Den här dagen blev mest skit

Den här dagen blev inte alls vad jag hade tänkt mig! Sen Mogwai lämnade oss för en månad sedan, har mössen tydligt tyckt att det blivit fritt fram. Redan förra vintern märkte vi av begynnande problem med möss, och tvingades vidta flera åtgärder för att täppa till mushål. Men den här månaden har problemet verkligen eskalerat. I natt vaknade jag vid tvåtiden då det rådde full aktivitet. Räknade till minst tre möss som helt fräckt tassade omkring kors och tvärs i hela huset. Det gick inte att somna om! Steg upp, och tänkte lite att om det förekom lite mänsklig aktivitet i huset, kanske mössen drog sig tillbaka. Fick förvisso gjort en del under nattimmarna med fakturering, betalning av fakturor och bokföring. Och lite annat.
Efter frukost bar det iväg till Granngården för inköp av musfällor, och tid är bokad med ett besök av Anticimex. Mitt i allt detta fick vi självklart göra en hel del sanering, och i det råkade jag rycka ur adaptern till vår rauter! Internet upphörde – adaptern gav upp. Som väl är har jag många bra-och-ha-grejer i verkstan, och kunde där hitta en annan fungerande adaptor. Nätet tillbaka! Så vi behöver inte köpa ny rauter – än. Men åh vad jag saknar Mogwai och Chicco!

Restaurang Kvidevitt öppnar igen!

Vår fågelrestaurang har inte varit igång på flera år, helt enkelt eftersom vår lille Mogwai tillbringade mycket tid utomhus, och i egenskap av katt var det också naturligt att han fångade fåglar lite då och då. Men det fanns även en grannkatt som ständigt satt och bevakade fågelbordet. Den katten finns heller inte längre.

Som lite tröst när vi nu inte längre har några husdjur, kanske åtminstone fågellivet i området, och förhoppningsvis även ekorrarna, kan på sitt vis fylla det tomrummet.

Så idag rev jag den ”tillbyggnad” vi haft sedan vi åkte på semester till Madeira i november 2018. Fräschade upp och fyllde på mat, och kan därmed konstatera att Restaurang Kvidevitt åter har öppnat!

Njutning … och mer njutning

Temat i fotoklubbens månadstävling i mars, var Njutning. Bortskämt med en kärlek som dagligen serverar ljuvligt god mat, är jag frestad att välja bild på någon maträtt. Men jag inriktade mig på att välja bland mina katt- och hundbilder, och samlade ihop ett tiotal utvalda. Fastnade till slut för en bild av Mogwai, som njuter i solvärmen på vårt matbord. Få kan väl se så totalt avspända och njutningsfulla som katter.

Här är några av de andra bilderna jag valde bland.

Sushi som rör sig, och Bibeln!

En något bisarr inledning på den här dagen, då vi blev väckta relativt tidigt av ett prasslande ljud. Förstod i och för sig vad det handlade om, men synen som mötte mig i köket var ändå märklig. Papperskassen vi tog hem sushin i på lördagen, stod fortfarande kvar på köksön. Och den rörde sig! Rytmiskt nästan så att det gav intrycket av … tja, en fisk som fortfarande levde och sökte efter vatten. Men det var Mogwai som tagit plats i kassen, och låg och gjorde sin morgontvätt. En stund senare knackade det på dörren! Vem fan kommer så tidigt? En tanke hann passera om att det kanske var en bokleverans, fast det nog vore några dagar för tidigt. Otillräckligt klädd fick jag på mig morgonrocken igen, och öppnade. Där på trappan stod två äldre damer som bad om ursäkt för att de störde så tidigt, men de ville tala om bibeln! ”Nej tack!” sa jag, vänligt men mycket bestämt.

