Den här somriga septemberveckan inleddes med ett besök hos tandhygienist hos Folktandvården i Lund. Och så fick vi gjort beställning för vårt eget lager av Sommaren vid Skärsjön. Förväntad leverans i början av nästa vecka. På bokfronten är det nytt också att vi faktiskt publicerat två nya julnoveller. Tar det dock lite lugnt med att göra reklam för dem. Det är ju trots allt ett tag kvar innan det är jul, men det är bra att få det publicerat i tid. Har i veckan även publicerat en HBTQ/Feelgood-novell i ebok-format kallad I blåvitt töcken på rosa moln.
Under veckan har känslorna rörts upp på grund av SVT:s tre avsnitt långa serie Transkriget, där man mer eller mindre ensidigt lyfter fram ”alla ångerfall” inom transvården, och formar därmed bilden av att alla som genomgår könsbekräftande vård är ångerfall! Min önskan och absoluta krav är att man gör motsvarande reportage om alla oss som är fullkomligt nöjda och tillfreds med vår transition! Så här långt har media enbart lyckats förmedla en skev bild som påstår att i stort sett alla är ångerfall! Verkligheten pekar på typ 2-6% som ångrar sig. Övriga 94-98% som är nöjda glöms bort!
Efter några dagars körning med en vikariebil fick vi tillbaka vår egen bil igen i tisdags, och kan åter konstatera att Mazda är bra bilar.
I samband med veckans besök hos Elisabetkliniken kunde jag även få med ännu en trevlig fikastund med den enda i släkten/familjen (på mors och fars sida) som faktiskt visat sitt stöd för min öppenhet.
Veckan avrundades med ett besök på Gudahagens vikingamarknad utanför Näsum i strålande solsken och högsommarvärme. En tillställning som blir lite extra intressant för vårt skrivande, eftersom bland annat just vikingatidens liv och leverne många gånger utgör inspiration i vårt skrivande.
Som en perfekt punkt på denna ovanligt varma septembervecka kunde vi sitta och skriva på altanen till närmare niotiden på söndagskvällen. Och så kunde vi fira Höga Klackars dag.
Att värmen håller i sig har flera positiva aspekter. Vi får fler dagar på altanen, och vi sparar pengar då vi kan dröja med att slå på värmen i huset.
Vi var på vikingamarknad vid Gudahagen utanför Näsum idag. Från början var det tänkt som en utflykt med fotoklubben, men med klent intresse och därefter avhopp från samtliga anmälda, blev det ett mer privat besök. Vädret var verkligen på vår sida, med soligt och riktigt varmt hela dagen. Självklart hade vi tidsenliga vikingakläder, så vi gick in för halva priset. Den här marknaden är dessutom betydligt större och egentligen intressantare än Foteviken. Mycket mer att titta på, och även handla. Så jag tror nog att det blir ett besök där igen redan nästa år. Vi var här även för sex år sen, den 17 september 2017, men det känns onekligen som att årets upplaga var betydligt större.
Jag har skrivit även tidigare om Bowie-podden som leds av Sebastian Borg där han tillsammans med olika Bowie-kunniga (och nördiga kanske) gäster går igenom hela David Bowies discografi, med ett album per avsnitt. En podd som är en självklarhet för mig, eftersom jag fram för allt på sjuttiotalet var en stor fan av Bowies musik.
När jag började lyssna var jag ändå lite tveksam till det hela. Kan det egentligen vara något att lyssna på när några personer sitter och pratar om musik, varvat med diverse korta låtklipp? Svar: JA! Visst, det blir självklart deras personliga åsikter till stor del, men varje avsnitt är fullt av en mängd detaljer och fakta jag personligen många gånger inte haft en aning om. Och jag får höra urval av vissa låtar jag aldrig tidigare hört. Sen kan jag alltid leta upp dem själv efter programmet, och lyssna på dem i sin helhet.
För mig var intresset för Bowies musik som störst under sjuttiotalet, och från Lodger avtog det en hel del, även om jag ändå fortsatt att följa hans musik. Men med Bowie-podden inser jag att det finns hur mycket som helst efter Lodger som jag har missat. Ändå – de absoluta höjdpunkterna för min del är naturligtvis de avsnitt som handlat om Bowies album på sjuttiotalet, och även om Ziggy Stardust var det album som introducerade Bowie för mig, är nog ändå det nästan tre timmar långa avsnittet om Space Oddity (publicerat 3 september 2023) det bästa och intressantaste hittills. Bara titelspåret från plattan upptog en dryg timme av programtiden, och var SÅ intressant.
