Bland allt intressant på Skissernas museum, var ändå den tillfälliga utställningen med de fantastiska skapelserna av konstnärerna Elin Westerholm och Lupus Nensén, som placerades ut anonymt under namnet Anonymouse på olika platser främst i Malmö. Det var under åren 2016 fram till 2025 som diverse butiker och andra verksamheter med särskild inriktning på möss och andra gnagare placerads lite här och var i Malmö. Även andra städer har haft nöjet att stå värdar för dessa fantasifulla konstverk!
För egen del läste jag ofta om dem i Sydsvenskan, men fick aldrig tillfälle att beskåda på plats. Nu finns fram till den 24 augusti några av dem samlade just på Skissernas Museum i Lund. Och de är väl värda entrén! Utöver förvisso allt annat intressant på detta unika konstmuseum.
Vi besökte Skissernas Museum i Lund idag, ett museum som ingår i Lunds Universitet och som är ett unikt konstmuseum med fokus på den konstnärliga kreativa processen. På detta museum finns världens största samling av skisser, modeller och förlagor till både svensk och internationell konst. (info från Wikipedia).
Intressant och spännande att ta del av denna annorlunda utställning. Exempelvis med en skiss som visade en framtidsvision av Stortorget i Malmö, övergivet av mänskligheten och där växtligheten alltmer börjat ta över. Inte minst att den fete kungen som i våra dagar misspryder torget, var raserad! Och en mängd andra fantastiska skapelser. Ett högst annorlunda och spännande konstmuseum. (fortsättning följer, beträffande höjdpunkten …)
Efter att clownen Trump intagit Vita Huset, och flertalet Techföretag i USA valt att krypa för honom (däribland Meta som äger Instagram och Facebook) hamnar vi i ett dilemma. Vill verkligen inte vara med och stötta ryggradslösa företag. Problemet är att såväl Instagram som Facebook har blivit viktiga plattformar att synas på som författare, förläggare och bildkonstnär. Merparten av kontakterna med andra aktörer i branschen sker här. Vi har Belvida Bells egen hemsida, och jag har min egna hemsida (perabl.com) men det räcker inte. Inom överskådlig tid tvingas man nog ändå hänga kvar på de här plattformarna, men kommer åtminstone att hålla ännu hårdare fast vid att även fortsättningsvis ignorera dess annonsörer. För vad helst det nu är värt. Under tiden bygger vi upp ett nytt, och förhoppningsvis i framtiden bättre och kanske mer ståndaktigt nätverk på Bluesky. Välkommen att följa mig där … @andielindskog.bsky.social
Den här söndagen inleddes med trevliga gäster till förmiddagsfikat, som förhoppningsvis ska leda till lite extra uppmärksamhet för vårt förlag. Sen har jag färdigställt bildvisningen jag ska ha vid vårt nästa medlemsmöte i fotoklubben. Hoppas på många deltagande medlemmar.
Efter kvällsmaten satt vi kvar i uterummet och lyssnade vidare på vår pågående ljudbok (Sorgfågel sjunger av Emma Olofsson) samtidigt som vi ägnade oss åt fortsatt målande. För egen del behövs nog mer övning, men det sägs ju ge färdighet …
Det fanns en tid för länge sen, långt före datorns intrång i vår tillvaro, då jag hade nästan mani på att sitta med en bit papper och en penna och klåttra för fullt varje gång jag talade i telefon. Kanske naturligt att sådant klotter inte sparas, just eftersom det mest är klotter. Ändå … ibland blir resultatet intressant. På senare tid har det där klottrandet lite grann hittat tillbaka till mig. Vi tillbringar ofta tid vid fikabordet och lyssnar på någon spännande ljudbok tillsammans. När fikan är över, är det inte alltid man är redo att gå från bordet. Vill lyssna på några kapitel till. Då passar det utmärkt att klottra lite. Så det här blir … tja … lyssnarklotter.
Plockade fram en av mina gamla blyertsteckningar, som jag påbörjat någon gång i början av åttiotalet, men aldrig har färdigställt. Tänker mig att göra ett försök nu och färdigställa med akrylfärg istället. Trivsamt att sitta i uterummet tillsammans med kärleken, och lyssna på ljudböcker, och äntligen försöka bruka allvar med målarambitionerna.
Jag är gift och djupt förälskad i en tusenkonstnär … Och allt hennes skapande är en ständig inspirationskälla för mig. Under 70- och 80-talet gjorde jag ansträngningar att skapa konst. Det handlade om tusch, färg- och vanlig blyerts och akvarell. Tidigt åttiotal gick jag några terminer i en teckning- & målarkurs för den duktige och inspirerande tjeckoslovakiske konstnären Vladimir Kamendy i Malmö, som jag idag önskar att jag hade fortsatt fler terminer hos. Men tyvärr kom jag lite bort från tecknandet, så det fick aldrig utvecklas riktigt.
För ganska exakt ett år sedan köpte jag lite nya akvarellfärger, akrylfärger och penslar med ambitionen att äntligen komma igång igen. Ett helt år hann passera, men nu sitter vi tillsammans, kärleken och jag, i uterummet och lyssnar på Katarina Wennstams spännande välskrivna bok Död mans kvinna, samtidigt som vi var för sig skapar konst.
Idag har det gått precis tjugo år sedan mor somnade in, efter en längre tids sjukdom. Onsdag den 15 december kl. 14.15 tog hon sitt sista andetag. Tjugo långa år! Det har hänt oerhört mycket under de här åren. Väldigt mycket i mitt liv, som hon antagligen aldrig hade kunnat förlika sig med. Jag har gift mig med en invandrarkvinna! Alltså en sådan hon aldrig ville acceptera i sin familj! Jag har äntligen – förvisso först som pensionär – satsat på den yrkesinriktning både hon och far motsatte sig i sina fåfänga och egoistiska strävanden att få sitt barn att gå den väg de tyckte. Tvärt emot vad de trodde var möjligt, har jag hittills skrivit och publicerat sex egna romaner plus fyra i samarbete med Snezana. Förutom då alla novellerna vi skrivit, och allt övrigt vi har publicerat i vårt förlag såväl eget material som av andra författare. Jag har valt att gå vidare i processen med att få bli den person jag egentligen alltid velat vara, men aldrig tidigare vågat, och i samband med det också strukit samtliga de namnen de valde för mig. Hur som helst … Ibland önskar jag att det hade funnits tillfälle att sitta ner och prata med mor. Att öppet och uppriktigt fått berätta hur underbart mitt liv blivit som gift med mitt livs kärlek. Att få berätta om mitt skrivande och mina utgivna böcker, och hur det är att få arbeta med det skrivna ordet i olika former. Eller få visa upp vad jag åstadkommit i mitt fotograferande och bildskapande. Inte minst att få berätta om barnet hon gav liv till den där dagen i juli 1956, som snart inte ens juridiskt kommer att vara den där gossen hon egentligen inte ville ha.
På sjuttiotalet hade jag en förtjusning för tusch. Och jag klottrade och ritade för jämt. Det låg sällan någon särskild planering bakom heller. Det bara blev. Den här till exempel kom till under ett långt telefonsamtal med en f d flickvän, som ringde mig på mitt arbete på dåvarande Statens Vägverk året 1973. Har vävt in ett antal låttitlar som var aktuella i min musikvärld då. Jag kallar teckningen för ”Telefonklotter”.
Andie Lindskog 