Den 29 september 1973 flyttade jag hemifrån som sjuttonåring, till Östra Ryttmästaregatan i Slottstaden i Malmö. Två år senare, den 7 september 1975, blev jag för första gången på riktigt varse mitt rätta jag. Jag visste inte då hur avgörande den insikten skulle bli, men jag bar den med mig när livet fortsatte att förändras. Tre år efter den första flytten, den 2 september 1976, gick flytten tre våningar upp i samma hus, till en trerummare. När jag lämnade den lägenheten i februari 1982 hade hyran just passerat tusen kronor i månaden. Då var det hyresrätt. Idag kostar bostadsrätterna där omkring 60 000 kr per kvadratmeter. Och min allra första lägenhet är numera … en tvättstuga. Nästa septemberflytt kom den 3 september 1983, då jag tog mig vidare till en ateljetakvåning på Finlandsgatan. En liten, mysig lägenhet på 37 kvm, och mitt mål var att få ner månadskostnaderna och få ordning på ekonomin. Efter det bodde jag två år i en tvårummare på samma gata, innan jag bestämde mig för att lämna stan och prova livet på landet. I december 1986 flyttade jag till Övedskloster, och där blev jag kvar i Skomakarehuset tills den 28 september tjugoett år senare, då jag packade ihop och flyttade till ett hus i skogen i Omma, fem kilometer från Sjöbo. Ett misslyckat förhållande gjorde att jag inte kunde bo kvar där, och till slut gick flyttlasset igen. Den 15 september 2011 kom nästa septemberflytt. Den här gången till Karup, på promenadavstånd från Sövdesjön. Ännu ett boende i skogen, med rådjur som lugnt strosar genom trädgården och en ekorre som troget besöker vårt fågelbord. Och parallellt med dessa flyttar har september fortsatt att forma mitt liv. Det var i september 2021 jag bytte namn, och ett år senare kom min självbiografi ”Idag kan det kvitta” – och jag – ut! När jag idag firar att det är 15 år sedan vi flyttade hit till Karup, firar jag egentligen mer än ett boende. Jag firar en månad som gång på gång har hjälpt mig att börja om, hitta hem och bli mig själv. Här bor jag fortfarande. Här bor vi, jag och min kärlek.
Beskrivning till bilderna (från vänster och uppifrån)
Var en snabb tur till Malmö, och Trafikverket på gamla Bulltofta närmare bestämt, för att få ordnat det nya körkortet. Så om så där en veckas tid kan jag boka tid hos banken för nytt bank-ID och diverse kontohantering både för mitt personliga konto och företagskontona.
Och på en och samma dag har vi fått definitivt bekräftat att det är bokat och klart med marknaderna Limhamn, Sjöbo och Gislöv. Förutom då Skurup om en vecka. Allt medan jag arbetar för fullt med uppdatering av förlagets hemsida – allt för att den ska va fin nu när vi firar fem års jubileum!
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Den här veckan känns lite som att man laddar batterierna, inför nästa vecka då röntgen, epilering, Krattan, Bildkampen och logoped står på Att Göra-listan. Det blir en tur till Ystad, två till Malmö och en till Sjöbo. Den här veckan var vi på möte med kommunen Fritidsutvecklare. För övrigt är det hemma som gäller hela den här veckan. Det betyder ju dock inte att man suttit med armarna i kors. Har sammanställt och förberett på fotoklubbens hemsida, resultatet av Bildkampen 2023. Men viktigast av allt är att jag blivit klar med korrekturarbete av Sommaren i Skärsjön, och vi är därmed ett steg närmare utgivning av andra delen i sviten Det hände vid Skärsjön. I övrigt har det mest handlat om Anna, och nu ska jag dessutom även ge mig på en ”Ungdjävel…”. Ja, det handlar om böcker … vad trodde ni?! Mitt aktuella Na-No-Wri-Mo-projekt och ett korrekturuppdrag. För övrigt kan jag konstatera att vissa effekter av ett inlägg på hemsidan i mitten av februari, tydligen kom av sig och rann ut i sanden. Den här veckan har vi kunnat ta vår eftermiddagsfika för första gången för den här säsongen på altanen. Och just idag är det 27 år sedan jag använde snus för sista gången.