Och så här långt har Bowie-podden fått mig att tillfoga flera bra låtar ur Bowies katalog till min spellista på Spotify. Och fler kommer det garanterat att bli! Så stort tack till Sebastian Borg och alla kunniga ”gästsnackare”!
Halvvägs igenom september, månaden som av många betraktas som första höstmånaden. Själv har jag alltid varit lite nostalgisk och liksom klamrat mig fast vid sommaren, och därför alltid sett september som ytterligare en sommarmånad – typ sommarmånad light – men det här året har det ju faktiskt varit mer än light. Annars har det i vanlig ordning mest handlat om skrivande. I början av månaden var jag klar med råmanuset till min HBTQ-roman med viss verklighetsförankring Kalla mig Anna, och kunde också därmed påbörja första genomläsning och bearbetning av manuset. I nuläget har boken växt till cirka 238 sidor i bokform, och då har jag avverkat ungefär en fjärdedel av manuset.
När det gäller skrivandet, har vi även lämnat vårt gemensamma romanprojekt ur serien Det hände vid Skärsjön till tryck.
Vidare om skrivandet så är det ju så att när jag väl plöjt igenom manuset om Anna den här gången, är det åter dags att ta tag i Ashas sten. Alltså fjärde delen i min humoristiska fantasyserie Legender från Thiramaar.I samband med det är det också spännande att konstatera att jag faktiskt redan nu är inbokad till en föreläsning om drakarna i min värld Thiramaar, i maj nästa år!
Så har vi även råkat ut för en mindre skada på bilen, som gjorde att vi fick köra lånebil några dagar, och sommarkänslan i den här månaden lockade även till en liten stadsutflykt till Ystad. Och så dessutom minibokmässa, också det i Ystad, i arrangemang av Litteraturrundan.
För övrigt har september månad kommit att ha alldeles särskilt stor betydelse för mig när det gäller den delen av mitt liv som fram till den 16 september förra året var mer eller mindre hemlig för omvärlden. Men det var i september 1975 jag första gången blev varse min verklighet. Det var den 16 september för två år sen jag bytte förnamn. Det var som samma datum förra året som min självbiografiska bok Idag kan det kvittakom ut. Och den här månaden har jag dessutom tagit det tredje och sista avgörande steget i min personliga process. Återstår att se hur det går.
De senaste åren i synnerhet har media allt oftare ägnat sig åt något som knappast kan uppfattas som annat än ren förföljelse! Det senaste på den vägen är SVT:s nya granskande reportageserie Transkriget! Bara själva rubriken känns direkt kränkande. Vad är det man krigar mot?! Är vi transpersoner farliga för omvärlden? För samhället? Eller vad vill man egentligen ha sagt med den rubriken? Man presenterar gång på gång olika personer som av olika anledningar har ångrat sin transition. Men ytterst sällan får någon av alla oss som är nöjda yttra oss. Om man har någon slags agenda som går ut på att försöka lura i folk att transvården enbart är bortkastade skattepengar, eftersom ”alla ändå ångrar sig”, så är det enkelt att göra det just genom att belysa de få ångerfall som faktiskt finns. När jag i början av nittiotalet hade inlett min utredning, försökte jag också ”komma ut” inför mina närmaste. En vän i bekantskapskretsen hade en gång i tiden arbetat på Psykiatriska kliniken i Malmö, så han ”visste” att alla transpersoner ångrar sig! Han såg ju dem alla som sökte hjälp på psyk! Det hävdas att ökningen av personer som söker transvård beror på Internet, som att det skulle vara någon slags trend. Möjligen kan Internet vara en del av sanningen, men det handlar om tillgången till fakta och information. En tillgång jag totalt saknade när jag som nittonåring första gången på allvar blev varse att jag är trans. Inte minst är min egen självbiografi Idag kan det kvittaett bevis för att det här att vara transperson är en livslång kamp! Min magkänsla utifrån mina egna livslånga erfarenheter är att vi med denna inriktning kan vara majoriteten och borde som en motvikt lyftas fram för rättvisans skull. Varför lyfta fram ångerfallen främst och inte visa hela sanningen med vad den innebär med en lyckad förändring som gör skillnad i en transpersonsliv. Transpersoner har funnits i alla tider, men i takt med att frågan blivit mer öppen har allt fler fall också blivit synliga.
Visst är varje ångerfall sorgligt. Men enligt statistiken ges cirka 60 personer årligen nytt juridiskt kön i Sverige. Av dem är det enbart cirka 0 – 6 % som ångrar sig! Det enda jag ångrar är att jag inte haft mod och styrka att ”komma ut” redan då som nittonåring! Så mycket mörker i mitt liv jag hade kunnat undvika då! Transpersoner behöver inte tryckas ner – det har livet ofta gjort ändå på grund av våra inre strider! Vad vi behöver är vår omgivning, familj, släkt och vänners stöd och förståelse!
