Livslånga bevis

Jag kan föreställa mig att många som känt mina föräldrar, och som läst mitt inlägg ”Ett oönskat barn”, (publicerat på wordpress.com 2020-05-11) reagerar och tycker att jag är orättvis och allt för hård i mina ord. Säkert lätt att tänka. Men först och främst vill jag betona att jag skulle aldrig skrivit något sådant om det inte vore korrekt. Kanske jag även fortsatt hade hållit tankarna för mig själv, om det inte vore för den smärtsamma bekräftelsen jag fick när mors stenografiska tecken i hennes dagbok stod klart för mig! Släppt satsen! Tyvärr är det så att jag kan göra en mycket lång lista som bevisar mitt påstående.
Kanske jag för rättvisans skull också ska säga att far inte ska lastas allt för mycket i det här, även om jag hade önskat att han någon gång kunde tagit tag i det hela. Men han valde att tiga för husfridens skull.
Den 8 juli 1956, dagen efter att jag gjort entré i den här världen, skrev mor i sin dagbok om far; ” Jag tror han är lycklig för att vi fått en son”. Men det finns inga uttryck för hur hon själv kände.
Det största misstaget och tydligaste beviset för att jag antagligen inte var särskilt önskad, var den totala bristen på förståelse för mina problem i skolan. Jag var skelögd, blind på höger öga, vänsterhänt, klen och helt ointresserad av fotboll och andra sporter, och blev därför ständigt mobbad. Det gick självklart ut över hela min skolgång. Jag hade svårt att koncentrera mig och klarade inte av ämnena särskilt bra. Inte blev det bättre hemma heller. Jag fick aldrig någon hjälp med läxorna. Far var nästan aldrig tillgänglig, och frågade jag mor fick jag svaret ”Det ska du klara!” Men ingen, varken mina föräldrar eller de vuxna i skolan, fattade att jag var mobbad.
Nästa svek kom när jag i åttonde klass hamnade hos yrkesvägledaren och skulle välja riktning inför den avslutande nionde klassen och förbereda inför tänkt gymnasieutbildning.
Jag hade sedan länge ganska klart för mig vad jag ville satsa på. Ända sedan jag lärde mig skriva, har jag älskat att skapa berättelser. Jag har alltid varit intresserad av teckning, bildskapande och foto. Fram till åttonde klass var det just Teckning & Bild, Svenska och Engelska jag hade bra betyg i.
Alltså ville jag ha någon fortsatt utbildning i någon av dessa inriktningar, och önskade få den hjälp jag borde haft rätt till hos yrkesvägledare för att hitta rätt.
”Nej, nej! Det där är inget för pågar”, sa yrkesvägledaren. ”Du ska välja teknik!”
”Men det är jag inte intresserad av!”
”Det är det som gäller.”
Jag fick heller inget stöd hemifrån, och förhoppningen där var säkert naturligtvis att jag skulle satsa på samma yrkeskarriär som far. Att jag inte var ett dugg intresserad spelade ingen roll!
Så blev det som det blev. Djupt besviken segade jag mig igenom nian, och hatade alla tekniklektioner som uteslutande handlade om att glo på någon gammal sliten film om motorer, eller samlas runt en oljig motor i skolans källare. Allt under ledning av en gammal försupen lärare.
Så jag hade inga förutsättningar alls att söka någon vidare utbildning när jag slutade grundskolan.
När jag som sjuttonåring fick chansen att flytta hemifrån, tilläts jag det utan några vidare betänkligheter. Jag var naturligtvis glad för det, men det var säkert mina föräldrar också.
Varenda gång genom hela mitt liv, som jag av någon anledning kom hem till dem oanmält, möttes jag av mors irriterade kommentar; ”Usch, kommer du nu? Ja, du får gå ner till far och snacka med han. Jag har inte tid.” Samma sak om jag ringde. Det var nästan alltid far som svarade i telefon, men de få gånger mor tog luren var hennes svar; ”Usch, ringer du nu? Jag ska titta på tv!”
Jag har aldrig blivit kramad, aldrig fått höra att jag var älskad. Men mor var alltid mån om att berömma våra kusiner och även en del andras barn, som hon tyckte var så duktiga. Hon har aldrig sagt att jag var duktig.
Far gjorde nog vad han kunde för att släta över, genom att hjälpa mig med olika problem och även ekonomiskt. Men han var också alltid noga med att det skulle vara rättvist. Fick jag, fick även min syster och vice versa. Men oftast var det med mors uppriktiga ogillande. Det finns mängder med noteringar i hennes dagböcker kring att hon och far blivit osams för att han tvunget ska hjälpa oss barn.
Mitt bestående och smärtsamma minne från hennes sista månader i livet, var när hon just kommit hem från sjukhuset och en misslyckad operation. Framöver skulle hon vårdas i hemmet. Jag kom dit för att besöka henne, och min syster fanns redan i rummet där hon låg. Jag befann mig köket vägg i vägg med rummet när jag hörde hennes fråga till min syster; ”Hur ska jag göra för att slippa träffa Per?”
Allt detta har jag burit med i hela mitt liv! Alltid burit på känslan att mor nog aldrig egentligen velat ha mig. Därför blev det ett alldeles extra hårt slag när den tanken bekräftades av hennes simpla dagboksnotering den 7 oktober 1955, nio månader före min födelse. Släppt satsen!

