Efter att ha bott i Slottsstaden i Malmö i åtta år, har jag som de flesta nog sett, av en tillfällighet, eller nåt, kommit tillbaka dit igen sen den 16 juni förra året. Fram till idag har de besöken upprepats femtio gånger! Så många gånger har jag legat på rygg i fyrtiofemminuters pass och uthärdat uppskattningsvis sådär fyrtio till femtio nålstick i jakt på oönskade skäggstrån. Men nu börjar vi närma oss slutet. Vet inte exakt hur många besök till, men det kanske kan röra sig om fyra eller fem.
Därefter får besöken i det området vara av andra skäl.
Efter att i skrivandet befunnit mig i sjuttiotalets Malmö och Casablanca nu i sådär åtta månader, har jag nu tagit plats, kanske i Cornizendos tidsmaskin, och rest till Thiramaar. Befinner mig sålunda i året 1496 enligt thiramaarisk tideräkning, och kan därmed åter ge mig hän att skapa nya berättelser i Legender från Thiramaar. Det är med andra ord en del noveller och Ashas sten som gäller nu en tid framöver.
Idag frångick jag mina principer när det gäller julmusik! Ingen julmusik före första advent! Men för att få inspiration att kunna fullfölja årets julsaga, gjorde jag ett undantag. Så med Moody Blues härliga julplatta ”December” i högtalarna, kunde jag förvisso med god hjälp av kärleken färdigställa julsagan, som blir mitt bidrag att läsa upp på den årliga julsageträffen dagen innan lucia! (Bilderna symboliserar lite av vad den handlar om, men har också varit en del av inspirationen)
Idag var det dags för bokmässan i stadshallen i Lund, arrangerad av föreningen Litteraturrundan. För vår del tredje året vi deltar. I samband med detta passade vi även på att ha release för min senaste roman – Kalla mig Anna – ett projekt jag egentligen känner mig lite extra stolt över. Jag påbörjade arbetet med den i mars det här året, och kan alltså redan nu presentera en färdig roman! En berättelse som det ligger ett ganska gediget researcharbete bakom. Försäljningsmässigt kan vi kanske inte skriva upp detta som en av de mest givande mässorna, men den här typen av tillställningar innebär alltid intressanta möten såväl med bokköpare som författarkollegor. Plus det faktum att det alltid är en fördel att kunna synas.
Hade en sådan där natt där jag var fullt sysselsatt med ett hopplöst omöjligt och smått bisarrt projekt. Den här gången handlade det om att jag skulle baka amerikanska bisquits, som jag förvisso gärna gör eftersom det är väldigt gott till frukost. Men den här gången behövde det vara en viss specifik vikt på varje enskild bulle. Annars fungerade det inte. Och jag höll på med detta i stort sett hela natten. Vad det handlade om var med andra ord åter igen en sådan där frustrerad dröm som rullar i en febrig hjärna, där man frustrerat sliter med något fullkomligt hopplöst uppdrag, utan att någonsin lyckas. Alltså fanns anledning att fundera när jag vaknade, om jag möjligen höll på att bli sjuk i influensa eller rentav Covid. Kombinerat med att jag kände mig lite frusen och småruggig, vore det inte alls osannolikt. Men jag kunde efter frukost lättad konstatera att det helt säkert handlade om influensasymtom som kan uppstå efter vaccination. Fick ju min sjätte Covidvaccin och dessutom vaccin mot den årliga säsongsinfluensan igår. Puh! Jag har verkligen inte tid att vara sjuk nu!
Lördag 25 november är det officiellt bokrelease för ”Kalla mig Anna” i samband med Bokmässan i Lunds stadshall! Välkommen att köpa ditt signerade ex. till mässpris 90 kr!