Hook – efter Mims

Förra sommaren fick Mogwai lite oväntad assistans från Mims. En skygg katt, som dök upp i grannskapet, och som uppenbart sökte kontakt och hjälp. Det var tydligt att han inte var hälsan själv. Han såg aningen skabbigt ut, tunn och krokig svans, och en ryggrad som inte såg helt frisk ut. Min bedömning var att han möjligen blivit överkörd och fått en eller flera skadade ryggkotor. Ändå … det fanns en vilja och uppenbar önskan att få bli omhändertagen. Han dök upp nästan dagligen på vår altan, och vi serverade mat och försökte ”komma till tals” med honom. Han var ganska skygg, men på sikt tror jag faktiskt att vi skulle kunna komma närmare honom. Jag planerade att bygga ett ”vinterbo” åt honom på vår altan, men efter september var han försvunnen, och vi har inte sett honom sen dess. Vi befarar att han helt enkelt inte finns längre. Tråkigt, men tyvärr inte särskilt förvånande. Han var absolut en tillgång, då det uppenbart fanns någon form av överenskommelse mellan Mogwai och honom. Det tycktes som att Mogwai accepterade hans hjälp att hålla borta grannskapets katter, mot att vi serverade honom mat på vår altan.
Nu tycks en efterträdare till Mims ha dykt upp. Den röda och kroksvansade hankatten vi valt att kalla Hook, där det också tycks finnas någon form av acceptans mellan Mogwai och honom. Ofta ser vi dom ligga några meter ifrån varandra och bara titta. Och ingen av grannskapets andra katter tycks ens anstränga sig att komma hit. Hooks svans är ett mysterium. Jag har sett många skadade kattsvansar – knick eller kortare efter att ha blivit klämd i en dörr eller liknande. Men det här har jag aldrig sett förut. Hans svans är formad i en båge, ungefär som svansen på spetshundar. Har faktiskt aldrig sett något liknande. Sen ser det också ut som att han har någon form av ögoninflammation. Tyvärr inget vi kan hjälpa honom med, eftersom det är omöjligt att komma nära honom.

Påsk

En lugn påskhelg, med traditionell matjestårta … eller nåt. I år snarare laxtårta, men oavsett vilket är det förbaskat gott. Och så här lagom till påsk har julstjärnorna en efter en fått fina röda blad! Två plantor har vi under den gångna höst-vintern ”särbehandlat” genom att ha dem i totalt mörker cirka tolv timmar per dygn, så som det föreskrivs om man vill ha röda blad på dem. Men det är de plantorna som hela tiden stått på sin vanliga plats i uterummet som har fått flest röda blad! Och visst, det är ju logiskt! Vinterhalvåret är det ju mörkt sådär halva dygnet!
Fjorton grader visade termometern på dan, så det blev lite försiktig säsongspremiär på altanen med eftermiddagsfikat.

Under kvällen återvänder jag till Thiramaar.

Jul och glädje … eller nåt

Julen ska ju vara glädjens tid, men ibland kan man tvivla. Förra julen förlorade vi vår fina Scrollan, och på det var vi dessutom drabbade av covid, så hela julfirandet fick styras om helt och hållet.

I år är det vår älskade Mogwais hälsa som känns osäker.

Försöker ändå lite grann fortsätta som vanligt. Det är ju så att livet ändå går vidare, eller måste ju göra det. Arbetet med Ashas sten är, i alla fall stundvis, ett bra sätt att skingra tankarna. Har ju äntligen lyckats få till ett bra underlag som känns tillräckligt gediget för att kanske rentav kunna leda ända in i mål. I samband med det har jag också lyckats få allt bättre kläm på det där med att skapa AI-bilder, vilket faktiskt är ett utmärkt sätt att få inspiration till fortsatt berättande text. Man får en bild av hur karaktärerna, och även miljöerna kan se ut, utifrån mina egna beskrivningar. Ibland stämmer det, ibland inte alls.

Denna dag har annars gått åt till en del handel, besök för lite efterkontroll hos Folktandvården, och en ny ”testobroms” hos Vårdcentralen.

Hoppas nu julen blir glädjefylld trots allt, och att inte ”Pia” blåser bort den möjligheten.

Nerstämd – svårt att skriva humor

Just nu är Mogwais mående lite ovisst. Kanske väntat, men det gör ju ändå inte situationen bättre. Helt klart har det ju direkt inverkan på aktiviteterna också. Det funkar inte att skriva humoristisk fantasy då. Eller kanske det gör just det, för att skingra tankarna. Men jag är nu så funtad att jag bara inte kan sitta stilla och rulla tummarna. Oavsett vad som händer omkring mig. Just skrivandet är ett ypperligt sätt att ändå skingra tunga tankar. Kan sen vår älskade katt samtidigt finna ro och ligga i mitt knä under tiden, är allt ändå – nästan – frid och fröjd.

Spinnande Mogwai

Fick förvisso åstadkommit en hel del med Ashas sten igår. Upprättade en ganska fullständig storyline, och la även in det som kapitelrubriker i manuset, med tydliga beskrivningar av de idéer som finns hittills. Kunde också börja på skrivandet och ta vid där jag tidigare slutat, på kapitel 41. Men så kom Mogwai, och ville absolut upp i min famn. Det går ju helt enkelt inte att neka, och när han sen efter en stund dessutom klättrade upp och la sig tryggt till ro trivsamt spinnande över min axel, kunde jag bara luta mig tillbaka. Och slumra! Så mitt skrivande upphörde mitt i en mening!