Sen snart två månader tillbaka har vi kunnat handla juldekorationer på Dollarstore, tillsammans med en uppsjö Halloween-dekorationer! Det är väl snart en månad sen livsmedelshandeln började sälja julmust och vörtbröd. Och så då den där obligatoriska uppmaningen att ställa upp och mangrant kräva att vi vill ha kvar Kalle Ankas traditionella julafton! Och snart kommer självklart också kravet på att vi även fortsättningsvis ska få fira vår kära italienska Lucia! För vi är väl Svärjevänner?!
Ägnade denna första söndagskväll på fel sida om sommartiden åt genomgång av Kalla mig Anna. Förhoppningsvis också sista genomgången innan det roliga arbetet med att skapa inlaga och förbereda för tryck börjar. Lustigt hur den här romanen allt mer vuxit och kommit att få stor personlig betydelse. Men så är den ju en blandning av fiction och verklighet. Min verklighet. Parallellt med korrekturarbetet nu, försöker jag samtidigt tänka igenom vilka detaljer i berättelsen som jag vill poängtera lite extra. Har en tanke om att i slutet av boken lägga in en text som berättar lite om bakgrunden till den här berättelsen, men även lite fakta om de platser i Malmö som beskrivs i berättelsen och som faktiskt har funnits, eller finns, i verkligheten. Eller som de olika maträtterna som beskrivs från olika trivsamma stunder för romanens huvudkaraktärer, vilka är hämtade ur min egen erfarenhet. Tonfiskris, tonfisksallad eller kinagryta. ”Specialiteter” som följt med i livet och utvecklats efter hand. Det är ju så, att även om långt ifrån allt är sanningsenligt, så bygger ändå bokens huvudkaraktär till stor del på min egen person. Därmed är jag ständigt berörd av berättelsen.
Cover Reveal!
Så här kommer ”Kalla mig Anna” att se ut, när den kommer från tryckeriet – typ!
Baksidestext;
Om en transperson på 70-talet och hennes strävan efter att få bli den hon innerst inne önskar. Sverige var först i världen med att tillåta byte av juridiskt kön efter utredning 1972. Samma år började även behandling med hormoner och kirurgi att erbjudas i Sverige. Men väntetiderna var långa. Det här är berättelsen om Anna, som lyckas samla styrkan och modet att gå emot vuxenvärldens missriktade ambitioner och om rätten att forma sitt eget liv. Den utspelar sig i första hand i sjuttiotalets Malmö, men även i Marockos huvudstad Casablanca.
===
Förhoppningen är att det kan bli release den 25 november i samband med Bokmässan i Lund!
Grå fredag, sett till vädret, och ännu en tur till Malmö och fina Elisabetkliniken trots att jag var där för bara två dar sen. En återbudstid jag valde att hoppa på. Behandling nummer fyrtiosju! En liten detalj de berättade för mig där, som gjorde mig extra stolt och glad … Min självbiografi Idag kan det kvitta ligger sen några månader i deras väntrum. En av deras kunder satt kvar i en timme efter behandling och läste min bok, och skulle dessutom komma en timme tidigare nästa behandlingstillfälle för att kunna läsa vidare.
Det blev även en tur till Sjöbo på eftermiddagen lite oplanerat, då vi också passade på att fika på Möllans Café.
Jag har redan fått tillbaka mitt manus till Kalla mig Anna, så det är ju rätt självklart vad resten av denna kväll ska ägnas åt. Siktet är inställt på boken ska komma ut lagom till bokmässan i Lund. Och för att lite grann fira detta, tillagade jag vår gamla sjuttiotalsklassiker tonfiskris till middag idag och bjöd min fina kärlek på.
