Under kvällen kunde vi med gemensamma krafter sätta igång på allvar med att skapa inlaga till min femte bok i serien om Thiramaar! Det som ska bli en novellsamling, med sjutton noveller. Ett litet mellanspel innan sen den femte romanen ska komma. Och under resans gång har vi redan noterat idéer till ytterligare två kommande romaner.
Så firar vi lördag …
Snezana arbetar just nu för fullt med att skapa design för inlagan till den kommande novellantologin ”Berättelser från Thiramaar”.
Det här blir ett mästerverk!
Med den här boken fortsätter vi på den linjen vi slog in på med vår nyligen publicerade hbtq/jul-novellantologi ”Regnbågsjul” där all design är AI-fritt. Både när det gäller omslag och design i boken.
(2026-09-15)
Det här har vi arbetat med ett tag – och det är så roligt att äntligen kunna berätta att vi snart kan publicera novellantologin ”Berättelser från Thiramaar” – en samling med 17 noveller om Thiramaar.
Novellerna ska genomgå en sista korrektur, sedan är det dags att skapa inlaga.
Förhoppningen är att boken ska vara tryckt och tillgänglig i handeln under hösten 2026.
Ännu en novell i Thiramaar-världen börjar ta form. Ett i vanlig ordning perfekt samarbete mellan Snezana och mig, har gett frukt – igen. Huvudkaraktären är fasadklättraren, utnämnd till årets höjdare i Tjuvarnas Skrå, Timo. Han som faktiskt var den som inledde första boken i Legender från Thiramaar, Eilaths hopp, där hans klättring förvisso den gången blev mest … tja, skit!
Den här gången går det kanske lite bättre.
Den här novellen kommer att ingå i den planerade novellsamlingen med berättelser från Thiramaar, som om allt går som jag vill, kommer ut nu under hösten!
Behovet av en karta över Camyrlin blir allt mer påtagligt. Just nu arbetar jag med en novell som handlar om den fasadklättrande mästertjuven Timo, som rör sig ungefär lika enkelt och smidigt på hustaken, som andra gör nere på stans trottoarer. Nu och om någonsin behövs kartan. Jag behöver kunna se klart och tydligt var Kracaastska Kompaniets lagerbyggnad finns. Eller Kapten Amaroks hyreshus, Hotell Örnnästet och Tembolianska palatset. Jag behöver veta det, om inte Timo ska riskera att tvingas kvar uppe på taken. Så vida han inte åter igen tappar taget och brakar ner och kanske fastnar i någon tvättlina, eller landar på en markis. Eller nåt! Kort och gott är det så att skrivandet och skapandet av nya berättelser, där handlingen utspelar sig på Camyrlins gator, eller uppe på hustaken, är intressant och spännande. Och det triggar hela tiden nya idéer.
En spännande och väldigt givande effekt av att faktiskt så här långt ha skrivit och publicerat fyra romaner och tolv noveller som handlar om Thiramaar, är alla kopplingar och återkopplingar man kan göra till olika händelser och företeelser. Detaljer som förekommit i tidigare berättelser kan tas upp och utvecklas, och kanske rentav få spela en betydande roll i nya berättelser. Ett exempel är att jag nu i min femte roman (arbetsnamn Morden i Thiramaar) plockar upp det drakskrin av äkta banga-banga-trä som Elana har gömt i sin garderob i ett av de första kapitlen i Eilaths hopp. Det får betydelse i händelseförloppet i den här boken!
De senaste dagarna har jag försökt anstränga mig att verkligen komma vidare i mordhistorien. Avverkade fem kapitel igår med genomläsning, och det kan nog bli ungefär samma idag. Genomläsning för alltid det med sig att man kan utveckla historien och förhoppningsvis göra det intressantare och mer spännande.
För närvarande är manuset 55 750 ord långt, och det finns flera oskrivna ”sidospår” som än så länge bara finns i tankarna. Gäller bara att få till dem och få in dem på rätta platser i berättelsen. Det finns många idéer, men måhända är just den här berättelsen lite mer komplicerad, i sin form av mordhistoria med flera olika trådar som ska bidra till att göra historien lite invecklad, och komplicerad att lösa för den särskilde utredaren Melinda Back. Emellanåt även för den stackars författaren.
