Förolämpning mot personal

Arrogant och ett tråkigt sätt att se ner på sin personal! Det är enda sättet jag kan tolka arbetsgivarens formuleringar varje gång de informerar om vad som gäller i olika sammanhang. Som nu senast när man beslutat att personalen själva ska tanka sina arbetsbilar och kommer att ha bensinkort liggande i bilen. Man anser sig tvungen att påpeka att korten endast får användas i arbetet, och vid missbruk kan det leda till att de ifrågasätter ens anställning! Om det nu mot förmodan skulle finnas någon virrpanna bland de anställda som skulle utnyttja kortet privat får man naturligtvis ta det med den personen. Men att klassa ner hela personalstyrkan och se oss som potentiella tjuvar är en direkt förolämpning! Det är precis det man gör när man påpekar fullkomligt självklara ordningsregler.

Besked till tvivlarna!

Åren 2005 och 2006 fick jag opererat båda handlederna för carpal tunnel syndrom. En riskfaktor när det handlar om att drabbas av detta, är upprepade handrörelser!
Några år senare började jag få allt mer besvär med mina tumleder och det blev värre och värre. Hamnade till slut hos arbetsterapeut och fick lite träningsprogram och tumortoser som stöd. Det hjälpte inte nämnvärt. Fick kortisonspruta i den ena tummen. Det hjälpte inte heller. Till slut blev det operation till att börja med i höger tumled, vilket gjordes i september 2016. Det följdes av drygt fyra månaders sjukskrivning, och därefter cirka två månaders halv sjukskrivning. I september 2017 fick jag opererat vänster tumme. Den operationen var betydligt mer komplicerad, kanske på grund av hårdare slitage eftersom jag är vänsterhänt. Blev därmed sjukskriven i sex månader, följt av en månads halv sjukskrivning.

Så långt var problemen i tummarna lindrat. Har än idag fortfarande ont av och till, men inte i samma omfattning som tidigare.

Under tiden jag var sjukskriven efter den operationen fick jag även besvär med höger långfinger. Det låste sig och gjorde ont. Fick en kortisonspruta och smärtan släppte. Men efter en månads tid började det åter göra ont. Fick ny tid hos handkirurgen, och blev opererad samma dag. Man ger kortisonspruta enbart en gång. Därefter är det operation som gäller. Var sjukskriven till slutet av januari 2019.
Därefter åter i jobbet, och allt kunde varit frid och fröjd.
Sen en tid efter millennieskiftet har jag haft ett så kallat ”lipom” i nacken. I klartext en fettknuta! I varierande grad har jag genom årens lopp varit öm i nacken, vilket jag tog för givet berodde på fettknutan. Fick besked från kirurgen i Ystad 2013 att den var ofarlig, och man ansåg inte att det var aktuellt att operera.
Det senaste halvåret har besvären i nacken blivit allt värre. Vid nytt besök på kirurgen i Ystad var avsikten först att man skulle avlägsna fettknutan. När läkaren granskade tidigare dokumentation kunde han dock konstatera att det inte var knutan som orsakade det onda. Dessutom sitter den så att det är en ganska komplicerad operation att ta bort. Den verkliga orsaken till det onda i min nacke är artros! Redan vid röntgen 2013 då man var inriktad på knutan, noterade man ”uttalade degenerativa förändringar i nacken”.
Har från läkare och sjukgymnast fått konstaterat att det inte går att operera bort smärtan, så som skett med mina fingerleder. Möjligen kan man lindra smärtan temporärt med antingen medicinering, massage, värmedynor eller akupunktur. Det sistnämnda har jag provat nu under några veckor, men kan konstatera att det i alla fall inte hjälper så länge jag jobbar.
Så länge jag tar det lugnt och inte anstränger nacken fungerar det hyggligt. Men så snart jag börjar jobba och framför allt när jag kör på skumpiga grusvägar och vid varje rörelse som görs för att lägga tidningar och kontrollera sikten vid bilkörning etcetera, gör det ordentligt ont.
Smärtan sitter främst i höger sida i nacken, och strålar ner över högra skuldran och tidvis även uppåt och ger huvudvärk.

Nu är jag i det läget att jag antagligen snarast måste ta ett beslut! Gå i pension eller bara sluta mitt jobb! Eller försöka hanka mig fram i jobbet, och stanna hemma när det gör för ont. Det är som jag ser det ingen hållbar lösning. För det första bidrar det enbart till att göra besvären värre. För det andra är det naturligtvis inte någon bra lösning ur arbetsgivarens synpunkt heller.
Med tanke på hur försäkringskassan fungerar är sjukskrivning under längre period inte någon lösning.
Alla besvären finns klart dokumenterade i min läkarjournal, både från kirurgen i Ystad, läkaren på Vårdcentralen i Sjöbo och sjukgymnasten liksom även handkirurgen i Malmö.
Artros innebär att brosket i lederna som fungerar som ett slags stötdämpare slits ner, utan att det bildas nytt.

