Idag har det gått precis tjugo år sedan mor somnade in, efter en längre tids sjukdom. Onsdag den 15 december kl. 14.15 tog hon sitt sista andetag.
Tjugo långa år! Det har hänt oerhört mycket under de här åren. Väldigt mycket i mitt liv, som hon antagligen aldrig hade kunnat förlika sig med. Jag har gift mig med en invandrarkvinna! Alltså en sådan hon aldrig ville acceptera i sin familj! Jag har äntligen – förvisso först som pensionär – satsat på den yrkesinriktning både hon och far motsatte sig i sina fåfänga och egoistiska strävanden att få sitt barn att gå den väg de tyckte. Tvärt emot vad de trodde var möjligt, har jag hittills skrivit och publicerat sex egna romaner plus fyra i samarbete med Snezana. Förutom då alla novellerna vi skrivit, och allt övrigt vi har publicerat i vårt förlag såväl eget material som av andra författare.
Jag har valt att gå vidare i processen med att få bli den person jag egentligen alltid velat vara, men aldrig tidigare vågat, och i samband med det också strukit samtliga de namnen de valde för mig.
Hur som helst …
Ibland önskar jag att det hade funnits tillfälle att sitta ner och prata med mor. Att öppet och uppriktigt fått berätta hur underbart mitt liv blivit som gift med mitt livs kärlek. Att få berätta om mitt skrivande och mina utgivna böcker, och hur det är att få arbeta med det skrivna ordet i olika former. Eller få visa upp vad jag åstadkommit i mitt fotograferande och bildskapande.
Inte minst att få berätta om barnet hon gav liv till den där dagen i juli 1956, som snart inte ens juridiskt kommer att vara den där gossen hon egentligen inte ville ha.
Andie Lindskog 