Den 16 september 2022 kom min självbiografiska bok – Idag kan det kvitta – ut, och med den även jag. Under en tid hade jag successivt valt att bli allt mer öppen i mina inlägg på min hemsida och Facebook, men i och med boken var det definitivt. Detta har blivit mitt sätt att lite försiktigt öppna och berätta. Efter att jag i så där drygt femtio år levt i en hemlig bubbla kände jag att jag inte längre varken ville eller orkade stanna kvar i den bubblan. Säkert finns det då de som funderar och undrar varför jag inte har berättat något tidigare. Med ett bristfälligt självförtroende och en djupt rotad känsla av att ingen, inte ens mina närmaste, skulle förstå eller acceptera, har ett avslöjande alltid känts orimligt! Kanske jag istället kunde vända på frågan, och undra varför ingen uppmuntrat mig att berätta. Det finns onekligen indikationer genom årens lopp på att åtminstone en del i min omgivning har haft aningar. Nu med stöd av min stora kärlek och kanske den där kaxigheten som inträtt lite med åldern, kände jag att nu är det mitt liv som gäller. Är någon nyfiken går det bra att fråga. Inget är längre hemligt.
Var en vända i Malmö i regnet, under förmiddagen. Andra besöket i samma ärende, och en promenad på cirka två kilometer. Nästa blir fram emot hösten. Nu väntar vi bara på att det ska bli lite stadigare och helst lite varmare väder.
Idag har vi deltagit i den årliga miljömanifestationen Earth Hour, som genomförs varje år för att skicka en tydlig signal till all världens politiker att agera för oss och vår planet. För vår del var detta det tionde deltagandet, som vi genomför på vårt sätt. Vi släcker allt ljus i hela huset, och parkerar i vårt uterum med våra laptops (som laddats tidigare). Sen sitter vi där och skriver eller skapar bilder så länge batterierna i våra datorer varar. I år blev det två timmar och en kvart.
Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been! Orden är David Bowies. Min stora idol och förebild fram för allt åren 1970 till 1974. Hans ord känns så rätt och så oerhört mycket jag. Med åldern har jag mer och mer valt att ge efter och strunta i vad omgivningen tänker och tycker. Jag är den jag är, har alltid varit, men har under allt för många år spelat en roll som följt minsta motståndets lag. Det har tagit sig många märkliga uttryck genom åren. På nittiotalet gick jag oftast klädd i joggingdress. Under 2010-talet gick jag nästan konstant i blå arbetsoverall. Jag, som faktiskt både på 60- såväl som 70-talet var ganska modemedveten. Hade långt hår och trivdes med det. Men mot slutet av nittiotalet började jag klippa mig kort. Egentligen finns det många andra exempel på min flykt från verkligheten. Men för tio år sen när jag träffade min kärlek tog livet språng mot friheten att få vara mig själv. Många har klart sett hur jag de senaste åren har släppt efter på detta, med förändrade profilbilder och annat. Mycket kan säkert anas i en del av mina inlägg. I hela denna förändring finns även mitt namn. Jag har kanske inte haft så mycket emot mitt förnamn Per, men i hela mitt liv har jag ogillat varje gång man fått brev från myndigheter och företag där det nästan alltid har stått Per Anders Bertil! Jag vet att det var min far som ville att jag skulle heta Per. Vet däremot inte helt säkert, men jag tror att Anders var mors vilja. Och Bertil fick jag naturligtvis efter min far. Även om det funnits en hel del brister från mina föräldrars sida vad gällde hela min uppväxt och egentligen även hela mitt vuxna liv, så tyckte jag ändå om min far. Så jag har inget direkt emot hans namn. Men jag vill inte ha det. Under några år i mitten av sjuttiotalet kallades jag av mina närmaste vänner för Andy Lindskog! Det vill jag bli kallad av alla i min omgivning nu. Vänner, släkt, företag, myndigheter och så vidare. Dock med stavningen ANDIE! Från den 16 september 2021 är det mitt officiella förnamn enligt skatteverket. Det finns dock en liten reservation kvar i detta. Mina böcker är utgivna i mitt gamla namn, och det finns omnämnt på diverse boksidor, Instagram, Wikipedia etc. Så hädanefter kommer det namnet att leva kvar som min författarpseudonym. Men i alla andra sammanhang är jag Andie Lindskog. Något annat finns inte!
I hela mitt liv har jag anpassat mig och följt minsta motståndets lag, och därmed i allt för stor utsträckning anpassat mitt leverne till familj och vänner, och det jag trott var vad som förväntades av mig. Men sen kanske tio års tid tillbaka är det annat som gäller. Numera är det min och min kärleks väg som gäller. Utan undantag. Nu väljer vi enbart det som är bäst för oss. Att det kan innebära en och annan bränd bro på vägen, får vi antagligen leva med.
