September i mina färger

Jag har alltid vidhållit att september ska räknas som sommarmånad. Det har kanske inte alltid varit så, men årets september måste definitivt räknas in i den uppfattningen. Övervägande högre temperatur än vad som är normalt för den här månaden – sen kan man självklart fundera över klimatläget och allt vad det innebär. Men även utanför de tankegångarna, brukar faktiskt september månad vara lite somrigt, om än inte riktigt lika mycket som juni, juli och augusti.

Oavsett vilket inleddes den här månaden med en träff med ett stort antal ”likasinnade” i Lund. Inte sen början av nittiotalet har jag upplevt något sådant, och skillnaden är påtaglig. Glädjande att kunna konstatera att situationen ”för oss” trots allt ser helt annorlunda ut idag. Även om väldigt mycket fortfarande återstår att göra. September månad har av någon anledning kommit att bli lite av en ”being who I am”-månad. Alltså en månad som går i mina färger (rosa-blått-vitt) Den 16 september firar jag två jubileum. Det var då jag för två år sen fick mitt namn bekräftat, och det var då jag för ett år sen kom ut med mina memoarer, och därmed också definitivt öppnade upp hela min sanning. September är också den månad jag för första gången i mitt liv – 7 september 1975 – på allvar blev varse vad jag är. Det var den 2 september jag första gången fick kontakt med Vuxenpsyk i Lund när jag efter trettio års träda valde att återuppta min utredning. Därför har det kanske lite extra betydelse när jag åter igen konstaterar att jag har en enda släkting  som faktiskt visat engagemang och intresse att träffas och bara sitta ner och prata. Tillfällen som för mig betyder oerhört mycket. Den här månaden har även haft det med sig att jag blivit klar med råmanuset till Kalla mig Anna, och har kunnat skicka ut manuset till testläsare. Den här månaden har vi även gått ut med ett frustrerat upprop till fotoklubbens medlemmar, angående fotoklubbens fortsatta existens. Vi ifrågasätter helt enkelt om det är motiverat att fortsätta vårt arbete med att hålla liv i fotoklubben, med tanke på det avtagande och bristfälliga intresset vi har noterat efterhand bland klubbens medlemmar. För övrigt har den här månaden inneburit att vår andra del i serien Det hände vid Skärsjön kommit ut. När det gäller försäljningsmöjligheter för förlaget, har vi deltagit på en minibokmässa i Ystad i Litteraturrundans arrangemang. Det gav ärligt talat inte så mycket. Sedan har det även varit bakluckeloppis i Sjöbo. Det gav desto mer, och där har vi låtit behållningen komma Belvida Bell tillhanda.

Bakluckeloppis i Sjöbo – igen!

Släpet var fullastat när vi tidigt i morse körde in på området för årets, tror jag, sista bakluckeloppis i Sjöbo. Kanske inte riktigt lika fullastat som förra gången vi var här, den 26 augusti, eftersom vi ju faktiskt sålde en hel del då. Ändå, släpet var ganska tungt, så det fanns en hel del i lager. Men de första timmarna gick trögt. Bakluckeloppisen öppnade tio, och lite över middagstid hade vi med knapp nöd fått in avgiften för att få stå med bil och släp. Det var egentligen först när flertalet loppissäljare började packa ihop som det lossnade. Flera sena besökare såg möjligheten att kanske kunna fynda hos oss, som fortfarande höll ut. Det är ju ändå så – är tiden satt till ett visst klockslag, är man egentligen skyldig kunderna att faktiskt finnas på plats till stängningsdags. Dessutom – loppis här hemma i grannskapet i somras visade oss klart och tydligt att den tanken är korrekt.
Den gången var det så att i samma stund vi började packa ihop våra grejer, några minuter efter stängningsdags, dök två tilltänkta kunder upp. Lite ursäktande att de kom så sent, men de var som vi såg det lika välkomna som tidigare kunder varit. Och det var också de som köpte mest, och gjorde vår dag!
Det här fick även bli ett lite genrep för kommande helgen!
Sen innebär alltid dessa försäljningstillfällen en del intressanta möten och samtal med människor, man kanske aldrig annars skulle få chans att komma till tals med.