Lördagsfika på Helgagården

Idag besökte vi Helgagården i Hemmestorp som ligger ”runt hörnet” cirka nio kilometer hemifrån oss, för en eftermiddagsfika. Väldigt gott och prisvärt, och ett ställe vi varmt kan rekommendera.
Och ikväll ska vi frossa på gott bröd och ost från deras välsorterade butik.

Vi ramlar in i maj

Vid den här tidpunkten för åtta år sedan hade vi bokstavligt talat kört våren till mötes. På väg mot Slovenien och senare även Kroatien, åt vi kvällsmat på en uteservering i Werfen-Imlau i Österrike, i tjugosex sköna plusgrader. Det var inledningen på en veckas bilsemester som även innefattade ett spontanbesök i Venedig. Fördelen med att köra bil och inte boka övernattning i förväg.
Men det var då det. Nu håller vi oss mest hemma, främst på grund av Coronan. Men första vaccinet är dock avklarat för min del. Eller hur var det nu de sa? Man har väl blivit chippad, om man får tro de där intelligensbefriade konspirationsivrarna.
Annars har den mesta tiden precis som vanligt mest handlat om skrivandet. Har genomfört i samarbete med en Instagram-vän en tävling kring min bokserie ”Legender från Thiramaar” där vi lottade ut en bok. Flera av tävlingsbidragen var så pass bra att vi faktiskt bestämde att dela ut tre prisböcker!’
Med förra sommarens sköna skrivarkvällar på altanen i minne, har vi under de senaste två veckorna köpt material och byggt ut vindskyddet ytterligare, röjt och fixat lite och dessutom skaffat lite trivsam belysning. Så nu hoppas vi bara på en lång och varm sommar. Första vackra dan i maj kunde vi inviga detta ”extra rum” fullt ut, med eftermiddagsfika, grillmiddag och en stunds skrivande i den kvardröjande värmen från eftermiddagssolen.
En missad novelltävling ledde till att jag påbörjade ett nytt romanprojekt – ”Förlorade år” – som till vissa delar blir en självbiografisk berättelse.
En del bildredigering har det också funnits utrymme för. Inte minst lite spännande lek i FaceApp som även gett inspiration till att satsa på lite rött i kamp mot de grå tinningarna.
Med fotoklubbens årstävling i nära minne, blev resultatet från årets upplaga av RIFO också en ytterligare påminnelse om att fotografering inte längre är det som är mest intressant att syssla med för min del.
För övrigt går arbetet vidare med slutredigeringen av Regntider, medan jag nog även har bestämt mig för att titeln på bok nummer fyra ska vara Ashas sten.
Och striden går vidare mot förlaget som tror att våra utförda arbeten ska betraktas som ideellt arbete.
När det gäller vårt skrivande har vi tagit ett beslut. Så gott som allt vi skriver hjälps vi åt att bearbeta, korrekturläsa och vi genomför i princip vad som närmast kan betraktas som en form av både redaktörs- och lektörsarbete. Vi hjälper varandra med idéer och uppslag och en mängd förslag på förbättringar i varandras skrivna texter. Så fortsättningsvis står vi båda som författare till varje producerad roman. Först ut är den delvis verklighetsbaserade romanen Vi badade i Skärsjön, som just nu cirkulerar bland testläsare.

Första vackra dan i maj …

Lördag 1 maj – röd dag … hade jag fortfarande jobbat hade jag varit ledig idag!
Denna soliga första vackra dag i maj tillbringades till stor del på altanen, med plantering av nyinköpta blommor, uppsättande av segeldukstak och lite allmänt fixande. Så kunde vi också premiärgrilla idag, och avnjuta förutom kvällsmaten även eftermiddagsfikan och dessutom en stunds skrivande på altanen! Därmed är vårt utomhusrum klart och invigt, och nu hoppas vi på en riktigt varm och skön och lång sommar!

