 1969 eller möjligen 1970. Då handlade det om små korta noteringar i en skrivbordskalender. Men från den 1 januari 1973 började jag skriva inledningsvis för hand på A4 linjerat papper. Lagom till julen 1976 fick jag ta över fars gamla Underwood skrivmaskin, och började direkt skriva dagboken på maskin. Kostade även på mig att ”renskriva” den tidigare upplagan på maskin. Året 1987 köpte jag en elektrisk skrivmaskin, och i början av 1990 fick jag min första dator. Och på den vägen är det.
I skrivbordskalendern handlade noteringarna mest om kortfattade texter, som redogjorde var jag varit eller vad jag gjort. När jag så småningom gick över till skrivmaskin utvecklades det hela till emellanåt lite längre utläggningar om dagens upplevelser. Sen har det bara växt. Sen många år tillbaka innehåller min dagbok inte enbart redogörelser för dagens händelser. Mycket tankar och funderingar. Ibland debatterande texter kring aktuella ämnen. Många ställningstaganden. I princip allt som känns viktigt för mig. Under flera år då jag var ensamstående fungerade dagboken som ett utmärkt bollplank. Där kunde jag ”diskutera” allehanda vardagsproblem och funderingar, i avsaknad av den där vanliga diskussionsmöjligheten man annars förhoppningsvis har i en relation. Utöver allt detta är dagboksskrivandet ett ypperligt forum för skrivträning. Jag tränar min skrivhastighet och jag tränar rättstavning, rättskrivning och korrekta formuleringar. Samtidigt som jag får utlopp för mitt skrivbehov.
Idén till Gudarnas spirakläcktes i ett samtal mellan mig och kompisen en snöig februarikväll 1994. På natten efter att han gått hem, satte jag mig och skrev de första sidorna. I november samma år var vi klara med det som kan kallas råmanus. Att det behövdes bearbetas var åtminstone jag helt införstådd med. Men det blev allt svårare att hitta tillfällen att skriva tillsammans. Allt oftare när vi sågs var han måttligt intresserad av att skapa berättelser och skriva. Tiden gick och jag försökte förmå honom att ge upp sin del i projektet. Men det var motvilligt, och det sköts hela tiden framåt. Jag hade allt svårare att fokusera och bruka allvar, så länge jag inte fick ensamrätt till manuset. Under flera år genomlevde jag dessutom något som lite förenklat kanske kan beskrivas som en personlig kris, som också inverkade negativt på skrivandet. Jag hamnade så småningom efter flera år som ensamstående i en relation, som jag åtminstone inledningsvis trodde skulle kunna bli något bra. Men det hela fortlöpte mest som en form av kompisrelation, som bidrog till att skapa oordning i tillvaron, snarare än det lugn man skulle behöva för skrivandet. Men under den här perioden fick jag dock till slut, elva år efter att vi inledde projektet, ta över det helt. Efter fyra år tog kompisrelationen slut, men jag gick ur askan rakt in i elden. En ny relation, där jag dumt nog blundade för varningssignalerna, och gick med på att bli sambo. Vilket snart visade sig var ett stort misstag. Trots sambo var det en tillvaro mestadels i ensamhet, då hon tidigt de flesta kvällar försvann in i berusningens dimmor. Det skulle i och för sig kunna innebära utrymme att skriva i lugn och ro de sena kvällstimmarna. Men på grund av ständigt återkommande gräl och osämja, fanns det inte utrymme för någon skrivarinspiration. Så det blev inte skrivit särskilt mycket under de åren heller. Först sjutton år efter att första sidorna skrevs, vände allt! Men det tar vi i ett kommande avsnitt.
Den 2 november 1979 satte jag ett nytt papper i min gamla Underwood skrivmaskin. Det hade jag ju gjort många gånger förut i och för sig, men just den här gången var det upptakten till ett, åtminstone inledningsvis, ambitiöst projekt. Ett skrivande som nog kan betraktas som mitt livs första seriösa försök att skriva en bok. Vintern 1993 hade varit mycket sträng. Det hade tagit flera veckor att röja undan snömassorna från vägarna, för att de över huvud taget skulle vara framkomliga. Just som man trodde att röjningen var klar hade en ny snöstorm spolierat allt arbete. Jag skulle helt säkert skrivit annorlunda idag, men det här var väl så bra mitt 23-åriga jag kunde klara. Titeln var Den eviga vintern och det var tänkt som en dystopi om en framtida istid. Jag ägnade många timmar åt research, som på den tiden var betydligt mer tungrott än idag. Jag var främst hänvisad till Focus uppslagsverk och även Nordiskt familjelexikon. Men viss hjälp hade jag faktiskt även av elektroniken, trots slutet av 70-talet. Jag hade en liten Casio fickräknare med en kalender där man kunde söka sig fram en bit in på 2000-talet och se veckodagarna. Det var även detta manus jag hade väldigt god hjälp av författaren Sixten Nyström, som testläste och bedömde och gav mig massor med inspiration med sina kloka kommentarer. Men skrivandet gick trögt, och fram till 1982 hade jag bara åstadkommit knappt tjugo maskinskrivna A4-sidor. När jag separerade från min dåvarande sambo, hade jag flera ensamma lördagar, som jag tillbringade i mitt ombonade kök med burspråk, i sällskap med skrivmaskinen och en flaska Aurora, och försökte få till en hållbar berättelse. Men som det så ofta blir – annat kom emellan och manuset blev liggande så pass många år att det inte längre var en framtidsvision. Så den eviga vintern frös inne.
Ingen i min familj har någonsin trott på eller uppmuntrat mitt skrivande. ”Din syster är duktig på att skriva”, sa far och gjorde därmed min begåvning betydelselös. Att jag långt upp i vuxen ålder är den av oss syskon som gett ut fantasyromaner, deltagit i flera novellantologier och därutöver skrivit en mängd kortare anekdoter till olika föreningstidningar, är fakta han aldrig fick klart för sig. Svenska, engelska och teckning var mina bästa ämnen i skolan. Egentligen de enda ämnen jag var bra i. Redan innan jag gått ut grundskolan hade jag ett handskrivet manus till en form av äventyrsroman. Den var nog inte överdrivet bra, men det var ändå en något sånär hållbar historia. Min kusin och jag skrev var för sig på våra berättelser, vilka vi sen läste upp för varandra när vi träffades hos mormor och morfar på landet. När jag gick i åttonde klass skrev jag en deckarnovell, eller kanske det rentav skulle kunna bli en roman. Min dåvarande svensklärare fick kännedom om detta, och ville gärna läsa. Vilket han fick, och han använde den som underlag när han satte mitt betyg. Dessvärre minns jag ingenting av handlingen i den, och jag fick heller aldrig tillbaka den. Kanske en av anledningarna till att jag aldrig varit intresserad att skriva fler deckare. När vi i åttonde klass ställdes inför syokonsulent och skulle välja inriktning efter grundskolan, blev min önskan om skriv- eller språkinriktning ifrågasatt och nekad. Det ansågs med bestämdhet att det absolut inte var något för mig. Jag skulle satsa på teknik! Säkert med föresatsen att jag därmed kunde gå i min fars fotspår inom elbranschen. Att jag själv helt saknade intresse för det var betydelselöst.
perabl.com 