September i mina färger

Jag har alltid vidhållit att september ska räknas som sommarmånad. Det har kanske inte alltid varit så, men årets september måste definitivt räknas in i den uppfattningen. Övervägande högre temperatur än vad som är normalt för den här månaden – sen kan man självklart fundera över klimatläget och allt vad det innebär. Men även utanför de tankegångarna, brukar faktiskt september månad vara lite somrigt, om än inte riktigt lika mycket som juni, juli och augusti.

Oavsett vilket inleddes den här månaden med en träff med ett stort antal ”likasinnade” i Lund. Inte sen början av nittiotalet har jag upplevt något sådant, och skillnaden är påtaglig. Glädjande att kunna konstatera att situationen ”för oss” trots allt ser helt annorlunda ut idag. Även om väldigt mycket fortfarande återstår att göra. September månad har av någon anledning kommit att bli lite av en ”being who I am”-månad. Alltså en månad som går i mina färger (rosa-blått-vitt) Den 16 september firar jag två jubileum. Det var då jag för två år sen fick mitt namn bekräftat, och det var då jag för ett år sen kom ut med mina memoarer, och därmed också definitivt öppnade upp hela min sanning. September är också den månad jag för första gången i mitt liv – 7 september 1975 – på allvar blev varse vad jag är. Det var den 2 september jag första gången fick kontakt med Vuxenpsyk i Lund när jag efter trettio års träda valde att återuppta min utredning. Därför har det kanske lite extra betydelse när jag åter igen konstaterar att jag har en enda släkting  som faktiskt visat engagemang och intresse att träffas och bara sitta ner och prata. Tillfällen som för mig betyder oerhört mycket. Den här månaden har även haft det med sig att jag blivit klar med råmanuset till Kalla mig Anna, och har kunnat skicka ut manuset till testläsare. Den här månaden har vi även gått ut med ett frustrerat upprop till fotoklubbens medlemmar, angående fotoklubbens fortsatta existens. Vi ifrågasätter helt enkelt om det är motiverat att fortsätta vårt arbete med att hålla liv i fotoklubben, med tanke på det avtagande och bristfälliga intresset vi har noterat efterhand bland klubbens medlemmar. För övrigt har den här månaden inneburit att vår andra del i serien Det hände vid Skärsjön kommit ut. När det gäller försäljningsmöjligheter för förlaget, har vi deltagit på en minibokmässa i Ystad i Litteraturrundans arrangemang. Det gav ärligt talat inte så mycket. Sedan har det även varit bakluckeloppis i Sjöbo. Det gav desto mer, och där har vi låtit behållningen komma Belvida Bell tillhanda.

Bakluckeloppis i Sjöbo – igen!

Släpet var fullastat när vi tidigt i morse körde in på området för årets, tror jag, sista bakluckeloppis i Sjöbo. Kanske inte riktigt lika fullastat som förra gången vi var här, den 26 augusti, eftersom vi ju faktiskt sålde en hel del då. Ändå, släpet var ganska tungt, så det fanns en hel del i lager. Men de första timmarna gick trögt. Bakluckeloppisen öppnade tio, och lite över middagstid hade vi med knapp nöd fått in avgiften för att få stå med bil och släp. Det var egentligen först när flertalet loppissäljare började packa ihop som det lossnade. Flera sena besökare såg möjligheten att kanske kunna fynda hos oss, som fortfarande höll ut. Det är ju ändå så – är tiden satt till ett visst klockslag, är man egentligen skyldig kunderna att faktiskt finnas på plats till stängningsdags. Dessutom – loppis här hemma i grannskapet i somras visade oss klart och tydligt att den tanken är korrekt.
Den gången var det så att i samma stund vi började packa ihop våra grejer, några minuter efter stängningsdags, dök två tilltänkta kunder upp. Lite ursäktande att de kom så sent, men de var som vi såg det lika välkomna som tidigare kunder varit. Och det var också de som köpte mest, och gjorde vår dag!
Det här fick även bli ett lite genrep för kommande helgen!
Sen innebär alltid dessa försäljningstillfällen en del intressanta möten och samtal med människor, man kanske aldrig annars skulle få chans att komma till tals med.

En härlig recension!

Recension av Ingrid Brink, skrivpedagog
Skillinge 20 september 2023

Sommaren vid Skärsjön är den andra boken i en trilogi skriven av författarna Andie och Snezana Lindskog. Boken inleds med ett brev mellan de två älskande kvinnorna Elsa och Britta.