Inlägg av Ann-Christine Ruuth (med tillstånd) Ännu en gång granskar SVT transvården, nu i tre reportage som fått den gemensamma titeln Transkriget, helt enligt den mediastrategi som älskar konflikt. Ett av affischnamnen är den ofta återkommande Aleksa Lundberg som berättar om sin nu ångrade könsbekräftande behandling för 30 år sedan. Jag märker hur det river upp mycket känslor i mig, känslor som jag trodde jag hade kommit över. Det är så lätt att misstänkliggöra både transpersoner och den vård som skulle bistå dem, en vård som skulle göra det lättare för dem att leva sina liv, så som de vill. Det är så lätt att hitta exempel på vård som gått snett, som varit slarvigt genomförd och lämnat patienter i sticket. Men det är ju knappast något som är exklusivt för transvården. Lika lätt är det att finna patienter som nu vid närmare eftertanke inser att de borde valt en annan väg, att deras problem inte i första hand var könsdysfori utan något annat. ”Ångrare” kallas de, men vad de ångrar kan, vid närmare påseende, vara mycket olika. Hur säker är jag förresten själv? Vad har jag för ”bevis” på att jag känner som jag gör? Det behövs inte mycket för att få mig ur balans. Förnumstigt påpekas i debatten om könstillhörighet att det finns två kön, manligt eller kvinnligt. Det lär inte finnas en enda transperson som inte är medveten om den saken. Vi kan vår biologi. Men vår erfarenhet säger att kön är mer än biologi. Min kropp liknar nu till det yttre en kvinnas. Ändå lever jag varje dag med insikten att den i så många avseenden fortfarande är en manskropp. Men till skillnad från Aleksa Lundberg ångrar jag inte alls mina kroppsliga förändringar. De har gjort min kropp begriplig för mig även om det har skett till ett pris. Jag kommer alltid att leva med min kvinnliga ofullkomlighet. Det som gör att jag fortfarande står upp är de människor jag har omkring mig, som dag för dag bekräftar mig så som jag uppfattar mig själv. Så denna dag tänker jag på alla dem som i likhet med mig far illa av public service transkrig, som känner sig lika utsatta och ifrågasatta. Har du någon sådan i din närhet, kom ihåg att ditt stöd är oändligt värdefullt, ibland livsavgörande.
Visst är det något märkligt, men förvisso också väldigt trevligt, att man kan sitta tunnklädd på altanen och äta nybakta scones till frukost, när vi befinner oss närmare mitten av september. Är det klimatförändringar, eller rena tillfälligheter. Jag minns första helgen i september 2004, som faktiskt blev det årets soligaste och varmaste helg! Men nu är det ju mer än bara över en helg. Det har ju faktiskt varit varmt hela veckan.
Har just fått klart en ny ”bokhylla” avsedd för framtida marknader och mässor. Alltså en utställningshylla vi kan ha med oss och ställa upp våra böcker på. Konstruktionen är enkel, och materialet består av virke som blev över när vi la vårt nya köksgolvet, samt resterna av en gammal köpmansdisk. Praktiskt med egen hobbyverkstad, och perfekt att spara sånt som är ”bra-och-ha”!
Igår skrev jag klart sista kapitlet på min nya roman Kalla mig Anna, och kan därmed säga att råmanuset äntligen är klart. Det här är romanen som till vissa delar bygger på den ursprungligt tänkta versionen av mina memoarer, som då var avsedd att skrivas i tredje person och med vissa fiktiva inslag. Nu blev det ju inte så med memoarerna (Idag kan det kvitta), och istället har jag bearbetat den här versionen så att det är mest fiktion. Nu ska jag börja läsa om igen från början. Det är nästan nu det roliga börjar, för nu ska det gestaltas, fyllas ut och färgläggas. Kanske också kolla upp än en gång så att all research stämmer.
Idag körde vi till Ystad. Hade förvisso ett ärende till guldsmedsaffär. Men i övrigt var målet att ta en liten stadspromenad i den trevliga staden. Vi parkerade nere vid hamnen, där vi nästan alltid brukar parkera när vi är i Ystad. Promenerade upp mot centrum. Uträttade vårt ärende och gick sen vidare till gågatan. Lunch blev en portion sushi som vi delade på. Besökte lite konsthantverkare, och sedan en tur in i Mariakyrkan. Det har ingenting med någon tro att göra, utan enbart att jag alltid tyckt att kyrkor är fascinerande byggnader. Vi avrundade på Maria caféet innan vi körde hemåt igen. En lagom och trivsam promenad i det somriga september!
Andie Lindskog 