Hygglig fart


Med morgonens cykeltur har jag kört dagligen i två veckor, och hoppas på att fortsätta så. Den här turen blev dessutom till ett litet personligt hastighetsrekord. Turen gick som vanligt till Sövdesjön och tillbaka, och på återvägen kom jag upp i 31 km/h! När jag sen kollade lite närmare kan jag konstatera att det här rekordet bara gäller under de här två veckorna. Högsta hastighet jag någonsin uppnått var i augusti när jag nyligen hade köpt min cykel. I nerförsbacken i det som numera heter Tullesboallén på väg hem i Öved, kom jag upp i hela 50,6 km/h. Men det var som sagt i nerförsbacke, medvind och dessutom regn!
Det som ändå kanske gör dagens lilla rekord hyfsat bra är väl att det inte rör sig om någon nerförsbacke, ingen vind, och kanske det faktum att jag är tjugo år äldre! Dessutom var det en hastighet jag uppnådde utan att egentligen tänka så mycket på det. Jag trampade på i lugn takt på högsta växeln, och när jag kastade ett öga på min ”cykelapp” noterade jag hastigheten!

Ännu mer spelutveckling

Har arbetat ytterligare med att implementera de senast tillkomna idéerna till vårt spel, som så här långt kallats Idolen. Ändringar av vissa spelbanor, vissa spelrutor och även vissa justeringar av reglerna. Ska även komplettera en del spelkort.

Lite firande kanske

A taste of Portugal – för att vi kan, och vill!
Lite för att fira att spelet är klart! Nästan i alla fall. Blir säkert ytterligare korrigeringar efter den kommande helgens provspelning med kära vänner.
Och mitt i allt detta konstaterar jag att vi förmodligen kommer att köra Fiat 500 – igen – under två veckor i november. Har ju faktiskt viss vana sedan vår härliga tur i Skottland sommaren 2017. Men den här gången blir det i ett lite annorlunda landskap. Dessutom i högertrafik!

Spelet börjar ta riktig form

När vi provspelade i påskhelgen, konstaterade vi bland annat att det skulle vara färre rutor på spelplanen. Den förändringen är delvis genomförd nu.
Sen hade jag ganska mycket problem med att få till utskriften av alla spelkort, typ Chans och så vidare. Kom väl fram till att det fungerade bäst att göra dem i MS Publisher, men hade en del problem att få fram- och baksida att stämma överens. Vissa konstruktioner gick inte att få ut i skrivaren. Och samtidigt ville jag ha ”skärmärken” med i utskriften, men lyckades inte. Till slut valde jag att infoga linjer i ett rutmönster istället, som man sen enkelt kan skära efter. Det är ju en klar fördel om alla korten är i samma storlek.

Provspelning

Igår kväll kunde vi köra en provspelning av ”Idolen”.
Det blev en hel del intressanta och kreativa diskussioner kring det, och jag skrev en ganska lång lista på användbara idéer och förbättringar. Så nu har jag en del att arbeta vidare med, och förhoppningsvis kan vi ha en ny provspelning om sisådär två veckor.
Sen kanske vi ska fundera på ett bättre namn. ”Idolen” är vad vi döpte det till 1976, men kanske man ska ha ett lite mer tidsanpassat namn.

Sällskapsspelet Idolen

För hela 42 år sedan (usch ja, man börjar bli till åren) kläckte Per, en av mina bästa kompisar, och jag en idé till ett nytt sällskapsspel. Upptakten till det var att vi båda hade en passion för olika sådana spel, och utmanade varandra hela tiden varje gång vi träffades. En dag, närmare bestämt den 3 mars 1976, diskuterade vi idén per telefon och utvecklade våra tankar kring det. Och redan samma kväll hade jag en hyfsat färdig spelplan som min dåvarande sambo och jag kunde provspela. Med åren har flera vänner varit med och spelat, och så vitt jag kan förstå har alla uppskattat det och tyckt att det var bra. Ändå har det allt mer fallit i glömska.
Så för några veckor sedan hade min kärlek och jag besök av en journalist (mer om det har jag anledning att återkomma till) och det här spelet kom på tal då. Hon menade att det här med sällskapsspel har blivit väldigt inne igen, och hon tyckte absolut att vi borde satsa på att försöka sälja det.
Så de senaste veckorna har jag arbetat med att skapa en ny och lite modernare spelplan, och idag är den i det närmaste klar. Åtminstone tillräckligt klar för att kunna provspelas. Så förhoppningsvis ska Per och jag kunna gå vidare med det här.