Skulle arbeta med min stadskarta över Camyrlin under kvällen, och upptäckte att den inklusive hela mappen med allt kartmaterial var försvunnen. Totalt! Fanns ingenstans! Inte heller i Papperskorgen! Och den är dessutom inte tömd på flera månader. Jag har en säker sökfunktion i mitt bildprogram ACD See, där jag kan söka igenom hela databasen på ett specifikt ord! Den hittar ingenting! Hela mappen är totalt försvunnen! Helt obegripligt! Som väl är hade jag inte kommit så jättelångt i arbetet, men det är ändå frustrerande. Nu får jag börja om igen i Photoshop.
Att vara författare är att kastas mellan flera olika stadier – positiva såväl som negativa! Det är inte så länge sen som jag jublade över att jag faktiskt lyckats få till en väl sammanhängande struktur för min femte Thiramaar-roman. Allt stämde och flera nya idéer väcktes! Sen – plötsligt har allt havererat! Har insett att motivet för romanens mord helt enkelt inte håller! Själva bakgrundshistorien, det vill säga det som hänt i dåtid och som är tänkt att fungera som upptakt, behöver ändras från grunden. De mord och allt övrigt som sker i ”nutid” är näst intill perfekt! Men bakgrunden håller inte! Att inse sådant är frustrerande, men samtidigt är det ju tur att det sker. Nu måste jag släppa alltsammans och låta det vila, och förhoppningsvis försöka krysta fram en bra grund, så jag kan börja om.
Vi var i Lund på en ny träff med HBTQ-seniorerna. Ett varmt och välkomnande sällskap, där det inte existerar några fördomar alls. Många trevliga, öppna och även stundvis sorgliga samtal. Kort och gott en trivsam gemenskap. Och så är det alltid väldigt trevligt att träffa människor som läst och verkligen uppskattat mina böcker.
För övrigt fick jag en liten bekräftelse på att jag är i mål när det handlar om att bli sig själv. Det handlar om gynekologisk provtagning till alla med kvinnligt personnummer. Något jag förvisso inte kan ta del av, men det känns ändå som en liten bekräftelse.
Våra tillfällen vid frukost, fika och middag liksom våra SPA-kvällar triggar nästan alltid kreativa samtal. Genom våra snart femton år tillsammans har samtalen aldrig sinat. Dagens frukost var inget undantag. Det började med att Snezana undrade vilka grönsaker som är vanliga i min fantasyvärld Thiramaar. Egentligen har det nog aldrig framkommit särskilt mycket. Kaldinierna är experter på matlagning med svamp, och i det sammanhanget alltid med vitlök och diverse örter. Men mycket mer än så har jag nog aldrig fått fram märkligt nog. Möjligen i samband med att jag har berättat om medicinkvinnan Ogda, som fortfarande lever, och hennes fantastiska grönskande trädgård. Men det får vi klart ändra på i framtida berättelser. I dagens samtal kom även frågan om kaffe! Ja, av någon anledning är det enbart te, när man inte dricker starkare varor. Vilket i sig är lite märkligt, eftersom jag själv aldrig har lärt mig att gilla te. Men kaffe!
Där föddes flera idéer, som jag inledningsvis kan introducera redan nu i arbetet med Morden i Thiramaar. Jag har redan skapat det som i min värld kallas stadsviskare, och jag tänker använda mig av dem för att introducera kaffe – eller vad det nu heter i Thiramaar!
Jag har tidigare även presenterat två av tre stadsviskare – Tihana Trovärdig & Sokia Sanningsglimt. En liten korrigering ska till där när det gäller Sokia. Hon har rötter i grannlandet Irrydien, och har därför en lite mörkare hudfärg! (to be continued!)
Jag har redan introducerat stadsviskaren Tihana Trovärdig – en folkkär skald och trendbärare som reser runt i Thiariens städer och byar där hon förtrollar gäster med sånger, sagor och sin förmåga att få folk att sprida vidare det hon säger. Här är hennes kollega och kära väninna Sokia Sanningsglimt, som håller till i Nabar med omnejd.
Just nu handlar skrivandet rätt mycket om att försöka skapa en fungerande struktur, och även att få in alla platser och gator på sina platser på kartan. Har hittills prickat in trettiotre namngivna byggnader, gator och torg. Så mycket enklare det hade varit om jag tänkt på detta redan när jag skrev första boken. Nu måste jag plöja igenom alla romanerna för att få in allt på rätt plats, så att det stämmer med hur det är beskrivet. Allt jag ritar in på kartan måste ju stämma överens med tidigare berättelser.
Romanens olika delar börjar långsamt falla på plats, och jag kan i alla fall konstatera att det är en riktig utmaning att skriva en mordhistoria. Även om mina tidigare romaner i serien har lite stänk av ”deckarhistoria i fantasyvärld” över sig, så är detta ändå lite klurigare.
Tihana Trovärdig, stadsviskaren som alltid ligger ett steg före ryktena. Med sin färgkaskad till tunika, rufsiga hårknut och ögon som ständigt jagar nästa trend från Celandine, Camyrlin och Lunareth, drar hon blickar vart hon än går. Hon reser mellan landets värdshus, där hon förtrollar gäster med sånger, sagor och sin nästan magiska förmåga att få folk att känna sig sedda — och vilja sprida vidare det hon säger. En folkkär skald och trendbärare. Stadsvakten är mindre imponerad. Men värdshusvärdarna applåderar ivrigt i kapp med publiken. (en bekantskap att se fram emot när femte delen av ”Legender från Thiramaar” kommer!)
Det är faktiskt lite klurigt att få till kartan över Camyrlin. Jag har som sagt 25 namngivna byggnader, gator och torg. Även om inte allt är omnämnt med exakt position på kartan, förekommer det ändå vissa konkreta beskrivningar av händelseförlopp som sker på platser där man faktiskt i viss mån kan följa på kartan! Om det finns en sån, alltså! Det innebär att åtminstone vissa namngivna platser redan har sin givna placering på kartan som jag måste följa. Det måste ju stämma med vad jag har berättat i mina böcker!
Inledningsvis nu skissar jag alltså upp själva ”stadsplanen”. När den väl är färdig, ska den skannas, och sen sker själva kartbygget i Photoshop. (to be continued)
Äntligen börjar stadskartan över Camyrlin ta form. Just nu känns det nästan som att mitt fortsatta skrivande på Morden i Thiramaar nästan är beroende av kartan. Utan den riskerar jag att gå vilse i alla smala gränder i hamnområdet. Känns lite nervöst, nu när det sker en del mystiska mord där.
En viktig del av vår verksamhet är ju korrekturläsning. Både romaner och noveller, och det innebär ju extra privilegier för oss som får läsa en hel del bra, underhållande och spännande manus.
Sen finns det alltid vissa som sticker ut lite extra. Som till exempel den självbiografiska romanen jag just avslutat korrekturläsning av och skickat åter till författaren för, antagligen, slutredigering. En välskriven, fängslande och stundvis gripande roman, som jag faktiskt känner lite stolthet över att vi får äran att publicera!
Andie Lindskog 