Detta är en bok som verkligen griper tag i en. Du kan inte och vill inte sluta läsa. Det är en stark berättelse som är både sorglig och hoppfull. En berättelse med det där lilla extra! Trots Annas motgångar i livet vet hon vad hon vill, och kämpar för det. Författaren har ett superbt språk och sidorna flyger förbi i allt snabbare takt. En bok som jag tycker alla ska läsa. En bok som är mer än bara en bok, utan också en lärdom att vi alla är olika och att det är helt okej ❤ (Li Nolin)
Var en tur till Hudkliniken i dag för ännu en behandling. Börjar se slutet nu. Kanske en eller två behandlingar kvar! Sen var det fika på Creperiet på Triangeln tillsammans med några gamla vänner som gällde. Trevligt att träffas igen. Sker ju inte allt för ofta, och det här handlar om några av de vänner jag känt allra längst. Typ fyrtiofyra år om jag räknat rätt.
Nu är boken här! Kalla mig Anna finns äntligen i lager! På nåt sätt borde man kanske vara van vid det här laget. Det här är ju faktiskt min femte egna roman som jag nu kan hålla i mina händer. Men det går inte att komma ifrån. Känslan är den samma varje gång! Nu sitter jag här igen – min roman, i det här fallet med en omfattning på 57 147 ord, och jag känner precis samma stolthet nu som jag gjort tidigare. Att det sen dessutom faktiskt bara tagit mig cirka sju månader att färdigställa den här berättelsen, är också lite speciellt. Men många och långa kvällar, varav åtskilliga i sommarvärme på altanen, med flitigt skrivande och en hel massa research ger resultat. Den här boken är nog dessutom den med allra mest research jag nånsin skrivit. Kort beskrivet är boken på sätt och vis en parallell berättelse till mina memoarer Idag kan det kvitta. Den här boken bygger till viss del på mitt eget liv, även om det mesta i den är ren fiction, eller kanske en vision om hur mitt liv hade kunnat bli! Nu finns den i varje fall ute i handeln, och min förhoppning är att den ska kunna bli samma stöd och hjälp för transpersoner och anhöriga till transpersoner, som jag vet att Idag kan det kvitta har blivit.
Jag har officiellt varit pensionär nu i drygt tre och ett halvt år, men har fortfarande inte lyckats halka in i de där pensionärsrutinerna som annars tycks vara något slags självklarhet när man blir pensionär. Det där när ens dagliga rutiner handlar om att äta en lagom hälsosam frukost, kanske med dagens tidning och en extra kopp kaffe. Och på det den där sedvanliga morg0npromenaden. Den man kunde tagit om man fortfarande varit hundägare. Nu får man väl nöja sig med att jaga rullatorn några kvarter istället. Sen kanske en vända i pensionärsgrupperna på Facebook, för att trots allt upprätthålla ett slags image att man visst är up to date i sociala medier-världen. Kanske en vända till den lokala handeln för att inhandla något av livets nödtorft. Sen hög tid för en middagslur, så man orkar med eftermiddagskaffet med den där lilla glassbiten som blir lite extra guldkant. Och plötsigt är det hög tid för kvällsmat. Det får bli lite rester ur frysen, och det får gå snabbt, så man inte missar kvällskaffet framför tv-n. Tio är det ju dags att lägga sig, så man orkar upp nästa dag och väcka tuppen.
Suck! Jag är sååå långt ifrån detta! Visst kanske det finns vissa rutiner i min pensionärstillvaro, men ingenting som inte går att rucka på om det skulle behövas. Ja, jag brukar faktiskt vakna ganska tidigt. För det mesta. Men inga planer anpassas till mina rutiner! Det är rutinerna som anpassas till planerna! Inget omöjligt att frukost intas först vid middagstid. Vid de tillfällena blir ju eftermiddagsfikat nästan lite överflödigt, och heller inget som ser särskilt bra ut på vågen. Så det händer ganska ofta att vi står över, och nästa måltid blir istället kvällsmaten. Allt sker kort och gott utifrån hur våra planer ser ut för dagen. Och de ändras ofta. Några fasta låsta rutiner finns inte, och om så vore, skulle det ändå inte innebära några hinder för de dagliga planerna.
Andie Lindskog 