Det är samtidigt lite angeläget att jag faktiskt kan bli klar med den här femte delen. Dels eftersom det ju faktiskt nu är två år sedan bok nummer fyra kom ut i serien Legender från Thiramaar. Men dels också för att jag gärna vill få klart lite fler noveller om Thiramaar-världen, så vi kan fullfölja planen på en Thiramaarisk novellantologi.
Sen har jag ju även manuset till Kalla mig Chris som ligger och väntar på att få komma ut!
Tur vi snart ska stänga för semester!
(bilden har kanske inte direkt något med texten att göra, mer än att den kan symbolisera känslan att man så småningom ska kunna landa med ett färdigt manus – bilden är tagen i Snogeholm för X antal år sedan)
Thiramaar (som mina böcker handlar om) är ju en helt egen värld, fast i mångt och mycket ändå rätt lik vår värld, men lite mer åt hur det kan ha sett här för sådär tre- till fyrahundra år sen.
Thiramaar har sin alldeles egna tideräkning.
Under flera vädervarv lyckades han hålla Thiramaar i ett järngrepp och förpestade tillvaron för de flesta invånarna. Så när gudarna, med dödsgudinnan Asha i spetsen, slutligen lyckades ta kål på honom, var det en oerhörd lättnad för folket.
Tideräkningen utgår från Hivers dödsdag. Egentligen blev Hivers sista tid i livet även upphov till det system man använder för att mäta tiden.
Landets skickliga glasblåsare har tillverkat särskilda bubblor av grönt glas. Dessa bubblor är fyllda med sand. Ja, de påminner faktiskt om våra timglas. Men ändå inte riktigt. Det tar lika lång tid för sanden att rinna ner, som det tog innan djävulen Hivers andades ut för sista gången. Detta efter att Asha lurat i honom förgiftat vin. För att vi lättare ska förstå, handlar det om något som motsvarar ungefär en halvtimme i vår värld.
I Thiarien firas Hiversdagen som en helgdag med mat och dryck. Alla går omkring och klappar varandra på axeln och önskar ”god hiversdag”. En så kallad hiversklapp. Alla gläds åt att Hivers trots allt upphört att existera. Som man brukar säga – en förintad djävul är en bra djävul.
Timmar, dygn, månader och år har andra benämningar här, än i vår värld;
Ett grönglas = en halvtimme
Ett blåglas = en heltimme
Ett Solvarv = Ett dygn
Ett Månvard = en månad
Ett Vädervarv = Ett år
Första boken – Eilaths hopp – utspelar sig år 1495 eH – alltså Efter Hivers.
En av stadsviskarna – Sokia – är hemma i Irrydien och hälsar på sina föräldrar. När de tillsammans njuter av frukost i den solvarma trädgården, föds en briljant affärsidé hos Sokia. Vad det är och hur det går kommer man naturligtvis att få veta mer exakt när boken är klar. För övrigt gör jag listor över alla misstänkta, alla förhör, alla indicier och alla spår som stadsvaktens särskilde utredare Melinda Back måste följa upp. Jag trodde nog inte riktigt att det skulle vara så här spännande att skriva en mordhistoria. Inspirationen är på topp just nu, så det gäller att jobba på ordentligt.
Alla Hjärtans Dag, dagen då man förväntas vara lite extra kärleksfull, eller nåt! Fast det tycker jag att vi är alla dagar på året. För mig är det faktiskt viktigt att varje dag upplysa min kärlek om hur mycket jag älskar henne – fast hon är fullt medveten om det. Men det är ju så det är. Hon är ju mitt allt – det vet alla – och det behövs egentligen inte EN dag på året för det.
Hur som helst så har vi tillsammans njutit av ännu ett avkopplande SPA-bad, med inspirerande samtal.
Övriga kvällen är jag tillbaka i Thiarien, och botaniserar i lite olika spännande öl-sorter i den här världsdelen. Vad sägs till exempel om den importerade lyxölen från Kracaast – Lojabidenasiskt Guldmalt?
Detaljer som bidrar till att färglägga mina Thiramaar-legender.
