”Räkna fräknar” är här! Vår tolfte roman finns nu i lager!
Milla med sina fräknar och eldröda hår har efter flera misslyckade nätdejter träffat Kristian, en ordningsam bibliotekarie och friluftsentusiast. Efter två kärleksfulla månader börjar hon hoppas på en framtid med honom. Men är han verkligen den rätte? Allt förändras när hon hjälper grannen Elias med tvätten. Är det kärlek vid första ögonkastet, eller kan det vara så att Millas väninna och granne Gina har rätt i sitt antagande – är Milla sexberoende? Elias karriär som kock har en uppåtgående spiral. Han har nyss inlett en relation med den framgångsrika influensern Hanna. När han träffar Milla blir tillvaron förvirrande. Handlar det om kärlek eller bara om en ny förbjuden attraktion?
Idag frångick jag mina principer när det gäller julmusik! Ingen julmusik före första advent! Men för att få inspiration att kunna fullfölja årets julsaga, gjorde jag ett undantag. Så med Moody Blues härliga julplatta ”December” i högtalarna, kunde jag förvisso med god hjälp av kärleken färdigställa julsagan, som blir mitt bidrag att läsa upp på den årliga julsageträffen dagen innan lucia! (Bilderna symboliserar lite av vad den handlar om, men har också varit en del av inspirationen)
Nu när Kalla mig Annaär skriven, färdigredigerad och uppladdad till tryckeriet, är meningen att jag åter ska ta tag i Ashas sten. Men dessförinnan ska jag dock försöka få till min julsaga inför årets traditionella julsageträff i december. Dessvärre är det väldigt tunt med idéerna! Har skrivit en så kallad ”tiominutare”, som är ett knep jag tar till ibland för att försöka få till en berättelse. Sätter timern, och bara skriver så långt jag hinner på tio minuter. Ibland går det, ibland går det inte alls. Men … försöket igår gav åtminstone en text som kanske kan bearbetas. Vi får väl se. Hur som helst – mellan Anna och Asha kommer julen … eller nåt!
Varför utsätter man sig egentligen för det här? I slutet av sjuttiotalet arbetade jag seriöst med en framtidsvision om en annalkande istid. Efter en hel del flitigt researcharbete och även seriöst coach- och korrekturläsande av en etablerad författare vars omdömen var väldigt uppmuntrande, stannade hela projektet ändå upp. När sen han dessutom dog, trist och oförberett, gjorde min framtidsvision samma sak. Gled över i lite enklare berättarbanor som gick ut på att skriva kåseriliknande berättelser om mina katter. Blev en del sådana förvisso, och en del blev också publicerade i en medlemstidning för en skånsk kattförening. Fanns seriösa planer på att faktiskt skriva en bok om min katter, med lite inspiration av Doreen Toveys Katt i huset och Katter i maj. Men även de planerna dog ut. Inte förrän världen Thiramaar uppstod en snöig februarikväll 1994 kom mitt skrivande igång på allvar. Ändå tog det många år innan det verkligen blev något av det. Men idag har den världen gett liv åt tre romaner och hittills fyra noveller. Och mer är på gång. Ändå kunde jag inte nöja mig med det. Med en rörig och stundvis problematisk uppväxt kände jag mig tvungen att försöka bearbeta allt skit som funnits historiskt i mitt liv, vilket resulterade i min självbiografi Idag kan det kvitta. Det ena ger det andra, och med den hade jag också fått smak för det här med feelgood och lite lokalhistoria. Det är väl därför jag står där jag står just nu … eller sitter …klämd mellan flera totalt skilda världar. Malmö genom mina memoarer och den delvis fiktiva romanen Kalla mig Anna, som dessutom lite oväntat lett in mig i betraktelser av sjuttiotalets Marocko, av alla ställen, till min totalt fiktiva världsdel Thiramaar. Fan vet … det kanske hade varit enklare om jag nöjt mig med kattberättelserna. Fast nää … det här är ändå mycket mer spännande!
