Vi kan glädjas åt många gäster i restaurangen. De sedvanliga fåglarna, talgoxen, pilfink och blåmes, men även en och annan domherre, gulsparv och grönfink och en hel drös bergfink. En och annan duva och till och med fasan syns här emellanåt. Men de gäster som kanske jag uppskattar allra mest, är två synnerligen välmående ekorrar. Givetvis också ”våra” rådjur, som dök upp igen idag. Blev dock lite fundersam, då det enbart var den vuxna honan och ett av kiden. Får mig genast och undra om det har hänt det andra kidet något. Det är också lite märkligt att honan fortfarande tydligen inte har stött bort ungarna.
Så var det alltså dags för snö igen! Var det verkligen nödvändigt?! Skönt ändå att vi faktiskt inte hade någon som helst anledning att gå utanför huset idag. Möjligen med undantaget när jag behövde fylla på mat till våra gäster i Restaurang Kvidevitt. Som bekant dyker ju till och med rådjuren upp då och då. Och numera har vi minst två ekorrar som besöker. Så det går åt en hel del mat, men det är det värt. Annars har det mesta av den här dagen gått åt till att räkna och sammanställa royalty-underlag för våra författare. Och den senare delen av kvällen har jag tillbringat i Thiramaar.
Började denna klassiskt höstiga oktoberdag med lite hemsidesuppdateringar på uppdrag. Klarade av en del mejlkorrespondens och lite andra skrivbordssysslor. Passade sedan på och arbeta en stund utomhus. Snezana spraymålade tavelramar för kommande konstprojekt, medan jag färdigställde säkerhetsåtgärder på vår gamla slitna och fula yttertrappa. Hade helst velat byta ut den helt, men det får inte riktigt plats i våra ekonomiska prioriteringar just nu. Kan notera att nu en vecka efter nypremiären för Restaurang Kvidevitt, är det mycket livlig trafik där. Har noterat de sedvanliga talgoxe, blåmes, pilfink och nötväcka, även talltita och bergfink. Hackspetten har också gjort ett kort besök där. Och så naturligtvis ekorren. Då och då kommer de både rådjursungarna förbi också. Livet i skogen!
Besökarna i Restaurang Kvidevitt dök upp redan i morse. Fågelhuset har ju funnits outnyttjat på plats sen två till tre tillbaka, och är ganska slitet. Men det får duga för den här säsongen, och till våren ska det plockas in och renoveras och eventuellt byggas om. Glädjande i varje fall att småfåglarna hittat hit direkt. Blir en trevlig utsikt vid våra måltidsstunder. Idag kom även ett av ”våra” rådjurskid förbi, som är på väg att bli vuxen. Hon gav en liten uppvisning vid buskaget vid fågelbordet, som mest såg ut som lite småbus. Hann dock tyvärr inte få fram kameran. Men djurlivet här omkring blir ändå en liten tröst, som kan hjälpa till att fylla upp tomrummet efter Mogwai.
Vår fågelrestaurang har inte varit igång på flera år, helt enkelt eftersom vår lille Mogwai tillbringade mycket tid utomhus, och i egenskap av katt var det också naturligt att han fångade fåglar lite då och då. Men det fanns även en grannkatt som ständigt satt och bevakade fågelbordet. Den katten finns heller inte längre.
Som lite tröst när vi nu inte längre har några husdjur, kanske åtminstone fågellivet i området, och förhoppningsvis även ekorrarna, kan på sitt vis fylla det tomrummet.
Så idag rev jag den ”tillbyggnad” vi haft sedan vi åkte på semester till Madeira i november 2018. Fräschade upp och fyllde på mat, och kan därmed konstatera att Restaurang Kvidevitt åter har öppnat!
Det är onekligen en underbar upplevelse, att sitta på huk på altanen när rådjursfamiljen går förbi. Faktiskt så nära att jag nästan kunnat klappa dem. Ingen zoom behövdes på kameran. Det är fascinerande hur de står still och bara tittar när de hör kamerans klickande, men så länge jag sitter stilla är de inte oroade.
Uppe tidigt denna söndagsmorgon. Kanske i tidigaste laget för dagens aktivitet. Men däremot behövs det inför morgondagens tripp. Ska stiga upp halv fem på måndagen, så jag behöver vara trött tidigt ikväll, så jag kan somna.
Så fick jag ju åter igen se ”våra” båda rådjur, som ofta besöker vår trädgård. Särskilt tidigt på förmiddagarna. Syns att de håller på att byta vinterpälsen.
Förra sommaren fick Mogwai lite oväntad assistans från Mims. En skygg katt, som dök upp i grannskapet, och som uppenbart sökte kontakt och hjälp. Det var tydligt att han inte var hälsan själv. Han såg aningen skabbigt ut, tunn och krokig svans, och en ryggrad som inte såg helt frisk ut. Min bedömning var att han möjligen blivit överkörd och fått en eller flera skadade ryggkotor. Ändå … det fanns en vilja och uppenbar önskan att få bli omhändertagen. Han dök upp nästan dagligen på vår altan, och vi serverade mat och försökte ”komma till tals” med honom. Han var ganska skygg, men på sikt tror jag faktiskt att vi skulle kunna komma närmare honom. Jag planerade att bygga ett ”vinterbo” åt honom på vår altan, men efter september var han försvunnen, och vi har inte sett honom sen dess. Vi befarar att han helt enkelt inte finns längre. Tråkigt, men tyvärr inte särskilt förvånande. Han var absolut en tillgång, då det uppenbart fanns någon form av överenskommelse mellan Mogwai och honom. Det tycktes som att Mogwai accepterade hans hjälp att hålla borta grannskapets katter, mot att vi serverade honom mat på vår altan. Nu tycks en efterträdare till Mims ha dykt upp. Den röda och kroksvansade hankatten vi valt att kalla Hook, där det också tycks finnas någon form av acceptans mellan Mogwai och honom. Ofta ser vi dom ligga några meter ifrån varandra och bara titta. Och ingen av grannskapets andra katter tycks ens anstränga sig att komma hit. Hooks svans är ett mysterium. Jag har sett många skadade kattsvansar – knick eller kortare efter att ha blivit klämd i en dörr eller liknande. Men det här har jag aldrig sett förut. Hans svans är formad i en båge, ungefär som svansen på spetshundar. Har faktiskt aldrig sett något liknande. Sen ser det också ut som att han har någon form av ögoninflammation. Tyvärr inget vi kan hjälpa honom med, eftersom det är omöjligt att komma nära honom.
Andie Lindskog 