Kort besök i regnigt Malmö

Var en vända i Malmö i regnet, under förmiddagen. Andra besöket i samma ärende, och en promenad på cirka två kilometer. Nästa blir fram emot hösten. Nu väntar vi bara på att det ska bli lite stadigare och helst lite varmare väder.

Earth Hour – tio år

Idag har vi deltagit i den årliga miljömanifestationen Earth Hour, som genomförs varje år för att skicka en tydlig signal till all världens politiker att agera för oss och vår planet.
För vår del var detta det tionde deltagandet, som vi genomför på vårt sätt. Vi släcker allt ljus i hela huset, och parkerar i vårt uterummet med våra laptops (som laddats tidigare). Sen sitter vi där och skriver eller skapar bilder så länge batterierna i våra datorer varar. I år blev det två timmar och en kvart.

Bara jag

Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been!
Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall.
Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort.
Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten.
Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv.
Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det.
Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket.
Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!

11 497 dagar senare …

Vissa dagar blir liksom bara lite mer betydelsefulla än andra. Idag var en sådan dag. En dag då jag, efter nästan 32 år, äntligen är i mål! Eller nåt!

Burning bridges

I hela mitt liv har jag anpassat mig och följt minsta motståndets lag, och därmed i allt för stor utsträckning anpassat mitt leverne till familj och vänner, och det jag trott var vad som förväntades av mig. Men sen kanske tio års tid tillbaka är det annat som gäller. Numera är det min och min kärleks väg som gäller. Utan undantag. Nu väljer vi enbart det som är bäst för oss. Att det kan innebära en och annan bränd bro på vägen, får vi antagligen leva med.

Med den färgglada fanan…

Efter en vecka med influensa, eller vad det nu var, blev det här ett lite långsamt uppvaknande. Inledde med att lämna ännu en Facebook-grupp, kallad ”Vi pensionärer”. Även här började det allt mer osa rasism och tvivelaktiga och allt för politiska åsikter, i en salig blandning av varierande recept på olika bakverk med mera, vilket ledde mig fram till slutsatsen att inte heller den här gruppen fyllde någon vettig funktion för min del. Är det så här det ska vara att vara pensionär, vill jag nog hålla mig helt utanför.

Den här veckan har jag skapat nya e-böcker av mina tidigare produktioner som ett resultat av förlikningen vi fått igenom, och har med stor tillfredsställelse kunnat infoga vår egen logga i dem. Publiceras under den kommande veckan.

Veckan har burit med sig ett bakslag på den nyligen inslagna efterlängtade vägen, som dock mot slutet av veckan kunde korrigeras med kompletterande uppgifter från behörig instans. Så vi tågar vidare mot det hägrande målet.

Under veckan har jag dessutom blivit pensionär på riktigt – eller nåt. Det har jag väl i och för sig varit i drygt ett år så här långt, men nu har man alltså även fått in åldern! Som ju egentligen mest är en siffra. Det positiva med det här var ju klart att bästa lokala dagstidningen Ystads Allehanda uppmärksammade spektaklet och fick samtidigt med bra fakta om mitt skrivande. Den aktuella högtidsdagen firades i vanlig ordning med min älskade kärlek, med utsökt god mat på vår solvärmda altan.

Veckan har för övrigt handlat om en hel del hemsidesarbete, och som en perfekt kröning på det fick jag dessutom ett nytt uppdrag att hjälpa till att skapa hemsida åt en författarkollega.

Helgen avrundades med besök hos våra kära vänner, som också med all önskvärd tydlighet bekräftade just hur öppensinnade de faktiskt är. Livet kan gå vidare med den färgglada fanan i topp.

Nio vackra år!

Igår, den 9 juni, firade vi nio år som gifta, kärleken och jag! Inget märkvärdigt, bara vi två tillsammans på vår altan med god mat. Det mest fantastiska med vår saga, är att känslorna fortfarande är lika starka nu som då. Det finns ingenting i vår relation som ens är i närheten av slentrian. Vi delar allt, tycker lika, har precis samma värderingar, samma smak med några få obetydliga undantag. Vi köper då och då en trisslott och hoppas fåfängt på ett skapligt plus till kassan. Men egentligen är det nog så, att man redan har fått den största vinsten som går att få. Sannolikheten för fler högvinster är obetydlig! Älskar dig min fina kärlek!