Att det krävs research i varierande grad när man skriver, är en lärdom jag fått sedan många år tillbaka. När det handlar om mina fantasyberättelser är det många detaljer man behöver söka fakta om. Detaljer man inte ens tidigare trott man någonsin skulle bry sig om. Till exempel hur en vattenlägel i läder på 1600-talet kan ha sett ut. Eller hur fort ett medelstort segelfartyg under samma tidsperiod kunde förflytta sig. Och så vidare. Men på något vis vill jag nog påstå att researcharbetet kring min pågående roman Kalla mig Anna ändå blivit mer spännande, och inte minst i många avseenden nostalgiskt. Eftersom stor del av berättelsen utspelar sig under sjuttiotalet i mitt Malmö, känns det onekligen lite extra. Jag har fördjupat mig i fakta kring en av stans bästa kinarestauranger – Shanghai som låg på Östra Förstadsgatan – som tyvärr gick i konkurs för några år sedan. Vidare kring frågor om restauranger landar jag även i klassiska Mando på Skomakaregatan. Restaurangen med de unika kopparklädda väggarna och den särdeles goda plankan, för att inte tala om den andra klassikern ”Elefantöra”! Restaurangen som funnits sen sextiotalet och fortfarande är igång! Sen är det också spännande att titta på olika områden i stan och fundera och försöka minnas hur det såg ut då. Det är lätt att lura sig själv, och förvillas av förändringens vindar som blåst över stan under alla de år som gått. Till exempel när jag skulle hitta bostad åt min karaktär, och tänkte att Lugnet vore ett bra område. Tills jag plötsligt insåg att det området i stort sett enbart handlade om rivningstomter på sjuttiotalet. Fanns inte mycket till bostäder där då.
Men sen har min lite specialla karaktär även tagit mig med på en lång resa hela vägen till Marocko och Casablanca, vilket självklart också har krävt en hel del forskning. Och jag har glädjande nog hittat mer fakta kring mina ämnen än jag ens vågat drömma om. Utöver allt detta har jag, faktiskt ganska otippat även för min del, använt mig av en del dialoger både på franska och italienska!
Det är spännande och lärorikt att skriva! – C’est passionnant et éducatif d’écrire
Var på Vårdcentralen och fick tagit stygnen efter operation ”Fläck-väck”! En lustighet inträffade vid besöket. Snezana hade också en avtalad tid på VC, och vi hade lyckats få samma klockslag, så vi därmed slapp köra två gånger. Vi anmälde oss i receptionen, och just som jag gjort min anmälan kom en vårdpersonal och ropade ”Lindskog!” Ingen funderade, jag gick med och blev visad in på ett … undersökningsrum. ”Jaha, vad är det för fel på dig då?” undrade han medan tvivlande tankar började surra i mitt huvud. ”Eh … jag undrar om inte det här blev fel”, sa jag. Rummet var mer ett kontorsrum, och jag var där för att ta stygnen. Inte brukar det se ut så hos distriktssköterskan. ”Jag tror du har fått fel Lindskog!” sa jag. ”Jag skulle till distriktsköterskan och ta stygn.”
Frustrerad efter att ett efterlängtat möte i Malmö i sista stund blivit uppskjutet närmare två veckor, körde jag ändå till stan eftersom jag hade ett annat ärende, och tillvaron i övrigt ändå anpassats för att jag skulle kunna förfoga över bilen under dan. Var på Trafikverket vid gamla Bulltofta för fotografering till nytt körkort. På den här platsen fanns ju en gång Malmös flygplats fram till slutet av 1972, och jag fick lite nostalgiska minnesbilder från sent sextiotal, då en kompis och jag tjänade lite pengar genom att vara snälla och hjälpa stressade flygresenärer med bagage och att öppna dörrar. Minns också kapardramat som skakade Sverige på Bulltofta i september 1972. På väg hem passerade jag med moped på Sallerupsvägen som var fullsatt med parkerade bilar och mängder med människor. Väl hemma fick jag förklaringen genom mina föräldrar som upprört berättade om det som också direktsändes på tv. Kan undras hur medvetna Trafikverkets personal är om vad som hänt här för snart femtio år sedan! Efter detta passade jag även på att besöka Jägersro center, där jag intog en förmiddagsfika i väntan på att affärerna skulle öppna. Kunde inte undgå att även här i tankarna för en stund gå tillbaka till svunna tider. Året 1962 då gamla Wessels på Jägersro just hade öppnat, och man åkte på cykel med mor längs grusvägar kantad av åkermarker för att uppleva Sveriges första stormarknad. Det har verkligen hänt mycket i Malmö under de trettiofem år som gått sen jag flyttade. Kungshälla, området där jag växte upp i, var på den tiden nästan lite av en isolerad ytterkant av stan, omgiven till stora delar av åkermark. Nu har flera bostadsområden vuxit upp och bit för bit knutit området tätare till staden. Onekligen en märklig känsla att uppleva idag. Det är samtidigt ganska skönt att kunna lämna stan bakom sig igen och återvända till lugnet på landet. Annars har den gångna veckan mest handlat om tryckeribeställning och reklam för bokförsäljning, med en perfekt avrundning med en härlig förhandsrecension av min tredje bok ”Regntider”!