Det finns tyvärr alldeles för många människor som gärna bedömer och dömer andra utifrån vad de själva tror och tycker. Utan att egentligen veta någonting alls!
Jag har snart jobbat inom tidningsdistribution i trettio år. Med andra ord är det trettio år sedan slitaget på mina leder påbörjades.
Ingen ska inbilla sig att det är något nöje att dras med artros. I synnerhet när man vet att det aldrig kommer att bli bättre. Enda hjälpen är att anstränga sig så lite som möjligt.
Att inte kunna vrida normalt på huvudet utan att det gör ont är besvärande. Att ständigt höra ett knastrande ljud inne i huvudet varje gång man rör sig är besvärande. Jag har slitit på lederna för den här branschen i alla dessa åren. Jag ser ingen anledning till att jag ska fortsätta med det, och sen kanske inte kunna ha någon riktig behållning av min pension. Även om operationen av mina tumleder har gett ganska bra resultat, vill jag ägna min tid som framtida pensionär åt betydligt mer givande aktiviteter än att bara sitta och rulla på tummarna.

 

Startproblem – som vanligt!

Så har det varit söndag, vilket betyder att ”min bil” på jobbet har stått obrukad ett dygn igen! Så batteriet var stendött – som vanligt!
Man skulle ju faktiskt tro, och rentav tagit för givet, att ansvariga såg till att åtgärda det här problemet. Vet inte var det brister, om det är så att mitt samtal med nattkontoret stannar där utan åtgärd. Eller om det är verkstan som inte agerar. Men oavsett hur det är med den saken kan jag bara konstatera att om vi som kör distributionen på natten hade jobbat lika ineffektivt, hade vi kunnat tapetsera hemma med alla varningar! Eller ja, man hade ju vid det här laget varit historia hos den arbetsgivaren.
Det här är inget nytt! Den här bilen var ny när jag kom tillbaka efter min första tumoperation i februari 2017. Då hade den stått stilla i cirka en vecka, och batteriet var helt slut! Sen upprepas detta mer eller mindre varje måndag när bilen stått stilla på söndagen! Som jag skrivit tidigare handlar det om den så kallade gasreferensen som arbetar även när bilen inte används. Den fyller ingen vettig funktion, eftersom den inte fungerar alls så som det varit tänkt. Den innebär enbart problem och frustration!

Återgång på försök, med väntat startproblem

Efter fjorton dagars sjukskrivning var det dags att återgå på försök till jobbet igen idag. Precis som väntat började det med startproblem!
”Min” jobbebil har stått obrukad det senaste dygnet, och numer tycks det vara regel att det direkt resulterar i startproblem. Det är samma sak varje måndag då bilen inte används på söndagarna. Antingen går den igång med ett nödrop och så får jag låta motorn vara igång medan jag lastar. Eller så startar den inte alls.
Den här natten var inget undantag! Bilen var stendöd!
Vad det handlar om är den elektroniska övervakningen (som jag kallar den) eller ”gasreferensen” som är monterad i våra bilar och som är tänkt att hålla koll på vår körning så att man inte pressar för hårt! Problemet är att den inte fungerar! Den piper i tid och otid vid helt omotiverade tillfällen. Spelar ingen roll hur försiktigt och återhållsamt man kör!
Och för detta ska man istället dras med ständigt återkommande startproblem, därför att den här utrustningen arbetar även när bilen inte används, och skickar gps-information till kontoret!
Hur var återgången i övrigt då för min del? Tja, den känns! Artrosen i nacken är uppenbart här för att stanna, och frågan är väl snarare hur långt man kan nå med smärtlindringen!

Uppsagd igen

Ja, så var man uppsagd igen då!
Precis som under min förra sjukskrivning 2016, är det åter omorganisationer på gång i den turbulenta tidnings- och post-branschen. Eftersom det är nya aktörer som tar över ruljangsen vid årsskiftet och jag så här långt är sjukskriven till mitten av januari, blev den 19 september i år min sista arbetsdag på Tidningsbärarna! Jovisst, fram till nu har jag fortfarande varit anställd, men nu är man alltså uppsagd också. Igen! Det är åter igen förändringar i uppdraget som är anledningen till omorganisationen.
Jag är egentligen inte förvånad, för den organisation man haft har inte fungerat. Förra sommaren satt regionchefen och gnällde på lokalradion om att man inte hade tillräckligt med personal. Under hösten genomförde man en omorganisation som innebar ytterligare fem nya distrikt, och därmed fem nya anställda och även fem nya bilar! Så hur tänkte man då!?
Nu ska sex distrikt bort, och det blir lite återgång till så som det var före förra omläggningen. Uppdraget med B-post är förlorat, vilket är den huvudsakliga anledningen till ändringen. Men vid årsskiftet tar ett nytt distributionsbolag över det hela. Så det återstår att se vad det blir av det.