Boken handlar om den kärlek som de båda kvinnorna upplevt sedan de träffades som flickor och växte upp som systrar under den första hälften av 1900-talet. Den berättar om hur syskonkärleken mellan fosterdottern och dottern till en relativt välmående familj förändrades och växte till en kärlek mellan två vuxna kvinnor. Vi läsare får följa med och kryssa mellan problemen som en sån relation betydde på den tiden i en liten ort. Vi blir delaktiga i smusslandet, hemlighetsmakerierna och den förtvivlan det innebar för de båda innan de äntligen vågade erkänna för sig själva och lite senare för den andra att det var kärlek de kände. Det är inte lätt ens för en medveten ung människa att reda ut begreppen när det gäller en sån komplicerad relation som två nästan-syskon och en förälskelse. Är man syster eller någon man ”får lov” att älska?
Flickorna blev goda vänner med ett par trevliga pojkar som gått igenom samma problematik och de fyra började planera för en framtid tillsammans. En framtid där samhället kunde acceptera dem och samtidigt ge dem möjlighet att leva med sin kärlek. Eller fanns det ingen framtid?

Boken går långsamt fram i handlingen, händelserna kan vid ett första ögonkast förefalla lite för vardagliga och för enkla för att stötas och blötas. Man tänker lätt att här frodas ingen dramatik. Men då har man bedragit sig!  
Jag upptäckte att det är just den här grå vanligheten, den lugna lunken, som gör boken så fascinerande. Den är en uppfriskande bit av debatten idag som alltid handlar om det extrema, de dramatiska ”fallen”, ”offren”. För mig som heterosexuell är de homosexuellas problem långt borta. En djupare kontakt med problem som de här fyra unga har tampats med låg och ligger långt borta från min egen verklighet. Jag är utlämnad till den offentliga debatten och det som går att läsa i tidningar och media. Men det vi behöver är att bli påminda om den vanlighet och värme som rätt och slätt helt vanlig kärlek innebär. Och att den homosexuella kärleken på det viset inte är speciell när man jämför den enligt normen.
Boken är en skildring av kärlek rätt och slätt. En vanlig kärlek med klänningsfållar och matsäckskorgar, med förlovningsbestyr och ”vad ska grannen tänka”.
Precis så som livet, är även den här kärlekshistorien långsam och stadig, en berättelse om hur man kommer över stora trösklar i livet, hur man löser oöverstigliga problem genom att bara vara och se tiden an.

Snezana och Andie har lyckats, med sin lite långsamma berättarstil, fånga just detta. De har på ett fint och äkta sätt fångat tidens långsamhet, den tidens språkbruk och tankesätt både hos de två paren och deras närmaste omgivning. De ger en mycket trovärdig bild av hur den kunde upplevas i ett samhälle där det inte fanns någon plats alls för homosexuell kärlek.
Jag tycker också att just deras sätt att berätta, här och i den tidigare utgivna boken i trilogin, är ett tungt vägande argument i den stora debatten som förs på nutidens mediabarrikader. Kärlek är kärlek oavsett läggning och preferenser. Med alla problem och hinder, men MED glädje och värme.
Jag väntar ivrigt på den tredje boken!

Liten tur vid havet

Det blev en liten enkel utflykt till sydkusten strax utanför Ystad idag. Lite samlande för konstruktivt skapande, och bara njutning i den sköna sommarvärmen! Två dagar kvar av september, och fortfarande sommar. Så kunde det nästan vara året runt.
På hemvägen hämtade vi paket från komplett.se, och på kvällen har jag kunnat bygga ut RAM-minnet på min dator till maximal kapacitet. Förstår inte varför man från början säljer en dator med ynka 4 GB RAM-minne. Men nu är flaskhalsen borta.
Kvällen har på grund av diverse datorsysslor blivit lite splittrad, så skrivandet har det inte blivit någon riktig reda med. Hoppas på bättre effektivitet på det området i morgon. Fast då finns å andra sidan en del andra åligganden att klara av. Vi får väl se.

Mellan skilda världar!