Innan hon återvände till värmen i sängen bredvid maken, som sov tungt, slog hon sig ner för en kort stund vid sekretären och tände den lilla bordslampan. I det svaga skenet genom den beige lampskärmen i plisserat silkestyg tog hon fram sin lilla röda fickkalender och en kulpenna. Hon slog upp aktuell sida. Fredag den 7 oktober 1955. På raden därunder skrev hon, väl bevarat för sin närmaste omvärld, med skrift i stenografi som bara hon behärskade. Släppt satsen! Det här är de sista raderna i kapitel 1 i mina memoarer. Än är det långt kvar innan det hela kan anses klart. Men första kapitlet är skrivet och högst troligt färdigredigerat. Det kommer att se ut så här. Det här är den, troligen, absoluta sanningen om vad som skedde cirka nio månader innan jag föddes, och det känns som en given upptakt till mina memoarer, som jag just nu arbetar för fullt med. När jag fick klart för mig vad de där stenografitecknen i mors dagbok egentligen betydde, var det en ren chock! Men samtidigt blev det en bekräftelse på den känsla som följt mig genom hela livet – jag var ett oönskat barn! Det enda positiva med den erfarenheten, var att jag blev än mer övertygad om att skriva klart min livs historia!
Våra frukostar, eftermiddagsfikor och middagar innebär oftast väldigt konstruktiva samtal. Dagens frukost var verkligen så! Efter flera turer hit och dit har jag nog äntligen fått till absolut rätt upplägg av mina memoarer, genom våra gemensamma samtal. Ska ha en helt annan utgångspunkt än vad som varit tänkt sen tidigare. Många är väl de som kan komma att förekomma i min relativt nakna berättelse. Dock blir allt självklart med fingerade namn. Finns samtidigt säkert de som kan resonera och ifrågasätta hur intressanta MINA memoarer kan tänkas vara! Tja, beror väl kanske på vad man tycker är intressant. Det som kommer att berättas kan nog vara av intresse för en del. Men det är egentligen inte det som är det viktiga för mig. Snarare att försöka städa upp och rensa bort allt jävelskap som funnits under mitt livs första halvlek.
Den 2 november 1979 satte jag ett nytt papper i min gamla Underwood skrivmaskin. Det hade jag ju gjort många gånger förut i och för sig, men just den här gången var det upptakten till ett, åtminstone inledningsvis, ambitiöst projekt. Ett skrivande som nog kan betraktas som mitt livs första seriösa försök att skriva en bok. Vintern 1993 hade varit mycket sträng. Det hade tagit flera veckor att röja undan snömassorna från vägarna, för att de över huvud taget skulle vara framkomliga. Just som man trodde att röjningen var klar hade en ny snöstorm spolierat allt arbete. Jag skulle helt säkert skrivit annorlunda idag, men det här var väl så bra mitt 23-åriga jag kunde klara. Titeln var Den eviga vintern och det var tänkt som en dystopi om en framtida istid. Jag ägnade många timmar åt research, som på den tiden var betydligt mer tungrott än idag. Jag var främst hänvisad till Focus uppslagsverk och även Nordiskt familjelexikon. Men viss hjälp hade jag faktiskt även av elektroniken, trots slutet av 70-talet. Jag hade en liten Casio fickräknare med en kalender där man kunde söka sig fram en bit in på 2000-talet och se veckodagarna. Det var även detta manus jag hade väldigt god hjälp av författaren Sixten Nyström, som testläste och bedömde och gav mig massor med inspiration med sina kloka kommentarer. Men skrivandet gick trögt, och fram till 1982 hade jag bara åstadkommit knappt tjugo maskinskrivna A4-sidor. När jag separerade från min dåvarande sambo, hade jag flera ensamma lördagar, som jag tillbringade i mitt ombonade kök med burspråk, i sällskap med skrivmaskinen och en flaska Aurora, och försökte få till en hållbar berättelse. Men som det så ofta blir – annat kom emellan och manuset blev liggande så pass många år att det inte längre var en framtidsvision. Så den eviga vintern frös inne.
Andie Lindskog 