(för de som inte vet – tonfiskris var något av en lördagsklassiker för mig och mina närmaste kompisar på sjuttiotalet, och jag har även använt receptet i Kalla mig Anna)
För en stund – kanske några dagar – är jag tillbaka i Thiramaar. Vilket alltså betyder att jag har återupptagit genomgången av Ashas sten. Om än kanske tillfälligt, eftersom det handlar om några dagar, innan jag får tillbaka manus till Kalla mig Anna. Så som saker och ting ser ut, är det bara så, att när det sker behöver jag faktiskt återgå till det manuset. Varför?! Helt enkelt eftersom det finns en chans att faktiskt få den klar och skickad till tryck, och rentav få en färdig bok lagom till bokmässan i Lund de 25 november!
Jag hann! Korrekturarbetet av ”Kalla mig Anna” blev klart idag!
Så här var dagen;
Har varit ännu en tur till Slottstaden i Malmö, för min fyrtiosjätte behandling på Elisabetkliniken. Dock inte lika plågsamt denna gång som senast, då behandlingen den gången koncentrerades till överläppen. Idag kunde jag till och med, åtminstone stundvis, segla bort i planerande tankar för kommande skrivande.
Efter kvällsmaten idag parkerade vi i soffan och såg första avsnittet av serien 1923, som ju är en fortsättning på den storslagna 1883, som vi såg för drygt ett och ett halvt år sen. Efter en timmes fiktiv vistelse i året 1923 i Amerika, förflyttade jag mig till sjuttiotalets Malmö, och slutredigeringen, för den här gången, av Kalla mig Anna. Och jag blev klar!
Redan på fredag hamnar jag åter i Malmö, fast då i nutid, då jag har hoppat på en återbudstid hos Elisabetkliniken!
Och i morgon kväll har jag för avsikt att återvända till Thiramaar, och år 1496 efter Hivers!
Fortsätter korrekturarbetet med Kalla mig Anna, och har en liten förhoppning att kunna vara klar de närmaste dagarna. Kämpar för att kanske kunna bli klar och rentav kunna ge ut den boken innan jul!
Samtidigt har jag två andra korrekturarbeten som jag skulle vilja få klara helst innan månadsskiftet nu oktober-november. Men det kan nog bli svårt. Ambitionen är annars att jag under november månad helt ska ägna mig åt Ashas sten, och även några av mina Thiramaar-noveller, som ett deltagande i Na-No-Wri-Mo.
Återstår och se om det här ens är möjligt. Och imorgon ska jag till Malmö igen!
Från början hade vi två ärenden till Ystad idag. Det ena ställdes in på grund av sjukdom i morse, men det andra fullföljdes ändå. Leverans av böcker etc. På detta lite handel på Willys, och sedan en liten spontanutflykt till ett gråmulet och blåsigt Österlen och en trevlig fikastund.
Idag kom RSF Årsbok 2023 och jag kan lite stolt konstatera att en av mina bilder – Follow me son – finns med bland totalt 108 utvalda bilder från Sveriges sammanlagt 134 klubbar anslutna till Riksförbundet Svensk Fotografi. Men samtidigt kan jag ju också fundera över varför inte fler av Sjöbo Fotoklubbs medlemmar skickar in bilder! Att döma av våra månadstävlingar och årstävlingen bland annat, så finns onekligen potentialen.
Genom alla år jag ägnat mig åt skrivande, har det förvisso hänt lite då och då att jag fått till texter som varit berörande i olika omfattning. Exempelvis hade jag faktiskt någon scen både i Eilaths hopp och Gudarnas spira som berörde mig. Men jag har nog aldrig upplevt den känslomässigt så starka reaktion utifrån egna skrivna texter som jag gjort idag. Jag har lagt till ett kapitel i Kalla mig Anna, efter lite tips från en testläsare, som har fått rubriken Hello, how are you? Det handlar helt och hållet om ett telefonsamtal mellan några av romanens huvudkaraktärer. Faktum är att jag grät medan jag skrev! Jag hade också svårt att läsa upp vad jag skrivit för Snezana, utan att rösten grötades ihop för fullt. Genom många år av skrivande har jag upplevt det fenomenet några gånger – att man skrattat hjärtligt eller som nu blivit tårögd och till och med gråtit, av det man själv skrivit. Tror på fullt allvar att det betyder att man nog har lyckats rätt bra i sitt skrivande då.
Andie Lindskog 