Ett oönskat barn

När jag kring åren 2013 till 2015 läste igenom mors och fars dagböcker och dokumenterade allt av värde, hade jag förhoppningen att kanske få lite klarhet i hur mina föräldrars förhållande till mig egentligen var. När jag påbörjade arbetet med mina memoarer under 2012 var mitt främsta mål att försöka analysera och nysta upp alla brister som funnits fram för allt under min uppväxt. Jag har aldrig upplevt någon kärlek från mina föräldrar, och i synnerhet inte min mor. Allt kring mig möttes av enbart irritation, ointresse och ogillande från henne. Jag har alltid haft känslan av att vara ett oönskat barn. Genomläsningen av hennes dagböcker bringade dock inte den klarheten jag hade trott och önskat. Det väckte snarare fler frågetecken. Bland annat ett stort frågetecken kring varför det inte fanns bevarat några dagböcker från åren 1962 till 1972! Det vill säga de åren jag gick i grundskolan, då jag blev mobbad, medan jag hemma ansågs som ett misslyckat barn eftersom skolresultaten påverkades negativt. Min mor skrev dagbok från 1952 (kanske även tidigare) och fram till 2004 då hon dog. Som regel mest korta notiser, och långt ifrån varje dag. Men varför skulle hon inte ha skrivit någonting under de tio åren jag gick i grundskolan?! De åren då hon ständigt beklagade sig för släkt och vänner om hur besvärlig jag var och hur misslyckad min skolgång var! Jag är idag helt övertygad att dessa dagböcker har förstörts eller tagits hand om, för att jag inte skulle få ta del av sanningen.
Mina föräldrar kunde inte se vad som höll på att hända, och ingen annan vuxen heller för den delen. Känslan av att vara ett oönskat barn har följt mig hela livet. Genom åren har jag efterhand fått fler och fler bekräftelser på att det faktiskt var så. Oavsett de bristande uppgifterna i mors dagböcker finns det ändå några noteringar som trots sin korthet säger allt. Idag har jag dessutom fått klarhet i en notering, som jag tidigare inte kunnat tolka, som klart bekräftar att hon verkligen gjorde vad hon förmådde för att slippa sätta mig till världen!
En kort notering som hon skrivit med stenografi den 7 oktober 1955 bekräftar detta! Tecknen betyder; ”släppt satsen”! På dagen nio månader innan jag föddes.

Tystnad

En del förvetna sitter kanske och väntar på att jag ska berätta här om hur det är med kärleken, eller hur packningen inför flyttningen fortskrider och hur jag klarat av alla tänkbara förberedelser inför flytten.
Eller vad jag tänker och tycker om att vissa vänner har visat sig vara mer eller mindre raka motsatsen, och inte minst vad jag tycker om mitt X och det med facit i hand klart konstaterat totalt misslyckade samboförhållandet jag slösat bort drygt tre år på!
Men… sorry… i dessa ämnen finns egentligen hur mycket som helst att säga, men…

Semestern slut – för den här gången

Semestern slut och så har man återgått till arbetet. SUCK! Men det är ändå lugnt, eftersom jag har mer semester framför mig.
Men den gångna semestern och framförallt sista veckan har varit den bästa på väldigt länge.
Har inte gjort så värst mycket annat än att bara trivas med tillvaron i sällskap med min stora kärlek. Tillsammans har vi tagit vara på dagarna och bara njutit.
Så fjärran från allt stridande… de åren känns allt mer som en trist parantes i mitt liv!

Första arbetsdagen inleddes också med besiktning av det som troligen ska bli mitt nya hem. Eftersom jag var hemma tidigt på morgonen tänkte jag passa på att sova en stund också, eftersom besiktningen skulle vara kl. 9.00. Men det skulle jag inte ha gjort, för jag lyckades undgå höra klockan och vaknade inte förrän 9.10!
Var ändå på plats runt 9.30, så besiktningen blev av.
Nu ska jag tänka igenom det som framkommit, och fatta beslut innan onsdag!

Spännande tider

Nu börjar det allt mer närma sig läget då det är dags att ta ett beslut om vilket av alla de hus jag tittat på de senaste månaderna jag verkligen vill satsa på och försöka få!
Det har blivit ett antal, och efterhand har en del försvunnit då det funnits andra köpare som hunnit före mig. Den sorteringen plus den sorteringen jag själv gjort, innebär att jag nu väljer mellan hus i Karup, Tolånga eller Vollsjö.
Och om allt går som det ska kan jag agera på allvar från tisdag!
Men trots detta…
Viktigare ändå är det som sker vid middagstid denna lediga lördag, då jag ska till Ystad i ett alldeles speciellt möte, som förhoppningsvis totalt kommer att förändra mitt liv!
Allting hittills tyder på en utveckling åt det hållet!

Sista sommaren!

Ja, var det nu än blir som vi hamnar framöver, så är ju i alla fall detta sista sommaren här! Sorgligt, men samtidigt något jag efter lång tids bearbetning börjat vänja mig vid, och nu ser jag möjligheterna som en ny bostad innebär, framförallt eftersom det i första hand innebär ett rejält lyft för ekonomin, och därmed möjligheter till många roliga, härliga, positiva och givande upplevelser.

Hösten är här!

Visst känns det som om hösten har kommit tidigt?

Våren och sommaren har i varje fall rusat förbi i en ovanligt hög fart!
Men det kan kanske bero på att den varit osedvanligt händelserik – både negativt och positivt!
Nåväl, huvudsaken är ju dock att allt det negativa har lett fram till väldigt mycket positivt.
Nu har jag ett hinder kvar att forcera, innan jag kan konstatera att mitt livs misstag blivit korrigerat.
Klaras det hindret också, kan jag se fram emot en höst och vinter med full sysselsättning. Skönt att slippa sitta och rulla tummarna…!