Har med råge passerat tidpunkten då jag varit pensionär i fyra år! Nu åtnjuter jag den där trivsamt stressiga pensionärstillvaron då man nästan skulle behöva anställa folk för att hinna med allt. Skrivandet flyter på. Vårt förlag har fullt upp. Plus diverse andra uppdrag som exempelvis hemsidesarbeten med mera. Kort och gott är det här med att vara pensionär liktydigt med ett synnerligen aktivt liv, faktiskt emellanåt nästan mer aktivt än det var när man arbetade. Och kanske det egentligen är ganska självklart. Som pensionär är man inte låst av några tider typ att man måste gå och lägga sig för att komma upp i tid, eller så som det ofta var för mig, att man påbörjat något konstruktivt, bara för att kanske timmen senare vara tvungen att avrunda eftersom det var dags att bege sig till jobbet.
Och nä … jag har inget behov av att fördriva pensionärstiden med släktforskning, virka sängöverkast eller knåpa ihop fantastiska bakverk. Eller spela boule med grannskapets övriga gamlingar. Eller bara sitta i en vilostol i trädgården och lyssna till fåglarna. Inget ont i någon av dessa aktiviteter, men jag har inte tid. Kanske nån gång i framtiden … när jag på riktigt inte orkar jobba längre.
Andie Lindskog 