Att jag älskar att skriva är knappast någon hemlighet. Men utöver tjusningen med att kunna skriva ner sina tankar och fantasier, finns också det oerhört spännande med all research. Som till exempel nu med mitt skrivande av romanen Kalla mig Anna, som lett in mig på att forska en hel del inledningsvis på Malmö under sjuttiotalet, och sen även Casablanca under samma period. Att leta efter kartor och annan information som kan ge en bild av just den tiden är väldigt spännande. Än mer spännande blir det när man sen försöker djupdyka i närmare detaljer. Det har bland annat till och med inneburit nu att jag fått kontakt med en författare i Frankrike, som faktiskt sitter inne med en del intressant information. Information som bland annat inneburit att jag kunnat få till en trovärdig beskrivning av specifika lokaler i de centrala delarna av Marocko under sjuttiotalet. Vad vore författarlivet utan Internet?!
Vi blev faktiskt lurade! Mims har ett ganska feminint uttryck, inte så där särskilt stor, plus det faktum att Mogwai tycks, i stort sett, acceptera katten – så vi drog slutsatsen att det var en honkatt. Till slut fick vi dock se den bakifrån! Tydliga kulor talar sitt tydliga språk! Det är en hankatt! Men det här vänder ju helt upp och ner på allt. Hur kommer det sig att Mogwai ändå accepterar hans närvaro? Inga andra katter tillåts komma in på hans revir! Det här ställer ju också till det för oss, när det handlar om hur vi ska ställa upp för och hjälpa den här katten. Först och främst bör all hantering ske med försiktighet. Det här är Mogwais hem, och vi kan inte tillåta att den situationen äventyras. Så Mims får inte komma in i huset. I nuläget är katten möjligen lite försvagad av halvtaskig kost. Åtminstone är det vad vi gissar. Men vad händer om vi matar regelbundet så att han får förbättrad hälsa och rentav blir starkare? Kommer han då att försöka konkurrera ut Mogwai? Kommer det att leda till slagsmål mellan dem? Som det ser ut nu, kommer Mims när vi sitter på altanen. Han får mat i form av torrfoder, och ibland laktosfri mjölk. Men det är inte alltid Mogwai tillåter det. Ibland ligger han en bit ifrån och tittar medan Mims äter, men ibland går han bort mot skålen varpå Mims omedelbart flyr. Det är den respekten som finns just nu. Kommer den att bestå? Eftersom hjärtat säger att vi vill hjälpa den här katten, får det bli så att han får mat då och då. Det får inte bli någon vana, och uppenbart får han mat, alternativt skaffar mat även på annat håll. Sedan är det upp till Mogwai om han vill tillåta Mims närvaro. Det är ju faktiskt så att Mims uppenbart tagit på sig rollen att hålla efter inkräktare. Han jagar bort alla andra katter, medan Mogwai ligger på altanen och solar sig. Så länge det fungerar så, kan vi gärna bistå med mat. Och vi fortsätter att kalla honom Mims.
Det blev en märklig blandning av information jag sökte upp idag, för mitt fortsatta arbete med Kalla mig Anna. Först och främst har jag hittat en värdefull källa i en författare som heter Juliette Jourdan. Har laddat ner för att köpa en bok av just Juliette Jourdan, för att förhoppningsvis få lite mer inblick i ämnen som är av betydelse för min berättelse. Så nu har jag en cirka 250 sidor lång bok på engelska att läsa. Sen har jag även letat efter böcker som blivit utgivna under första halvan av sjuttiotalet. Hittade till slut Stephen Kings debutroman, som passar utmärkt för mitt ändamål. Det handlar till stor del mest om detaljer till min berättelse, men det är samtidigt detaljer som gör det hela intressantare. All research man gör för skrivandet är spännande och lärorikt. I det avseendet lever vi ju verkligen i rätt tid, med tillgång till hela världens information på Internet.
Vi har sett den femte Indiana Jones-filmen Indiana Jones and the Dial of Destiny!
För nästan exakt 42 år sedan, den 31 juli 1981, såg jag Jakten på den försvunna skatten. Det var en filmupplevelse långt över vad man fram till dess varit van vid. Spänning, action, en lagom portion humor och god fantastik. Uppföljaren Indiana Jones och de fördömdas tempel kom 1984. Personligen tyckte jag att den också var riktigt bra, men den levde inte riktigt upp till första filmens höga klass. Tredje filmen Indiana Jones och det sista korståget som kom 1989 med dessutom min manliga favoritskådespelare Sean Connery i rollen som Indys far, höll helt klart uppe klassen på filmserien. Efter den dröjde det nitton år innan fjärde filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike kom 2008. Och så nu alltså femte filmen, Indiana Jones and the Dial of Destiny, som vi såg på Flora-biografen igår!
Precis lika bra, lika spännande och actionfylld och med utsökt fantastik, knyter Spielberg och Lucas ihop säcken på ett alldeles ypperligt vis! Fem suveräna filmberättelser, där man dessutom har lyckats behålla samma skådespelare i huvudkaraktärernas roller genom alla filmerna.
Fortfarande ringer tidningen Veckorevyns recensents ord från augusti 1981 om första filmen i öronen – Den jävel som har tråkigt under den här filmen måste vara en dönick!
Andie Lindskog 