Ännu en vecka

Veckorna bara flyger iväg! Det är snart ett år sen jag blev pensionär på allvar, och det är ju nu man verkligen skulle önska att tiden kunde ta det lite lugnt. Har massor att pyssla med, så det är ju klart det som ger känslan att tiden går så förbenat fort. Men det är ändå så jag vill ha det. För även om mina tummar fungerar perfekt efter mina artrosoperationer, så är det inte att sitta i en gammal gungstol och rulla dem jag har som främsta mål. Så, denna vecka som alldeles snart rusat förbi oss inleddes med ett omnämnande i den nystartade podden ”fantastiskaberattelserpodden”. Något som gjorde mig väldigt glad och oerhört stolt. Mina böcker blev omnämnda av Malin och Linda i väldigt positiva ordalag. Och som en väldigt glänsande prick över i:et fick jag en positiv recension för Gudarnas spira mot slutet av veckan.

Alltså ännu en vecka till ända, som mest handlat om skrivande, precis som vanligt. Förutom det faktum att jag äntligen varit på ett möte som kan betyda en särdeles positiv vändning.
Och så har vi lite förundrat noterat att vi numera finns på Wikipedia.

Jag är fri

På förekommen anledning …

I olika perioder i mitt liv har jag haft, vad jag trodde, vänner som jag också hanterat just som vänner. Alltså ställt upp med den hjälp och uppmuntran jag haft förmåga till. Precis så som sig bör. Dessvärre har det funnits en och annan bland dessa så kallade vänner som valt att utnyttja detta och när jag sen har protesterat och sagt stopp, har man i vissa fall hämnats. I bland genom att bakom min rygg snacka skit och sprida rykten om mig som person. På det finns det uppenbart en del figurer som tror sig kunna använda den förljugna vetskapen som någon form av hot mot mig! Senast under julhelgen. Men dessvärre! Jag måste göra er besvikna. För oavsett vad som är sant eller inte i detta skitprat, så finns det ingenting i mitt förflutna som på något vis har varit kriminellt.
Och det finns – och det här är ganska angeläget att betona – ingenting att berätta för min fru! Helt enkelt för att det inte finns någonting om mig som inte hon redan känner till.
Så du som tror dig besitta någon form av okänd vetskap kring min person som du tror skulle ha en negativ inverkan på min frus känslor för mig! – varsågod! Be my guest!

