Vi åt en god soppa igår kväll. Inget ovanligt i det. Med min fina kärlek är jag bortskämd med god mat varje dag. Idag landade jag på Espresso House vid Kvinnokliniken i Malmö, för en hett efterlängtad frukost. Detta eftersom jag inte ätit något sedan gårdagens soppa, vilket var påbjudet då jag skulle lämna blodprover med krav på fastande nu under förmiddagen. Eftersom jag sen hade en tid på Hudkliniken tvärs över gatan på eftermiddagen, fick jag några timmars lugn att skriva. Kändes välbehövligt efter de två senaste dagarnas intensiva arbetssituation. Eller vad man ska kalla det. Som snart fyra år som pensionär vet jag mer än väl att resonemanget att man har mer att göra som pensionär än man någonsin haft under alla åren man arbetat, absolut inte är en klyscha.
Det har handlat om författaravtal att administrera, E-böcker att producera och publicera, uppdatering av Belvida Bells, fotoklubbens och samfällighetens hemsidor och slutfasen av månadens ekonomi. Bland annat.
Sen är det ibland en utmaning att sitta på offentliga fik och skriva. En del människor är väldigt högljudda i sina samtal. Och så finns ju de där som aldrig kan släppa sin mobiltelefon, och på fullt allvar tycks tro att alla runt omkring inget hellre vill än att få höra deras högljudda och långvariga telefonsamtal. Till råga på allt med högtalaren påslagen, så man får ta del av rösten i andra änden också. Försökte med lurar i öronen lyssna på ”egen musik”. Men det fungerade inte, eftersom Coffee house spelar musik i högtalare och en av dem hängde rakt över mig, och telefonisten satt vid bordet bredvid. Det blev faktiskt mest rörigt. Men – han lämnade ju fiket till slut.
Fick trots allt ändå gjort en hel del med Dödsgudinnans sten, då jag kanske ändå har rätt god förmåga och koppla bort en del störande ljud.
Andie Lindskog 