Varför utsätter man sig egentligen för det här? I slutet av sjuttiotalet arbetade jag seriöst med en framtidsvision om en annalkande istid. Efter en hel del flitigt researcharbete och även seriöst coach- och korrekturläsande av en etablerad författare vars omdömen var väldigt uppmuntrande, stannade hela projektet ändå upp. När sen han dessutom dog, trist och oförberett, gjorde min framtidsvision samma sak. Gled över i lite enklare berättarbanor som gick ut på att skriva kåseriliknande berättelser om mina katter. Blev en del sådana förvisso, och en del blev också publicerade i en medlemstidning för en skånsk kattförening. Fanns seriösa planer på att faktiskt skriva en bok om min katter, med lite inspiration av Doreen Toveys Katt i huset och Katter i maj. Men även de planerna dog ut. Inte förrän världen Thiramaar uppstod en snöig februarikväll 1994 kom mitt skrivande igång på allvar. Ändå tog det många år innan det verkligen blev något av det. Men idag har den världen gett liv åt tre romaner och hittills fyra noveller. Och mer är på gång. Ändå kunde jag inte nöja mig med det. Med en rörig och stundvis problematisk uppväxt kände jag mig tvungen att försöka bearbeta allt skit som funnits historiskt i mitt liv, vilket resulterade i min självbiografi Idag kan det kvitta. Det ena ger det andra, och med den hade jag också fått smak för det här med feelgood och lite lokalhistoria. Det är väl därför jag står där jag står just nu … eller sitter …klämd mellan flera totalt skilda världar. Malmö genom mina memoarer och den delvis fiktiva romanen Kalla mig Anna, som dessutom lite oväntat lett in mig i betraktelser av sjuttiotalets Marocko, av alla ställen, till min totalt fiktiva världsdel Thiramaar. Fan vet … det kanske hade varit enklare om jag nöjt mig med kattberättelserna. Fast nää … det här är ändå mycket mer spännande!

Kalla mig Anna – Klar!

I går kväll blev jag klar med genomgången av Kalla mig Anna. Nästa steg nu är att den ska ut till testläsare, för att kunna få lite input om berättelsen håller, och om den är intressant. Kort och gott om den är läsvärd. Min förhoppning är givetvis att det här är en hållbar och spännande och gärna gripande berättelse. Återstår att se!

The story goes on

Arbetade vidare med mitt romanprojekt ikväll, och känner mig onekligen ganska nöjd eftersom jag faktiskt kommit en bra bit på vägen mot slutet! Det här handlar ju om genomgång efter att råmanuset blivit klart, och nu ska det helst ”färgläggas” och förbättras så långt möjligt. Behöver arbeta på för jag har två testläsare som väntar på att få ge sig på läsningen under den kommande veckan. Och jag har sagt det förut men det tål att upprepas – det har utvecklats till ett riktigt spännande manus att arbeta med. Inte minst när det handlar om all research. Och så den här inblandningen av både engelska, franska och italienska. Spännande!

Anna har landat!

Anna har landat i Casablanca! Ja, alltså … det handlar om min karaktär i mitt pågående romanmanus. Hur intressant är då detta för ”gemene man”? Förmodligen inte alls. Men jag vill bara med detta säga att det här manuset har öppnat helt andra vägar i mitt skrivande, än jag någonsin tidigare ens kunnat föreställa mig att jag skulle hitta in på. Nej, jag har inte gett upp fantasy! Absolut inte! Men det här är en berättelse som också ligger mig varmt om hjärtat, och den medför långt mer research än jag kunnat förvänta mig. Spännande och intressanta detaljer att söka fakta om, som till exempel sjuttiotalets Malmö, där jag förvisso av naturliga skäl besitter en hel del kunskap. Men även Casablanca under samma tid, vilket bland annat också medför att jag behövt kolla upp så skilda saker som vilka flygmodeller man använde då, typ av resväskor eller aktuella böcker! Kort och gott – att vara romanförfattare är både spännande och lärorikt.

Intensivt

Den här veckan har så här långt varit ovanligt intensiv. Efter en helg då jag kunde fira såväl två år sen mitt namn blev officiellt, som ett år sen min självbiografi kom ut, och mina mörkläggningsgardiner för gott var upprullade, har det enbart varit fortsatt intensivt.

Fram för allt tisdagen var proppfull med bra händelser. Bok nummer två i vår gemensamma HBTQ/Feelgood-svit Det hände vid Skärsjön levererades.

Under dagen fick vi bekräftelse från kommunen om vår plats på Mikaeli marknad den 7-8 oktober, och senare samma dag blev det klart med ett nytt hemsidesuppdrag. Likaså klart med en kommande installation av luftvärmepump i arbetsrummet, så att vi därmed kan montera ner de kostbara el-elementen.

Fick även ut ett frustrerat upprop till fotoklubbens medlemmar, med en tydlig önskan från oss i styrelse som kämpat i motvind de senaste åren, om ett större engagemang från medlemmarna. Detta om vi alls ska tycka att det är värt att fortsätta spendera tid på föreningen.

Dessutom har vi äntligen investerat i förbättringar i vår datorutrustning, eller om man så vill, våra arbetsredskap.
Och arbetet med Kalla mig Anna går vidare, och jag har ambitionen att försöka bli klar med genomgången senast nästa vecka, då manuset ska skickas till testläsare.

För övrigt går livet vidare i en behaglig takt!