Internationella Kvinnodagen är det som gäller idag den 8 mars! Men egentligen skulle alla årets 365 dagar (366 i år och alla andra skottår) vara kvinnodagar. Den här dagen som kommit till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Det är sorgligt att det ens ska behövas! Och jag då?! Ja, jag har haft oturen att födas som motsatsen, men större delen av mitt liv har jag strävat och önskat att få tillhöra ”den andra sidan”. Jag har aldrig klarat av att identifiera mig med det manliga. Jag har alltid hatat när folk omkring mig benämnt mig som ”man”. Jag avskyr tillrop som ”hallå mannen” eller ”Andie my man” och så vidare. Eller ännu grövre, som det jag fick höra en gång på åttiotalet på min dåvarande arbetsplats; ”Du är fan den enda med tillräckligt mycket kuk för att kunna säga ifrån”! Jo, jag kunde säkert säga till ledningen på det jobbet exakt vad jag tänkte och tyckte. Har aldrig varit rädd för det. Men det handlade definitivt inte om vad jag har mellan benen. Snarare ett tänk om vad som är rätt och riktigt!
Kort och gott har jag alltid haft svårt att fullt ut kommunicera med män. Har aldrig klarat den manliga jargongen, och har alltid känt mig mest hemma i kommunikationen och umgänget med kvinnor. För några år sen då jag på allvar ”kommit ut” summerade en av mina kvinnliga vänner det hela klart och tydligt – du tänker som en kvinna! Det omdömet ser jag helt och hållet som en komplimang. Och även om jag inser att det finns biologiska kvinnor som inte alls gillar ”såna som jag” står jag ändå fullt och fast stadigt på barrikaden och hyllar internationella kvinnodagen, idag precis som alla andra år. Även om jag i grund och botten tycker det är sorgligt att denna dagen ens behövs.
Andie Lindskog 