Rätt inställning

Läser i Lokaltidningen att Vollsjö Tryck har blivit utsett till Årets företagare i Sjöbo kommun. Ägaren Jimmy Lundholm säger att de ”satsar mycket på personalen, men allt annat vore idiotiskt. Utan vår fantastiska personal hade vi aldrig kommit så långt och blivit årets företag”!
Jag vet en företagsledning som skulle behövt gå på kurs hos Vollsjö Tryck!

Förbättrad arbetsmiljö för ”sopgubbar” blir sämre för tidningsbud!

För ett antal år sedan ändrades bestämmelserna för hushållens sophantering. Det handlade mycket om att förbättra ”sopgubbarnas” arbetsmiljö, och det är ju nog så bra. Det blev krav på att varje hushåll inför tömningsdagen skulle tillse att sopkärlen är framkörda. Dragavståndet mellan behållarplats och hämtningsfordonets uppställningsplats får högst uppgå till fem meter! Detta innebär att många hushåll kör ut sina kärl till tomtgränsen kvällen innan. Sen kommer vi! Det är väldigt ofta som brevlådorna inte går att komma åt på grund av att sopkärlen står i vägen. Ännu värre blir det när det blåser hårda vindar. Sopkärlen är ju ganska stora och rejäla vindfång, och i synnerhet om de inte är helt fulla flyttas de lätt av vinden. Stormiga nätter får vi ofta köra slalom i villakvarteren mellan omkullvräkta sopkärl och utspridda sopor av alla de slag. Det är matavfall, papper, plast och glas!

Så sopgubbarnas förbättrade arbetsmiljö har klart försämrat tidningsbudens arbetsmiljö! Men det är det ingen som tänker på!

Frusna egoister äventyrar kollegors hälsa

Ett ständigt återkommande problem vintertid på vår arbetsplats när det är kallt är uppvärmningen av bilarna. Det finns kupévärmare som ska gå igång med hjälp av en timer, men det är väl inte alltid som det riktigt fungerar. Följden blir att de flesta står med motorn igång medan man väntar på att lastbilen ska anlända. Enligt lag är det fel, eftersom tomgångskörning är tillåten högst en minut!
Men sedan finns det vissa som fortsätter att låta motorn vara igång under hela tiden man lastar, och tvingar därmed alla kollegorna andas in bilavgaser i mellan tio och tjugo minuter. Skälet uppges vara att man tycker att det är kallt eller att det är dålig värme i bilarna.
Men oavsett vad skälet än må vara så är det inte acceptabelt! Bara för att en människa är en frusen stackare ska inte övriga kollegor tvingas riskera sin hälsa. Risken för lungcancer eller diabetes är hög om man exponeras för avgaser. Då får man hellre ta mer kläder på sig!

Det slår alltid tillbaka förr eller senare!

Jag tror att de flesta arbetsplatser dras med någon "redigpelle" som vet och kan allt, och som anser sig vara den som egentligen styr företaget, och som för att framhäva sin egen förträfflighet ständigt framhåller alla misstag och felsteg andra på arbetsplatsen råkar göra!

Vår arbetsplats är inget undantag!

Vi har en som jämt och ständigt påpekar så snart någon råkat åstadkomma en skråma på "sin" företagsbil. "Titta där" kan han säga. "Han har säkert vatt å vejen… han kör som om han hade stållit bilen…!"

Men hans egen förträfflighet visar sig med jämna mellanrum! För ett antal år sedan hade han brakat rakt in i änden av ett plank och tryckt in hela fronten på bilen.
Orsak enligt honom själv; Han hade väjt för en älg i utkanten av villaområdet".
Ingen annan har någonsin sett någon älg där, och de är för övrigt ganska ovanliga i kommunen.
Och senast idag missade han en drygt fem meter bred grindöppning och brakade rakt in i grindstolpen! Orsak enligt honom själv; "Det högg i ratten"!

Den verkliga orsaken i båda fallen är högst sannolikt bristande uppmärksamhet, eller snarare att han helt enkelt sysslat med annat i bilen medan han körde.

Nu är det ju bara så att misstag gör vi alla – ofta misstag som är rätt pinsamma. Men den värsta pinsamheten är när det sker för sådana som alltid har synpunkter på vad andra gör och inte gör och betraktar sig själv som något slags elit som står över alla andra, och sedan själv ställer till med än värre skador – och sedan dessutom inte kan stå för sitt misstag utan måste ta till diverse patetiska undanflykter.

kents bil Nämnda bil idag efter träffen med grindstolpen!