Livslånga bevis

Jag kan föreställa mig att många som känt mina föräldrar, och som läst mitt inlägg ”Ett oönskat barn”, (publicerat på min hemsida 2020-05-11) reagerar och tycker att jag är orättvis och allt för hård i mina ord. Säkert lätt att tänka. Men först och främst vill jag betona att jag skulle aldrig skrivit något sådant om det inte vore korrekt. Kanske jag även fortsatt hade hållit tankarna för mig själv, om det inte vore för den smärtsamma bekräftelsen jag fick när mors stenografiska tecken i hennes dagbok stod klart för mig! Släppt satsen! Tyvärr är det så att jag kan göra en mycket lång lista som bevisar mitt påstående.
Kanske jag för rättvisans skull också ska säga att far inte ska lastas allt för mycket i det här, även om jag hade önskat att han någon gång kunde tagit tag i det hela. Men han valde att tiga för husfridens skull.
Den 8 juli 1956, dagen efter att jag gjort entré i den här världen, skrev mor i sin dagbok om far; ” Jag tror han är lycklig för att vi fått en son”. Men det finns inga uttryck för hur hon själv kände.
Det största misstaget och tydligaste beviset för att jag antagligen inte var särskilt önskad, var den totala bristen på förståelse för mina problem i skolan. Jag var skelögd, blind på höger öga, vänsterhänt, klen och helt ointresserad av fotboll och andra sporter, och blev därför ständigt mobbad. Det gick självklart ut över hela min skolgång. Jag hade svårt att koncentrera mig och klarade inte av ämnena särskilt bra. Inte blev det bättre hemma heller. Jag fick aldrig någon hjälp med läxorna. Far var nästan aldrig tillgänglig, och frågade jag mor fick jag svaret ”Det ska du klara!” Men ingen, varken mina föräldrar eller de vuxna i skolan, fattade att jag var mobbad.
Nästa svek kom när jag i åttonde klass hamnade hos yrkesvägledaren och skulle välja riktning inför den avslutande nionde klassen och förbereda inför tänkt gymnasieutbildning.
Jag hade sedan länge ganska klart för mig vad jag ville satsa på. Ända sedan jag lärde mig skriva, har jag älskat att skapa berättelser. Jag har alltid varit intresserad av teckning, bildskapande och foto. Fram till åttonde klass var det just Teckning & Bild, Svenska och Engelska jag hade bra betyg i.
Alltså ville jag ha någon fortsatt utbildning i någon av dessa inriktningar, och önskade få den hjälp jag borde haft rätt till hos yrkesvägledare för att hitta rätt.
”Nej, nej! Det där är inget för pågar”, sa yrkesvägledaren. ”Du ska välja teknik!”
”Men det är jag inte intresserad av!”
”Det är det som gäller.”
Jag fick heller inget stöd hemifrån, och förhoppningen där var säkert naturligtvis att jag skulle satsa på samma yrkeskarriär som far. Att jag inte var ett dugg intresserad spelade ingen roll!
Så blev det som det blev. Djupt besviken segade jag mig igenom nian, och hatade alla tekniklektioner som uteslutande handlade om att glo på någon gammal sliten film om motorer, eller samlas runt en oljig motor i skolans källare. Allt under ledning av en gammal försupen lärare.
Så jag hade inga förutsättningar alls att söka någon vidare utbildning när jag slutade grundskolan.
När jag som sjuttonåring fick chansen att flytta hemifrån, tilläts jag det utan några vidare betänkligheter. Jag var naturligtvis glad för det, men det var säkert mina föräldrar också.
Varenda gång genom hela mitt liv, som jag av någon anledning kom hem till dem oanmält, möttes jag av mors irriterade kommentar; ”Usch, kommer du nu? Ja, du får gå ner till far och snacka med han. Jag har inte tid.” Samma sak om jag ringde. Det var nästan alltid far som svarade i telefon, men de få gånger mor tog luren var hennes svar; ”Usch, ringer du nu? Jag ska titta på tv!”
Jag har aldrig blivit kramad, aldrig fått höra att jag var älskad. Men mor var alltid mån om att berömma våra kusiner och även en del andras barn, som hon tyckte var så duktiga. Hon har aldrig sagt att jag var duktig.
Far gjorde nog vad han kunde för att släta över, genom att hjälpa mig med olika problem och även ekonomiskt. Men han var också alltid noga med att det skulle vara rättvist. Fick jag, fick även min syster och vice versa. Men oftast var det med mors uppriktiga ogillande. Det finns mängder med noteringar i hennes dagböcker kring att hon och far blivit osams för att han tvunget ska hjälpa oss barn.
Mitt bestående och smärtsamma minne från hennes sista månader i livet, var när hon just kommit hem från sjukhuset och en misslyckad operation. Framöver skulle hon vårdas i hemmet. Jag kom dit för att besöka henne, och min syster fanns redan i rummet där hon låg. Jag befann mig i köket vägg i vägg med rummet när jag hörde hennes fråga till min syster; ”Hur ska jag göra för att slippa träffa Per?”
Allt detta har jag burit med i hela mitt liv! Alltid burit på känslan att mor nog aldrig egentligen velat ha mig. Därför blev det ett alldeles extra hårt slag när den tanken bekräftades av hennes simpla dagboksnotering den 7 oktober 1955, nio månader före min födelse. Släppt satsen!

%d bloggare gillar detta: